Flamman, så ont det gör i hjärtat att dina föräldrar mår som de gör. Det är inte en lätt del av livet. *kramar om*
Jag skulle också göra så som du gör med T när du beskriver tex en fotbollsmatch. På ett sätt så är det ju så att man behöver ha vinnarskalle inom tex idrott-men man måste ju ändå försöka hitta plattformen och grunden i precis det drä, glädjen i själva utövandet.
När det gäller själva "vill ni se en stjärnaaaa" så är det väl en gammal dröm. Barn har klätt ut sig och lekt filmstjärnor, drömt om att bli flygvärdinna och så vidare i alla tider.
Skillnaden nuförtiden, är väl att man faktiskt kan slussas in i reellt tävlande mycket tidigt på ett mycket mer exponerat sätt än förr. Förr kanske man sjöng på någon liten småstadstillställning och vann en liten talangjakt på lokal nivå. Nu ska man vara med i småstjärnorna, Talang, lilla melodifestivalen, X-factor och Idol och ta TV-kameror, uppträda inför miljonpublik och bli igenkänd nationellt. Det är klart att samma småtjejer som förr bara klädde ut sig hemma framför spegeln, nu brådmoget funderar över hur de "ska bli upptäckta"
Där får man väl som förälder fundera över vad man tänker tillåta sitt barn att delta i vid vilken ålder antar jag.
Själv har jag hjärtat och huvudet fullt av min son sedan läraren ringde hem igårkväll och berättade att han haft ett utbrott -eller snarare inbrott kanske, då han egentligen mer går inåt och inte går att nå-, varit jätteledsen och skitarg och vägrat gå in på lektionen, bara legat på golvet.
Jag har pratat med honom, men är inte säker på att jag verkligen hittade rätt i hans värld, och jag undrarom han verklgien gjorde det själv heller.
han vill INTE höra talas om att detta skulle ha att göra med vår familjesituation med tumören och hela den grejen.
Han pratar istället om press av att det är läxor (det är ATT det ens existerar läxor han blir vansinnig över. Han tycker på riktigt att det är brottsligt och borde förbjudas säger han), längtan efter det gamla hemma i Sthlm (samtidigt som han vll ha det han har här)
Dessutom säger han (till min stor sorg) att han tycker att jag och sambon "bara bråklar". Fast, när han tänkt på saken en liten stund, kom han på attd et ör vi ju inte...men ändå!
Jag tror, att det sista med "bråk" står för att här bor en oro och ett stort allvar just nu. Inte så mycket i det konkreta, utan mer som en närvaro, under att vi försöker leva normalt. För, sanningen om "bråk" är faktiskt att i nog nästan aldrig bråkat så lite som nu. Den här allvarliga saken har istället fört oss till någon slags enighet och jag har känt att det är skönt att vi möts i det hrä. det gjorde vi inte på samma sätt under IVF.erna, eller under min depression tex.
Jag menar, det är ju bar att han inte medvetet går runt och är orolig, och det känns bra att han ser fram emot att bo hos sin kompis. men inte fasen borde detta gå obemärkt förbi, utan någonstans påverka även honom, tänker jag?
Och skolan-ja man HAR läxor, och han lever med en sådan hög grad av protest i samband med dessa, att vi verklgien får lägga energi på att de ens ska bli gjorda. Jag har stångat mig blå för att få honom att förstå att det är slöseri med energi att vara förbannad över att de finns-det är bättre att bara göra dem, så är d eklara sedan. han har INTE många läxor, och han har lätt för sig så han behöver inte lägga långa stunder.
Men "det är allvarligt och stort för mig med läxorna-de förstör mitt liv och det menar jag!"
Alternativet att slippa sina läxor finns gietvis inte, så min insats hittills har legat i att hjälpa honom styra upp så att de blir gjorda i tid, medan han fortfarande orkar och i lagom dos så att han får komma till skola och kunna det han skulle. Och jag har hoppats att han under tiden ska inse sambandet mellan att göra jobbet och resultatet. vi har kommit långt tycker jag, och senaste tiden har det varit rätt tufft, för nu har det för första gången i hans skoltid varit flera stora prov och ett är imorgon.
Han vill ju verkligen ha bra resultat på proven också, så jag har inte riktigt valet att säga "nå men plugga inte då!". Utan jag har sett det om att hjälpen jag kan ge honom är att lära ut hur man delar upp det i hanterbara bitar, och också visa att är provet stort, så får man börja tidigare och lägga mer tid än om det bara är ett litet läxförhör.
Ungen har lätt för sig, hajjar snabbt och kan formulera sin kunskap, kommer ihåg vad man pratat om och för genomtänkta resonemang. Han behöver inte sitta länge och traggla. ändå är det en så förkrossande tung sak att behöva komma hem och ha läxa att man ska bryta ihop...
Men, visst är det tufft-jag hade inte så här avancerade prov i femman och inte fick vi skriftliga omdömen eller betyg heller.
Hemlängtan, ja det är väl både ett bevis på att han hae något fint som han tänker på med glädje, och det kommer väl extra tydigt upp nu när bästisen var här hela påskveckan. Men samtidigt vill han inte alls flytta-han vill bara ha båda delarna.
Kanske ska man till att börja med konstatera att han är 12 och står mitt i puberteten, med känslor helt utanpå sig själv och otroligt tvära kast mellan liten och vilja somna inne hos oss, och stor och nästan redo att flytta till New York, med drömmar om alla olika schyssta jobb han ska ha. Sedan påmins han om vägen dit och tycker att allt verkar vara en grottekvarn av läxor och arbete. "Jag har trott at det skulle vara roligt att bli stor, men allt verkar bara bli värre och värre-man får ju MER läxor! Och sedan ska man JOBBA!"
Japp. Så är det...
Ja, så så värst jäkla många råd om hur man ska göra med sina barn för att de ska må bra, ska jag nog bara låta bli att komma med.
Och kanske krav på att ha ett ljudisolerat sovrum, alternativt en larmmanick inmonterad enbart i mannens huvud?
Jag veeeet "muskler väger mer än fett" och så, men allvarligt, det borde ränta lite mer än så här.
