Klockarbol, men shit!
Nä, det var nog inte samma-min lärare satt med mig i telefon på sin fritid på kvällarna när jag hade legat på sjukhus och missat en massa. Han ville att jag skulle fatta att jag egentligen kunde.
Fru Bygg, vilket för mig till det där med att organisera och att jag oftare och oftare tänker "men GE mig det där jobbet så ska jag styra upp verksamhetn så det blir lite ORDNING"-fast jag hemma är en slarvmaja med saker överallt och en egen slags ordning i systemet att "någonstans här typ i mitten av överst ligger det där pappret vet jag".
Sonens lärare sa på ett av de första utv.samtalen "din son har en stark och naturlig, väldigt välutvecklad förmåga att tänka logiskt-och det har han uppenbart hemifrån"
Jag vet att matten inte kommer sådär helt självklart och att jag har svårt att lita på mitt eget huvud, och därför ofta snurrar till det för mig själv. Men ibland undrar jag om jag egentligen mest haft otur. Med lite bättre flyt bland lärarbyten, flyttar, utfrysningar och ensamhet, kanske jag visst hade kunnat. Framförallt hade jag nog vågat fråga och be om hjälp, för det slutade jag nämligen helt med i 4:an, för att sedan inte fråga igen förrän i 7:an och då hade jag ju redan hunnit börja hata skiten.
Hade jag sedan i gymnasiet sluppit ytterligare en gubbe, som var ett riktigt äckel och vars lektioner jag helt sonika vägrade gå på, kanske hade jag då suttit med en helt annan syn på vem jag är och vad jag kan. För det är verkligen en sådan där identitetsgrej-jag är kass på matte. Vad synd det är att omständigheter under uppväxten ofta förstör en massa helt i onödan!
Om ni undrar om den där gubben i gymnasiet, så var han av kalibern att han bla kunde säga skämt av typen"nää men lilla Annika, nu har du suttit med ryggen till så länge att nu får du vända dig om så vi får se dina vackra bröst istället" . När jag kontaktade skolledningen blev det ju obekvämt och de visste ju att han var lite speciell men inte behövde man ta honom på så stort allvar och han hade ju så lite tid kvar till pension och man fick ju förstå....
...fast ja man kan ju få något som heter minskad studiekurs, där ämnet skrivs bort från schemat och man sedan har två år på sig att efteråt på egen hand läsa in det. Sa de.
Så det tog jag.
Alltså hade jag ingen matte resten av tiden och mitt tama komvuxförsök sket sig senare, för att jag helt enkelt redan tappat modet och skulle behöva massor av lugn och ro, pepp och hjälp. Istället sammanföll det med min tid ihop med Den Farliga Men Vackre Mannen Med Ögonen Och Gitarren, och jag gjorde aldrig klart...ja och livet rullar på och man behöver ju faktiskt inte vara bra på allt och man kan få hata matte och leva ett bra liv ändå.
Men en bit av mig vill vinna över känslan att vara en idiot, och se om det var lärarna som inte fanns där, plågoanarna som fanns och livets giv som var lite orättvis, eller om jag faktiskt inte kan räkna. Men jag är rädd inför försöket. Betänk vad man kan avslöjas som-en idiot! Det är ju inte så muntert.