I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Jag drömde en skakande tydlig dröm nu inatt.

Jag och familjen med flera är i sällskap och ska åka tunnelbana utifrån förort in till New York City. (NY är ett resmål som Blompojken hett önskar, och vi har pratat om att åka dit när han fyller 14, dvs om två år, så det representerar en rolig och värdefull och spännande sak)

På tåget är det spännande känslor-lite ovant när man är småstadssvensk och hur ska vi hitta och vad roligt att vi är iväg. Vi pratar lite men är lite nervösa mitt i allt vimmel.

När vi kommer dit vi ska stiga av, saktar tåget in och eftersom det inte finns några dörrar, kan man ha ett ben utanför. Så jag ser min egen fot ovanför den terracottafärgade betongperrongen. Tåget saktar in mer och mer, men stannar inte. Jag ser att framåt börjar perongen ta slut och tunneln närmar sig. Jag förstår inte varför tåget inte stannar så vi kan stiga av. 
När jag tittar in i vagnen ser jag plötsligt att den är tom. Alla har stigit av utan att jag märkt det. I farten. Även min familj. Tittar ut bakåt längst perrongen med de finns inte där. Som uppslukade av jorden.
 
Ingen sa till mig att på den här resan måste man stiga av i farten. Jag hann inte med.
Nu finns det plötsligt dörrar på tåget och de stängs. Jag är helt ensam i vagnen och kan bara se skuggliknande figurer i de andra och vet att dem kan jag inte fråga. De är inga man kan få kontakt med. Jag tittar på min telefon, men den är stendöd.
Tåget åker vidare. Det går inte att se vart det är på väg och jag vet att jag inte kan stiga av. Jag ska åka någonstans dit jag aldrig varit förut och jag ska göra det ensam. Utan att veta hur man gör för att hitta tillbaka därifrån sedan. Och jag vet knappt vart det var jag skulle från början och minns inte riktigt varifrån jag kom. Jag vet med hela min varelse att nu gäller det att se till att klara sig.

När jag vaknade och skulle berätta den här drömmen för min sambo, började jag gråta-det kan ju inte vara en så mycket tydligare dröm menar jag. Min sambo tittade överraskat på mig och sa "men oj ojoj, var det sååå läsigt gumman-det var ju bara en dum dröm"
Herregud! Jag frågade honom vad han skulle behöva för slags dröm för att fatta att man bearbetar liv och död i sin undermedvetna? Hur trögfattad får man vara?Han sa att "min hjärna står inte ut med de där tankarna överhuvudtaget så jag tänker inte drömma om dem" Han sa vidare att vore det här han och hans eget huvud, sulle han vara så rädd att han bara låg i sängen med täcket över huvudet i fosterställning och kved. Så han tyckte att jag var väldigt stilla och samlad so far i allt det här. Så, han är kanske ingen drömtydare precis, men han är ganska rar ibland ändå.

Nåväl-det kanske inte var en så glasklar dröm för alla andra, vad vet jag, men för mig var det skakande tydligt och ett meddelande från mitt inre till mig själv om hur det kanske innerst inne känns.

Sorry att jag har kapat tråden til lromaninlägg om mig själv-jag hoppas ni känner er helt fria att vara här med ERA dgaras innehåll! Jag undrar hur ni har det-även om jag har fått den här grejen i huvudet, och jag behöver normala dagar med normalt prat om vardagliga saker för att hålla kursen genom allt.

Ja så kan man ju tolka skuggvarelserna också. I drömmen hade jag mer en stark känsla av att de var som andra, eller människor som inte längre helt hörde till "den verklige världen" och därför inte gick att prata med, fast jag plötsligt såg dem, vilket jag inte gjort förut. Själar var och en på sin resa på något vis. Samma tåg men egen kupé...

Ja, hur som helst så är jag oerhört tackam för de verkliga medresenärer jag har i mitt vakna liv och jag känner mig när jag är vaken inte alls så ensam som jag var på det där tåget. Ni är viktiga och jag är glad att ni finns.

Hvidis, ja det har du rätt i! Där tänkte du bra.
Jag tycker för den delen att drömmar och att ens fatta vad de vill säga ger en styrka i sig-även de gånger man vaknar och skriker rakt ut. Jag kan behöva de där meddelandena ibland för att ta mig själv och mina innersta rädslor på allvar och fronta dem.

Jobbigt är det däremot de gånger man vaknar och har en olustig känsla och vetskapen att man drömt skitkonstiga saker och inte fattar nångting alls. Då är det liksom inte till någon nytta på ett medetet plan. Men klart, det kanske rensas i psyket på något vis utan att man bergiper vad det är som händer.

Har din rockring kommit och hur fungerar den?

