I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Och vi dig, otroligt mycket!

Heloise - Vill också ge er en kram, jag smygläser er tråd till och från och jag är så ledsen för er skull. Jag hade hoppats att det inte var något, bara symptom på att hon var för tidigt född. Jag tänker på er och hoppas innerligt att hon inte bli så hårt drabbad. *kram*

*städar skrivbord och tömmer postfack så det skall se snyggt ut under ledigheten*

Heloipanzer: Vill bara krama er, allihopa. Vet att inga ord i världen kan hjälpa just nu så jag ger mig inte ens på att försöka finna några. *kramar jättehårt*

*joinar bruttan o kör på svårmors-överkörningstur....träffas o turas om att köra över tantskrället med plyschsoffan o traktorn...byter till spikdäck på soffan o kör några extra turer över tanten*

*lugn o avslappnad efter hämndaktionen så kramar o :as alla i tråden*

Tittar in och säger GRATTIS till Daa till två fina småttingar!!!

(Börjar med det trevliga först )

Och sedan en STOR KRAM till familjen Helipanzer! Tråkiga nyheter för er...

Nej det hade inget med hennes tidiga födsel att göra utan det här kom som lök på laxen som man säger...

Tack för stödet och gott nytt år på er.

Ja, jag förstod väl egentligen det, och särskilt efter mitt samtal med Heloise förut idag. 
Helt fullständigt osannolikt att allt det här kunde bakas ihop till er verklighet. Vilka jävla odds! Jag är fullständigt tagen av allt det här och försöker fortfarande få min arma hjärna att begripa innebörden. Det går verkligen inte så vidare bra. Men jag är så tacksam att Heloise tagit sig tiden att berätta. Hon och jag bestämde att vi båda bokar in ett bättre 2011 än vårt 2010 serverade.  Ett UTAN lök på nån jäkla lax!
Kram på er!

Med all jävla skit som händer har jag slutat hoppas på ett "bättre år", det är ingen mening för än så länge har det inte infriats något vidare. Men som vanligt så reser vi oss på 10 och spottar i nävarna och kör vidare...

Elise är ju våran lilla prinsessa oavsett och jag vägrar låta henne defineras utifrån ett syndrom.

Vårt liv kommer inte bli vad vi hade tänkt oss, Elise har inte längre de förutsättningar och möjligheter till den framtid vi hade önskat henne men vårt jobb är att göra hennes liv så bra vi har förmåga att göra och det är det faktum som inte har förändrats alls.

Nä, "bättre år" och "bättre lycka nästa gång" hör kanske till de naiva önskningar man matar sig själv med, som att blåsa luft i sådana där små armpuffar när man just ramlat i havet och det är vinter och storm, eller så.

Men iallafall: Jag gratulerar Elise till att ha valt alldeles förträffligt när hon gjorde upp med universum om de bästa föräldrarna. Syndromet har hon verkligen haft otur med,(otur-vilket fjuttigt litet ord i sammanhanget) och hennes ankomst blev ju mer än lovligt dramatisk, men vilken familj hon är en del av, det bör hon ha en alldeles egen lycklig stjärna för. En som lyser väldigt klart bland svarta hål och annat jävleskap. Allt det ni kommer att vägra och allt det ni kommer att kräva, jobba för och mer än något-allt det ni älskar, det är något jag unnar alla barn i hela världen. Alldeles oavsett syndrom eller andra begränsningar.