I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Imorgon ska jag göra ny MR-hjärna. Det känns jobbigt. Nu närmar det sig att få veta-och det vill ja ju, men ändå-vad kommer de att säga? Och hur länge från undersökningen kommer jag att få vänta?

Det hände sig en underlig sak hos sväronen. Vi hade just sett på skidor och jag bläddrade lite bland deras kanaler, hittade inget särskilt och var just på väg att säga "här" och ge den till sambon. Då börjar ett nytt inslag framför våra ögon och vi hör "jag fick veta att jag hade en tumör i hypofysen" och en kvinna börjar berätta om sina symptom och sin resa genom diagnos, behandling och till ett liv där hon blev bra igen.

Jag kan säga att tystnaden blev snäppet tystare i rummet och jag satt där som om någon hade slagit till mig. Helt oförberedd-det gick bara rakt in alltihop och jag får erkänna att jag faktiskt blev ganska skakad. Jag har ju hållit mig undan från att läsa för mycket, verkligen försökt vila i att det är bra att få veta och inte skrämt upp mig själv utan faktiskt varit förvånansvärt lugn.
Det var precis som om någon menade att jag skulle råka sitta där just precis då och hur sannolikt var det att jag skulle råka zappa just till den kanalen (som jag inte ens visste att de hade) mitt i släktkalas och på sonens födelsedag? Jag blev helt tagen.

Allt allt allt hon sa var precis som om jag skulle öppnat munnen själv. Det gick upp för mig med lite mer tydlighet att ett av alternativen på svar och besked är hjärntumör. Och att alternativen på besked antagligen inte är så kul de heller, om de nu inte säger det alltså. Att det är vnligt med livslång medicinering och så vidare. Och att medicinerna inte är någon hit vad beträffar biverkningar.
ja, alltså ,allt kom i lite mer skarpt ljus och jag insåg att lika sant som "men varför skulle det vara det värsta för just mig" är, så är ju det motsatt "varför skulle någon annan men inte jag drabbas" också sant. Det vore ju en slags storhetsvansinne att tro att skit bara drabbar andra.

Än så länge vet jag ju inget alls-och nu väntar jag med bävan och undrar hur jag ska reagera och hantera vad de nu än kommer att säga. Imorgon får jag ju inget veta iallafall-då är det bara undersökningen. Det känns helt surrealistiskt det här.

Ingis! Tjaba tjejen! Läget?

Skubbande? Typ kutandeomkringjättemycket?

Haha! Jaha, på andra ställen jag bott kan man skubba runt på stan tex, och då är det inte skolk utan ärenden man tänker på. Man kan skubba runt i elljusspåret också. Springa helt enkelt.

Oooo nu börjar skidorna! Hejja Sverige!

Ja, det är ju att hålla balansen mellan att ta reda på och att ramla i hålet att skrämma ihjäl sig själv. Jag upplever att man inom vården är väldigt inställd på att folk ska ha suttit hemma och ställt egen diagnos via tveksamma källor på nätet och därför hela tiden bromsar alla "spekulationer". Man är ju inte hjälpt av en massa "oh fy fan tänk om bla bla", men man vill ju samtidigt veta vad det är de kollar efter när man får höra att de upptäckt något. Och när man inser vad det kan vara, så är det lite allvarsamt. Och samtidigt är spektrat av möjliga scenarion så stort att det är svårt att överblicka på egen hand, så i det perspektivet är det ingen idé att förutspå själv-men det trängde sig verkligen på, just den här kvinnans berättelse. Vad som kommer att hända och hur olika behandlingar går till är verkligen helt höljt i dunkel, oavsett svar och besked-det lär jag få ta reda på från och med beskedet. Det är det som är så svävande just nu-att inte kunna göra en plan och förhålla sig alls. Bara vänta på att få höra vad det är fråga om i min skalle.

Men hallå!

Tack för omtankar!