Jag har den här veckan bränt nästan 5000 kalorier medelst crosstrainer och promenader. Ganska bra travat av en trähäst. Jag har klarat 1 kg på tio dagar också, och även om jag är sur för att jag ändå just nu väger mer än jag gjorde samma datum ifjol, så är det ju ett litet steg åt rätt håll.

*kramar alla tillbaka*

Det som händer härnäst är väl det som stod i brevet antar jag. Jag förmodar att det kommer att ligga kallelser och datum/tider till provtagning, samtal med neurologen samt vidare undersökning hos ögonläkaren. Det måste ju handla om att ta reda på hur den här tumören beter sig, vad för påverkan den har mer exakt och vad man utifrån det kan och bör göra åt den. Därifrån lär väl alternativen vara operation eller medicinering skulle jag tro. Att de inte gör något alls för att den bedöms oviktig känns inte så troligt med tanke på trsel, synstörning,migrän etc.
Gissningsvis kommer jag att få åka på de här olika sakerna inom de närmsta två veckorna, men jag vet inte mer än ni egentligen utifrån vad jag citerade ur brevet-det är samma info jag själv har.

Idag är jag arg.

jag är arg arg arg arg aaaaaaaaaaaaaarg

Fan vad jag är inihelvetejävla AAAAAAAAAAAARG!
Och den som säger något hurtigt och uppmunrande får sig en smäll-och alla andra också, håll undan jag ber dig för jag är svart som sot sjunger jag med Lisa Ekdahl och hoppas att det går över, är normalt och att allt inte slutar med att jag blir ensam. jav VILl inte ens inte vara arg. Jag vill vara arg och galen och kasta saker-eller åtminstone att något annat alternativ skulle spela någon roll eller ändra på något. Något alternativ jag kan göra. Förutom att tänka fucking jävla positivt och bränna några fler kalorier på crosse.

Jag har gått min utomhuspromenad i solen (fan vad kallt!)
Avverkat min halvtimme, 6 km och dryga 300 kcl på crossen (åh så duktigt!)
Ätit lagom lite mat, fast inga grönsaker (fuck it!)
Låtit bli att ta en självmedicinerande ångestdämpare i form av en välvald påse med smågodis. (Bra PB, du låter bli att bete dig som en inburad uttråkad kanin som äter ihjäl sig i ren uttråkning, mycket sunt!)
Pratat allvar med min sambo om vikten av att hålla ihop, humöret uppe, ta vara på varandra och dagen (fan vad klok jag är!)

Kan jag få slå sönder något nu?

Sådärja, nu har jag betett mig som ett egoistiskt självupptaget svin också-bara vräkt ut mig dynga och jag är så arg att jag inte ens har lust att be om ursäkt. Men jag ber däremot om en aning tålamod och överseende och vill gärna lova, att imorgon, en annan dag, har det nog gått över.

Flamman-bra-det är alltid en fördel att åtminstone veta hur man känner-hur ska man annars kunna vara någorlunda sann mot sig själv. Jag  förstår mycket väl att du vill renovera.

Klockis, när jag bakar paj tar jag sockerpåssen och häller på känn-det gör jag med alla de andra ingredienserna med för den delen- jag tänker inte fundera vidare på hur mycket det kan tänkas vara, utom att jag är ganska säker på att det inte snabbast mäts i antal matskedar...Jag brukar få beröm för min paj, och därmed punkt och förnöjsamhet. "varför ändra ett vinnande recept" som min dyslektiske sambo brukar uttrycka det. (övertygad om att det inte alls ska heta "koncept" för vad skulle det rimligen vara tydligare för?)

Anne, ja herregud-hur man ska få de små redan bra människorna att växa upp till bra och lite större-och helst utan att själv sabba dem för mycket längs vägen, är väl en fråga och ett ansvar som kan lämna vem som helst sömnlös. Det gäller nog att våga tro påatt man är tillräckligt bra för det mesta och samtidigt våga ta på sig ansvar när man är hopplös. Igår skrek jag åt min son och han fick ta skiten. 12 år är han och när han säger "du behöver ju inte låta så.." avbryter jag med ett illvrål av ren ångest"-Joooo det behöver jag! jag har en hjärntumör i mitt huvud och jag är rädd och arg och ledsen och jag orkar inte vara snäll och glad och positiv hela tiden!!"
Väldigt bra-snyggt PB, ös din ångest över den du har ansvar att ta hand om, gör det!
Sedan, när jag skulle säga förlåt, så gick ju det först bra, men sedan började jag ju såklart gråta istället. Jamen ännu bättre! Det är ju väldigt sunt om han ska behöva trösta mig!

