Norrskensflamman skrev 2012-07-13 10:04:24 följande:
Precis så Blommis
Det måste få ta lite tid. Och jag håller framför allt på med en röjning inombords. Bland känslor och sånt. Det är en lång och jobbig process. Det blir så påtagligt och bubblar upp när jag börjar röja bland grejerna. Och jag måste få låta det bubbla upp. Jag gråter som en galning när jag håller på med röjet. Jag är inte materialist, men många, många av mina minnen är på något sätt knutna till saker, möbler, kläder mm mm. Det är en emotionell resa att gräva i detta. Och så otroligt jobbigt att behöva ta beslut om att slänga, kassera, göra sig av med dessa minnen. *nu börjar jag gråta*
Blomman, du vet vad jag pratar om för du gick igenom samma sak när ni packade ihop ert liv i torpet på ön, har jag för mig.
...................... och hela resten av inlägget
Ja just det! Det är precis exakt det jag menar. Och ja, jag vet. Jag vet till punkt och pricka och fortfarande. Fortfarande får jag säga "En dag, en sak och en bit i taget-det tar TID och det är asjobbigt och tungt, påfrestande och tärande, med det är ändå okej att det tar tid. För det finns inget att göra åt det faktumet." Livskriser och nya vägval är inga snabbfixar, och tiden det tar är längre än man ibland står ut med.
Ibland får jag panik och världens råångest, men så försöker jag se varje liten bit som är gjord och våga tro lite till. Tro på mig och Livet och en väg som är min väg. På min resa.
Och nä, jag är inte heller materialist-snarare tvärtom, men jag är starkt känslomässig när det gäller saker som triggar minnen. Alltså, vad som är "rätt , inne och snyggt" spelar kvitta i min värd för det mesta, medan en kantstött, skitful liten grej kan få mig att höra min mormors röst nnär hon säger "se, nu kommer den lilla blomsterflickan med blommor som ingen annan ser". Och då går det ju inte att kasta den där saken....
...för att inte tala om sakerna man samlat på hög som har med ens barn att göra. Jiiiises! Nä. Sentimentalist är det jag är. Som fasen.