• dfk

    I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

    Blomman, jag kan inte i ord beskriva hur viktig du är och alla andra här är för mig!


    Det här är ett andningshål i allt sorgligt, glatt och i det som händer i vardagen får rymmas här. Det som är viktigt för er alla blir också viktigt för mig. Man peppar, skrattar, gråter och och här få alla vara som dom vill.


    Jag har ju aldrig träffat dig på riktigt men genom tiden på BT har jag lärt känna dig som en trådvän. Jag uppfattar dig som en varm och omtänksam blomman som finns där för alla andra. Kan vi inte få finnas till för dig? ♥


     

  • dfk

    Villemoa, tack för sms på nytt, men det funkar inte att klicka upp meddelandet, samma meddelande kommer fram. Det måste ju vara något med min mobil om det har funkat för alla andra. Tack för att du försökte, jag tror att bilden är ursöt!

  • dfk

    Blomman, så skönt att du är här bland oss♥


    Ninnis, eländiga huvudvärk....


    Solde, skönt att du inte har svimmat!


    Lanovia, vad härligt det låter med en resa!


    Heloise, kram till hela familjen!


     


    Kram också på er alla trådisar!


    Själv håller jag på leta efter tapeter och färger till vardagsrummet, som tur är har vi någorlunda lika smak maken o jag.


    Men han vill stressa och välja något på en halvtimme. Jag vill omsorgsfullt gå igenom färgprover, låna hem tapetkataloger och bläddra i timmar. Men vi får komprimissa.


    Jobbar som en tok nu innan jul, men det verkar som att fler än jag gör det...så det är bara att bita ihop.

  • dfk

    Flamman, Vad tråkigt att höra med din mamma! Stora kramar!!

  • dfk

    Fru Sy, tänk vilket elände en svärmor kan ställa till med! Usch och fy!

    Ninnis, du beskriver något som ser ut hemma hos oss. Jag har inte gjort något annat än att baka lussekatter typ. Vardagsrummet består av slipdamm och papper utrullat över golvet, inte mycket att göra där i pyntväg. Men men det kommer. Jag ska fixa med köket imorgon och byta gardiner mm.

    Heloise, skönt att du kan få stanna kvar hos Elise♥

    Blomman, Vilken vettig och medmänsklig handläggare du har! Det är faktiskt roligt att höra att det även finns såna med hjärtat på rätta stället.

    Jag tänker på er alla i tråden och hoppas att ni får en fin dag!
    Kram

  • dfk

    Flamman, det låter inget kul Hur går det med makens medicinering, har ni kommit dit än? Kram♥

  • dfk

    Flamman, oj..vilken tråkig helg! Jag förstår att du får krupp på maken! Sådär ser dessvärre också min vardag ut titt som tätt..... Men det kommer mycket i vågor, nu är vi inne i en relativt bra fas.


    Det kan triggas igång av de mest löjliga sakerna.


    Ibland gråter jag el. blir arg, ibland blundar jag och ibland skrattar jag åt eländet. Sedan tjatar jag, pratar pedagogoskt, förklarar 10000ggr samma sak med ömsom honungsstämma ömson gallskrikande stämma. Ibland känns det som att mitt tålamod ska prövas till det yttersta Men jag anses som den trygga och starka i vår familj, som tydligen också ska fungera som en papperskorg mellan varven. Ibland blir jag sååååå trött på det! Det är aldrig tillåtet för mig att tappa humöret, men tydligen ska jag behöva ta det från honom....


    Men sedan har min man dessa mest underbara sidor i världen som gör att jag älskar honom kopiöst, det är jädrans tur det, annars hade det hela slutat illa.


    NU öser jag också ur mig, vet inte om det är särskilt klokt att göra det här, men nu gör jag det. Jag kommer säkert ångra mig att jag gjorde det. 


    Fru Sy och lanovia, varför ska det vara så med julen? Man vill ju mysa och ha trevligt, inte få ont i magen av stress! Jag hoppas att ni trots allt får känna julfriden!


