Norrskensflamman skrev 2012-09-19 14:40:13 följande:
Blomman
Inge kul alls...
Jag undrar om jag missar nåt.
Jag trodde din sambo hade jobb. Eller var det utbildning han gick som kunde leda till jobb, eller hur var det nu igen?
Gode Gud, gör så att Blommannen får en anställning NU!!!
Den där rastlösheten och odrägligheten och invasionen på ditt utrymme... det behöver du verkligen inte just nu! Kram min vän
Han sa uppsig frånidiotchefen i våras, då nr han blev attackerad på jobbet och fick nog.
I sommar har han vickat på fängelset som kriminalvårdare. Där pågår omorganisation och är visst hur rörigt som helst. Och de behöver folk. Men precis som på alla andra ställen är det på nivån "kan vi ringa dig när vi har behov? För du vill väl jobba???" Jo tack det vill jag, men på en tjänst som är heltid, schemalagd och fast...
Kontentan blir att sambon egentligen kan jobba precis HUR mycket (eller lite) som helst utifrån hur mkt telefonen ringer (och typ alltid nu,nyss, bråttom, akut), men det ärvisst lögn i helvete att fåetterbjudandeom en riktig tjänst. Alltså jobbar han ju JÄMT och allatimmar han får, samtidigt som han aldrig kan koppla av, känna sig ledig oh ÄNDÅ vet han inget framåt, ingen rgghet, inga rutiner, ingen vardagslunk och inga möjligheter att planera något alls över huvudtaget,vare sig för honom eller mig. HELT totalt värdelöst.
Krokar finns ju ute hela tiden, och med tanke på att han är42, kärnfrisk, stark som en oxe och gillar att både jobba och ta i,såär det ju förfan sådant resursslöseri att just han ska gå som någon jäkla behovare år utoch år
in.Ge karln ett riktigt jobb så han har ågot att lita påoch vara stolt över!!!
Ha is i magen, vänta och se, hålla modet uppe, ha tålamod, tänka att det ordnar sig, ta alla chanser...det kostar på efter ett tag. Nu har det gått ett tag. Vi har bott här i tre år nu. Sambon väker ur sig saker som "det är dgas att vi fattar (läs jag) att jag får lov att flytta härirån för att få ett jobb någon annanstans för härfår jag fan inget" och så får jg säga att du ger fan i att säga sådant så snen hör,för han får ju rå-ångest och tror du ska flytta och vi separera. Du har inte råd med sådana dramatiska uttalanden.
fast, egentligen blir ju även jag ledsen och känner att han inte värnar och vårdar vårt "vi" med omsorg. Även om jag vet att han mest har ångest och att det är det som tar sig utryck. Men jag har faktiskt inte så mycket plas för hans uttryck just nu. Jag har också kämpat i tre år. Och samtidigt söttat, peppat, trott och haft tålamod. Han är liksom tvungen att hushålla med reserven vi går på. Inte elda upp allt.Jobba medvetet och med omsorg på vår helhet. Inte balla ur. Hantera läget. Vuxet. Precis som jag.
Men, som vanligt i vår tillvaro, så känner jag att den delen landar tungt på mitt ansvaroch mina axlar. Han är enängsligare och ömtåligare person än jag. Jag uthärdar mer-men priset för det jag bär och burit i livet, tror jag är värken jag numera har. Kroppen säger ifrån. Tar den plats den mste när jag inte ger den frivilligt.
Jag påstår inte att jag är Tarzan och sambon en vekling, men när det gäller just att hålla ihop själsförmögenheterna, se allas behov, orka tänka positivt och välja mod, tro och hopp OCH göra medvetna val även i allt som kommer runtomkring sådant somsjukdom och arbetslöshet, för att inte tappa bort oss och förlora det oersättliga, så har jag tyvärr en helt annan helhetssyn och det gäller verkligen att jag är stark, för när jag inte ärdet, då skakar det ordentligt i grundvalarna. Det var det klart värsta med min depression för många år sedan, det absolut värsta med barnlöshetsgrejen, och så vidare.