Ja, fast mitt i allt så hoppas jag att han klarar att ta till sig att det finns det som skrämmer även en vuxen men att man klarar det tillsammans.
Och att han känner på djupet att jag menar mitt förlåt att jag skrek och att han vet att det är sant att han inte behöver ta ansvar för mig, att det inte är farligt någon är ledsen och att jag är hans mamma och gör så gott jag kan även om jag inte är på topp just nu. kanske är det inte helt förödande för hans hälsa och framtid, även om jag önskar att han slapp det här. Så det vette fåglarna hur mycket tips man har befogenhet att komma med...

Idag fick jag klart för mig att det där brevet jag fick betydde att jag skulle ha fattat att jag skulle gå iväg för att få blodproverna tagna. Jag såg inte det någonstans i brevet-gjorde ni?
Jag sa till dem på sjukhuset att vidrebefordra till läkaren att sådana där brev är ganska uppskakande att få, och vad man än har tänkt att patienten själv ska ta agera på och göra själv, måste framgå mycket tydligare, annars väntar man ju bara på direktiv och försöker att inte bli galen under tiden.
Jo, för det där att "vi får nu ta prover för att se..." betyder alltså att beställning på allsköns prover är skickad,. Det, i sin tur, betyder att jag kan gå till min vårdcentral eller till provtagningen på sjukhuset, vilket som, och bara säga "hej, jag ska visst få prover tagna". Och eftersom jag inte blir kallad till läkaren igen förrän de provsvaren kommit, så had det ju varit jäkligt bra om jag hade fattat det redan förra veckan, för då hade jag ju åkt och tagit dem torsdagmorgon. Nu är ju en vecka bortslösad bara för det! Man kan bli så frustrerad-och det är jag nog äligt talat, menjag orkar inte låta imig slukas in i den känslan, utan jag måste tänka att det ju var tur att jag ringde då.

Lanovia-välkommen hem! Vad härligt ni verkar haft det!

Kärlekensbrudpar, kan du inte presentera dig med några rader? Det här är en massor av år gammal tråd där de som hänger här har känt varandra i åratal och även umgås en hel del privat, utanför nätet. Vi har följt varandra genom en hel del och pratar på av gammal vana, så det kan kanske vara svårt att hänga med i allt. Det vore ju kul att veta lite mer vem du är tänker jag.

Nä jag kände inget särskilt av kontrastmedlet kan jag inte påstå, vare sig när jag röntgades för min sköldkörtel för något år sedan, eller nu. Man ska dricka extra mycket efteråt sa de, så det sköljs ur snabbare. Jag har varit väldigt trött senaste tiden, men det har jag helt relaterat till yrseln och att hjärnan får jobba extra liksom, och att det ju är mentalt påfrestande att vara i den här sitsen och fara runt på undersökningar etc.

Å andra sidan kände jag inte efter så noga tror jag-jag tror hela läget är lite av "gör vad ni nu vill och behöver, bara jag får veta något". Jag är själv gruvligt svårsucken, och därför är jag tacksam att jag åtminstone inte är stickrädd dessutom-de får ganska många försök på sig innan jag protesterar. men det är väldigt olika hur duktiga olika personer är att sticka faktiskt.

Alltså, inatt råkade jag vara uppe extra sent och började titta på dokumentären "Not dead yet" om gitarristen Jason Becker. Jag kunde inte gå och lägga mig utan att se klart. HUR kan man ens ha en sådan begåvning? Och HUR behåller man livsglädjen och fortsätter leva med ALS i över 22 år? Man dör av ALS, så är det! Men den här killen, han sitter hemma i sin rullstol och komponerar musik för brinnande livet. Jag är helt helt blown away. Här är hans hemsida om ni undrar vad jag babblar om:

http://jasonbeckerguitar.com/not_dead_yet.html

Du menar mig va?

Jag vet inte riktigt. Ärligt talat tycker jag det känns rätt jobbigt just nu. Det är lite som när man gjort en ivf och bara går och väntar och försöker behålla rätt inställning och energi och göra något vettigt, tänka på något annat, ladda för att orka ta besked man inte vill få, hoppas på det bästa,inte vara på dåligt humör, sova, komma upp på morgonen, vara som vanligt...

...fast att det finns något som inte alls är som vanligt. Och som man själv inte kan göra något åt. Känslora har väl kommit en liten aning ikapp mig också antar jag, så jag får väl kanske acceptera och tycka att det är okej att ha några dagar då det får vara lite lägre sinnesstämning. Annars är det kanske bara flykt och på låtsas. men det är segt.

Hvidis, jag vill veta mer om den där rockringen och vad det är för särskilt med den jämfört med dem man hade som barn? Är den viktad, så det är fråga om typ styrketränings-rock-away-and-go-crazy-tired-beyond-anything-you-ever-rocked-before, eller vad?