passionsblomman skrev 2012-11-17 09:39:09 följande:
Lanovia, jag tror att vi alla känner mer än väl igen känslan. Man vill berätta något trevligt, något positivt och glädjande. Det är inget roligt att känna sig som en dysterkvist eller gnällspik. Man orkar heller inte själv ibland se i svart på vitt hur man egentligen har det och känner i vissa perioder.
Men så måste man lita på att andra inte vill att man ska försvinna iväg eller hålla tyst.
Och klara av att själv vara den som behöver ibland-det har jag ganska svårt för mentalt-jag har satt mycket stolthet i att minsann klara mig själv.
Det är ganska fult har jag insett, för det blir en slags överlägsen inställning till andra. Vi behöver varandras sårbarhet och att få både behöva och behövas.
Givetvis måste man ju -inte minst för sin egen skull balansera upp saker och ting i vilken relation som helst-alla vet hur det bli om någon hela ens relation igenom alltid bara har det hemskt och allt är skit. Det måste finnas ett flow mellan individerna där man kan finnas till för varandra och där man också har ut något mer än bara att man behöver prata av sig. Eller: vissa fikagruppper på vissa jobb tycker jag verkar ha HELA sin behållning i att skvallra, gnälla, klaga och uttrycka djupt missnöje jämt, varje dag och hela tiden. Det är det som förenar dem.
Ibland samlar folk på elände också. Alltså på andras. Nyfiket och dramatiskt. Där kan jag ibland luras att berätta mer än jag var bekväm med och kanske skulle ha gjort. Man har rätt att behålla saker för sig själv. "Det är en tuff period nu" kan räcka ibland. Och så spar man den verkliga innebörden i det till andra eller en annan dag. För sin egen skull. Jag är liksom inte skyldig andra att visa dem hela mig jämt. Man kan få ha en tjocktröja över själen när det behövs.
Andra tillfällen behöver man få ösa fritt ur sitt inre och bara släppa UT saker, innan man drunknar inifrån.
Andra gånger kanske någon behöver få upp ens ögon för att man faktiskt hamnat i gnällträsket och att man inte är schysst mot sina nära, för att de får känna sig som soptunnor.
Och andra gånger kan jag ha nytta av att hålla tyst om det svåra och jobbiga-kanske särskilt i de sammanhang där alla redan hört många vändor-och för min skull, för balansens skull och för andras skull, verkligen försöka hitta det där lilla glimmande guldkornet i min tillvaro, mitt i all graniten. Kanske är det inte ens guld, utan bara lite barnsligt solglimmande glitter. Men det kan vara fint ändå, och lysa upp för stunden.
Och genom att säga många sådana tacksamma saker, så växer de och kan iallafall räcka till att jag behåller kursen genom att tala om sådant för mig själv som jag egentligen vet att jag vet. Bara för att ha sagt något livsbejakande. Kanske särskilt om jag egentligen helst vill lägga mig ner och ge upp.
Det finns en del av stolthet också. Att man inte vill framstå som misslyckad eller tråkig. Den där biten i en som jag tror göds på facebook och bloggar. att man vill vara rolig, framgångsrik, ha söta barn, kunna inreda snyggt, vara snygg och fit och piffig och ha upplevt och rest och presterat och allt vad det är. Det gömmer sig många, många faktorer i vad vi berättar, varför vi gör det, var och för vem.
Jag behöver er för att jag vill det. Jag finns lite mer för att ni finns och jag har någonstans att göra av mina tankar och känslor ihop med er. Jag får inbilck i fler världar och vardagar än min egen. jag får dela både skratt och gråt. Så att det blir dubbelt och halvt, precis som i trådstarten.
Om jag tyckte att alla ni andra bara var "ett gäng småbarnsmorsor som allihopa tävlar óm att gnälla mest över vem som fått sova minst" som jag vet att just småbarnsmammor ofta uppfattas, så skulle jag släppa er. Jag är ingen såbarnsmamma.
Men, även om alla mammor nog kan behöva påminnas ibland om att inte bara prata om barnen-typ gå på dejt med sin man och INTE prata om barnen ni vet. Man behöver vara sin egen person också! Så har man ju NÄR man tänker på och pratar om sitt eget liv, det som är förutom allt det där familjestöket, också en massa som är både svårt och ibland outhärdligt. Det är ju inte sant att bara man fick sova och alla var friska så är allt bra.
Det finns ärkeas.
Det finns chefer.
Det finns arbetslöshet.
Det finns arbetsbörda.
Det finns sjukdom och ohälsa och värk.
Det finns ekonomi.
Det finns undran funderingar, längtor och frågor
Behöver man komma på fler saker, så kan man bara slå på nyheterna och känner man att man riskerar att börja se sig som ett offer och tycka alltför synd om sig själv, kan man alltid se någon av de sena dokumentärerna eller faddergalan. Om man är vaken.
Jag tycker och föreslår, precis som i min efterlysning förut, att vi fortsätter prata med varandra här. I vått och torrt. Det hjälper för tron på livet tycker åtminstone jag.
Så Lanovia; du ska INTE sluta skriva här!! Vi finns ju här, i vått och torrt, vännen.
Ni HAR haft det tufft och ändå upplever jag inte alls att du gnäller.
Vi har ju alla haft vår beskärda del av tuffa perioder, och nu har det varit din tur ett tag. Jag hade ett otroligt tufft år förra året... och året där innan.
Heloise, Blomman, ja alla har vi ju ups and downs. Ibland är downsen långa och djupa för vissa, och de måste de väl få vara i en sån här tråd??
Sen har vi peridoder då vi har mycket solsken och flyt... Ja då måste man väl också få dela med sig.