Jag vaknade typiskt nog ur ett migränanfall nu på fm, vilket kändes som en kass introduktion av dagen. Men men... av med kläderna och i landstingets rock-jäklar vad man krymper! Sedan tog de glasögonen "jo, för de kan fyga in i meagnetkameran annars" Ja, det fattar man ju inte vore så bra, men kanske kunde man då få all info i ett annat rumm MED glasögonen på? jag är nästan blind utan dem, så det känns mycket utsatt och skört att bli ifråntagen dem och sedan försöka koncentrera sig på vad de berättar.
Nåväl. kontratsvätska i ådrorna och in i maskinen. *dunk dunk dunk* i massor av olika ljudvarianter och många olika omgångar och intervaller. "Ligg absolut stilla, helst heller inga ögonrörelser" Kände ni där, att ni just blev tvugna att röra just ögonen bara liiite...?

Ja, och sedan är det klart. Inget farligt, bara skumt och ganska långt. Men läkaren får inte bilderna förrän "inom en vecka" och sedan ska jag bli kallad. jag tror det är neurologen jag ska träffa igen då. Och vet inte riktigt om man ska hoppas på snabbt eller om det är bra om det tar tid-i perspektivet att ju snabbare de kalla mig, desto värre kanske det är om ni fattar...
Trött är jag nu iallafall, både av migränen, mensvärken och allt man förmodligen laddar upp för med de här undersökningarna.
Blompojken har en kompis här som ska sova över och vi ska käka krämbullar och kolla på film snart när de kommer fån innebandyn. det är nog typ vad jag pallar ikväll.

De har bara sett ATT hypofysen är förstorad på de första bilderna (eftersom de beilderna inte var ämnade att undersöka just den, utan man letade efter blödningar/stroke.
För att se VAD det är fråga om måste man alltså undersöka specifikt med bilder tagna just på själva hypofysen. Det är de bilderna som nu är tagna, och som ska analyseras för att kunna reda ut orsaken till förstoringen. den  kan bero på alltifrån en tumör till överproduktion av något av alla hormon eller en hel massa andra scenarion som ingen ännu förklarat närmre, eftersom de vägrar spekulera. elller alltså eg inte tar sig tid att berätta om förrän de tycker det behövs...

Flamman-lägg ifrån dig skämskudden! Att ens våga sjunga solo när man vet att man inte är en av de där solisterna som jämt gör det, är för det första gott nog. Att låna ut sig själv för att andra ska få en fin stund är också gott nog. Jag brukar tänka att det är bra för mig att lägga min stolthet och önskan om att vara oklanderlig åt sidan och sjunga för själva hjärtats skull. Andra är sällan så kritiska som man själv. Jag är säker på att de som satt där upplevde värme och känsla. Vi som lyssnar via youtube kan aldrig få en rättvis och likadan upplevelse-det blir bara som en blek skugga och aning rent allmänt tycker jag-jag tror aldrig jag sett något klipp-i synnerhet inte inspelat i kyrkor, som verkligen kan förmedla hur det låter på plats-så det var roligt att se och höra dig, men jag fattar att man hade behövt göra det på plats för att verkligen uppleva det.
Jag sjöng den låten på minnesstunden vid min svärfars brors begravning för några år sedan-det blev väldigt starkt trots att jag bara stod rakt upp och ner i församlingshemmet utan komp och definitivt inte perfekt. men folk grät och kramade mig massor efteråt.

Daa, jag blev glad att DU hade skrivit! För jag tänkte på dig när jag såg tråden och på hur mycket ångest det var innan det äntligen blev spring av små fötter i ert hus.

Daa igen, ärligt om väntan på besked?
Just nu är det skitjobbigt att gå här och försöka göra något vettigt av varje dag-jag känner att ångesttrollen krafsar mig på själen och vill bryta sig in. De kommer aldrig ensamma, utan de kommer många, med olika namn på sina noppiga tröjor, den med "villavagnen", den med "arbetslösheten" den fule fan med "tjocksmocken" och en hel hoper andra som liksom passar på att slinka med fram ur mörkret när man inte riktigt orkar trycka till dörren. Än så länge har jag dem någorlunda under kontroll, men jag kunde behöva lite dynamit och ett par handgranater att skicka in i hålan där de lurar och sedan lite extra ammunition att eliminera dem med medelst nackskott. Gärna för evinnerlig tid.

Därför har jag anmält mig och min sambo till det här på onsdag kväll

http://www.cerise.nu/kalenderdokument/Inbjudan%20Cerise.pdf