I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
Heloise, jag förstod att det ligger till ungefär sådär som du beskriver det. Klart du har tusen tankar och känslor. Du får be katastrofsångarna inombords att högaktningsfullt hålla käften, för du behöver aukustiken i dina inre rum till hoppets, glädjens och förväntans sånger. Och de skall sjungas med styrka och kraft. För full hals.
Ta en minut. Sätt dig och lyssna, detta är det som snart ska hända:
">
Inte mer än-och precis så vidunderligt som- så. Och från dag till dag kommmer du att ha det du behöver för blott en dag och ett ögonblick i sänder. det är ett löfte från universum till dig. Tro på dig och tro på Livet. Trots och mitt i allt. Det finns något oövevinnerligt i det.
Och nu lyssnar du på den här:
">
Så är det. Du kan.
Fattade du inte helt första gången, så lyssna föralldel igen och igen tills du bottnar.
**************************************************************************************************
-Fy fadriken vad övervidrigt skitjobbigt det här med mormor och morfar och allt och alla andra som behöver en bit av dig.
-Ni får flytta hit! Det är lagom långt jävla bort och dessutom söker de bibliotekarier titt som tätt här, för att inte tala om lärare. Så det så. Och då kan du skaffa både den där lilla hästgården och bygga hemmalekpark för ungarna och allt vad drömmarna håller för. Och så kan vi fika, äta lunch-och springa lite nån gång ibland.
Förresten så är det ju helt strålande jobbat att du gått upp så lite i vikt! Hejja Heloise!