     


    Kram på er alla!

  • dfk

    Tack Flamman, det där behövde jag höra! Jag vet ju att det är så men behöver tydligen bli påmind!!
    Det är bara det att jag känner mig så sårbar när jag skriver om vissa saker, och lite ansvar för "ska jag eller ska jag inte" skriva det här om familjen, ja du vet...

    Jag vill också förklara för er andra i tråden detta "privata" samtal, så ni känner er delaktiga att jag känner igen mig väldigt mycket i det Flamman går igenom.

    Jag har en man som inte har någon diagnos, då han inte heller sökt hjälp. Jag misstänker starkt att han ändå har det. Vi har under alla år hittat bra strategier för att hålla det i "schack" och det funkar många  gånger väldigt bra, men dom gånger det inte gör det blir det Kaos! Då blir livet inget kul... Det blir som att resonera med en tjurig liten unge som håller för öronen. Det är svårt att veta hur man förhåller sig till det. Det kommer och går lite i skov. Nu är vi inne i en relativt bra fas, och det är då jag laddar energi.
    Jag läste i förr förra? Amelia om tre par där det fanns diagnoser hos den ena partnern.
    Jag kände igen mig så väl i den artikeln som handlade om Adhd.
    Min man är väldigt social, glad och energisk person, de allra flesta fattar tycke av honom redan direkt. Att leva med någon som har dessa egenskaper är trevligt men de andra egenskaperna som också finns kan vara enormt påfrestande.

    Min man och jag kan prata väldigt öppet med varandra och han kämpar med att förstå mig, barnen och sig själv för den delen. Jag har börjat att lämna ifrån mig ansvar sakta sakta, då det är ohållbart att ensam ha kontroll över allt som händer, tjaffs och missförstånd som måste redas ut mellan alla familjemedlemmar.
    Att vara vägvisare och kompass till någon som har svårt att orientera sig, kräver att jag är balanserad. Det är bara det att när jag tappar orken och tålamodet då sjunker skeppet....

    Jag har jättesvårt att prata och skriva om denna bit, för den känns så privat och att det blir lite läskigt. Det blir genast på riktigt(och det är ju på riktigt) och då känner jag "hjälp! hur ska jag fixa det här"! Men det gör jag ju oftast dag för dag och
    år för år, så varför ska det vara så svårt att då prata och skriva om det....

    Stora kramar till er alla som orkar läsa detta lååååånga inlägg♥

  • dfk

    Daa, baka du!, så kan du slänga in några goda bullar i tråden

  • dfk

    Tack Ninnis! Jag vill ju gärna att vi ska ta emot hjälp!
    Jag har inte sagt rent ut till honom att jag tror att det är en diagnos utan att
    "jag tror att det kan vara så att du behöver redskap i livet så att det blir lättare att hantera alla dina humörsvängningar och rastlösheten du bär. Man kan ha drag av Adhd som man inte är medveten om. Vad tror du om det?" 
    De gångerna blir han väldigt stött och arg när jag säger så och tycker att jag är hemsk som ens tänker så. Då känner jag mig så skuldmedveten.

    När han är i ett läge då vi kan samtala kring det känsliga, då säger han själv "ja man kanske har Adhd eller nåt"
    Men att faktiskt söka hjälp och få en diagnos, det steget ligger så långt ifrån ännu.
    Jag kommer fortsätta kämpa på för att vi kommer dit.
    Men det är vår stora styrka att kunna prata och han kan säga förlåt. Annars vet jag inte om det hade gått.
    Men när vi har en tuff period då det är nattsvart då går det absolut inte att prata på något vis. Jag försöker tänka att "det ser ut såhär just nu, just idag". För det är ofta tvära kast.
    Glad, sur, stött, glad, arg, arg, arg,lite kaos, glad kan det pendla kraftigt mellan på en dag. Jag har svårt att hänga med alla gånger i dessa svängar.

Svar på tråden I vått&torrt när midvinternattens köld är hård