lanovia 08 skrev 2012-10-01 23:42:06 följande:
Ninnis, kämpe? Jag vet inte det. Känslan av att Jag orkar inte mer hägrar o är nära att bryta igenm. Det räcker nu. Jag orkar inte truga o leka i hunden maten. Jag orkar inte spyor i sängen o en son som hostar så vi nästan tror han ska sluta andas mellan varven nattetid. Jag orkari nte men jag måste. Visst A verkar bli bättre nu... för denna gång men det är bara början av oktober. Hösten o vintern är lång.
Jo just det-och det är när man har det precis så som man är en kämpe. När man trälar på ändå. En dag till.
lanovia 08 skrev 2012-10-02 11:34:37 fö
O min så underbart ljuvliga mamma som skall ringa flera gånger om dan för att fråga hur de går med A o Tess. Jag uppskattar verkligen omtankeno tycker det är mkt bättre än andra sidan som inte hör av sig o frågar men jag är ganska mkt på bristningsgränsen just nu o orkar inte analysera om någon av dem möjligtvis är något lite bättre än förra gången vi pratade...
Säg det till din mamma! Att telefonen blir ett stressmoment till och precis just det du skrev.
Jag har skrivit det förr och jag vet att alla här inte delar någon tro på någon gudomlighet, men jag själv brukar mata min hjärna och själ med
......"som din dag så skall din kraft och vara, detta löfte gav han mig."
Själva innebörden i blott en dag ett ögonblick i sänder. En dag, ett ögonblick i taget-och löftet att kraften ska räcka till just precis den dagen hur det än känns. Och bönen om hjälp att vila i det löftet-mitt i allt. Det har varit -och är- små krokar att hänga upp min sinnesfrid på genom depressioner, misshandel, rättegångar, ivf:er, flytt, arbetsöshet, sjukdom och allt vad det är man tragglar sig igenom. Nog för att det där måttet av kraft känts lite väl snålt tilltaget när Vår Herre delat ut ibland, men än är jag ju inte död eller helt inspärrad iallafall. Ingen har någonsin lovat mig att det ska bli lätt-eller ens roligt, men jag är lovad kraft för just den här dagen. Även om jag behöver bryta ihop någon gång under timmarnas gång-då är det så-sedan reser jag mig och kommer igen. Inte lätt, inte roligt, inte alls vad man vill-men det går. En dag i taget. Eller en kvart.
Du klarar det gumman!
Kram!