I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH vad skönt! Nu har mina pengar kommit retroaktivt från F-kassan och jag har dunkat in alla räkningarna i ett svep och har ändå en liten slant kvar till mat och förnödenheter! Fy fasiken vad skönt! Man går baske mig ner stentunga kilon rakt av bara av det! *lätt som en fäder*

HURRA för att jag slipper åka upp till op med obetalda räkningar! Jag är verkligen tacksam över det! Nu kan vi tom gå ut och äta lite mat på valborgsmässoafton, och kanske ha lite trevligt en stund, mitt i hela den här overkliga situationen. Det kan vi behöva!!!

Får jag fråga en sak?

Varför...

VARFÖR kan man inte få vara lad och känna sig lätt som en fjäder åtminstone en hel dag inann något ramlar ner som ett klippblock över en?
Och jag vet, nu är jag ynklig, patetisk och vrålego, helt utan någon som helst minsta UNS av tacksamhet över det jag borde kunna se som bra.

Sambon fick börja jobba på sommarjobbet tidigare.
Den 2 maj.

Den 2 maj är dagen jag ska opereras i huvudet och det var då jag inte skulle behöva vara ensam.
Egentligen är det brottsligt att neka arbete om man går på a-kassa, men sambon sa att han inte kunde till dem på jobbet. Inte på helgen heller.
Men, han sa att han kunde från och med måndagen den 6 maj.

Han skulle börja i juni.
Jag skulle se meningen med hans arbetslöshet mitt iallt, som att det här var tiden då han skulle ta hand om och pyssla om mig. det var nu vi skulle gå igenom det här tillsammans och jag skulle kunna försöka vila i att eftersom han ändå var hemma, så skulle det inte vara en såååå hemsk belastning att han får rodda markservicen och jag skulle slippa vara ensam.

Nu kommer han inte att vara här.
Jag vet inte ens om jag kommit hem från sjukhuset, emn oavsett när det blir, så kommer han från och med den 6 och hela resten av sommaren att arbeta 07-16 en timmes resväg härifrån. och man får inte ens ha telefon på det stället av säkerhetsskäl, så jag kan oavsett hur jag mår inte nå honom.

Istället får jag vara tacksam om han öht hinner hem så att Blompojken kommer iväg på sina träningar och kanske åtminstone får kvällsmat. Hinner han det, så är de två sedna inte hemma förrän vid 20-20.30, och sedan måste han ju lägga sig om han ska upp klockan 05.00. Ändå tror han på allvar att han ska hinna fixa mat, hålla undan disken och tvätten...och stapla upp veden som ska komma and so on and on and on. Sure!

Nu måste jag bli pigg nog på en gång så att jag kan
gå ut med hunden
laga mat åt mig själv,
vara där  för min son
Minst

Och jag måste vara stark-precis som vanligt- alldeles oavsett hur jag mår.
Jag måste klara mig ensam.

Jaha. Ja, det är ju det enda jag vet och kan egentligen, så varför i helvete skulle det bli annorlunda den här gången?
jag trodde att kanske var det en mening i livets skola, med att jag skulle vara tvungen att luta mig mot någon den här gången. Och kanske få ett bevis för att det finns plats för även mig att vara liten och svag och inte orka. Och få ta emot.
För att jag behöver öva på det. För att jag är riktigt dålig på just det.

Jag är så ledsen och har sån ångest att jag inte vet vart jag ska ta vägen. all krfaten bara rann ur mig och jag har stått ute i skogen och skrikit rakt ut av mina lungors fulla kraft. Jag vill inte!
Och jag vill inte ha hit någon annan-det skulle vara HAN för en enda gångs skull, som skulle finnas här fullt ut. Jag har levt med så mycket ensamhet genom stora delar av vår tillvaro, tvingats vara starkare än jag är och klara allt. Okrossbar.

Jag har försökt se en väg för oss att väga mer jämnt och komma närmre genom den här händelsen. Därför blir jag helt förtvivlad när det nu visar sig att jag måste vara lika käckt duktig som vanligt och att det inte alls finns någon här hemma hos mig när jag kommer hem. Inte för att jag vet att jag kommer att må kass, men bara känslan...

Jävla jävla jävla skit!

Jag vet att jag är ett egoistiskt självupptaget kräk, och jag skäms redan, men jag kommer nog att posta detta ändå. och sedan dö skamdöden.

Alltså, jag ber verkligen om ursäkt för att jag bajsar ner ela tråden med klag, gnöl och tungsamhet. Det är klart det inte blir kul att var här då!

Men tycker synd om mig själv över att det inte kunde få bli som jag ville-att vi fick en lugn majmånad utan en massa annat att bry oss om än bara varandra och exakt vad vi orkade för dagen-det gör jag fortfarande. och det ÄR ego. Och det kanske är hur mänskligt som helst, men det är vare sig särkilt vackert eller kul att vara i närheten av.

Nu har jag gråtit snorgråt, ylat och bölat sönder mig. Kanske kommer snart en dag då jag samlar ihop mig och upptäcker att det finns nog kvar för att komma igen.
Men jag förlorade all kraften och något brast i mig. Jag blev trasig, ångestriden och tappade alla äggen som jag lagt i samma korg, rätt ut på stenläggningen. Jag tror inget enda höll, vad det ser ut på röran.
 
Jag får nog helt enkelt vandra barfota ut i livet och försöka komma ihåg vad det stod på lappen, fläta en korg och sno en ny höna, så jag kan samla nya ägg.
Jag hoppas det som brast inte gick lika sönder som när jag fick utmattningsdepression. Jag är rädd för fler sådana. Jag är, när allt kommer omkring rädd för allt möjligt just nu. Sådant som ska bära och hålla. Inombords, utombords och emellan både mig och andra i min närhet.
Skarpt läge.

Annars kan jag meddela att det går att både springa och crossa samtidigt som man gråter, och skulle man möta någon, kan man låtsas att det är svett. För, att svettas är mer normalt än att gråta, har ni tänkt på det?

Min son säger "men mamma, vi får väl ta en dag i taget!"
Ja, det brukar man ju få. Men det blir lättare om man har förberett sig lite. Och mindre slitsamt om man har skafferi och kyl fullt och helst lite krafter på kontot.

Daa, att veta att du är därute är stor skillnad.

*tvättar*
*viker torr tvätt*
*sorterar skitig tvätt*
*hänger upp tvättad tvätt*
*hindrar barn och sambo från att ta det de ska ha i nästa vecka som jag ju just tvättat*

*efterlyser vår ved*
(vedmaskinen hade visst gått sönder-men? Om man inte kan komma när folk blivit lovade, ringer man inte dem då? Så att de slipper vänta förgäves och istället kan göra annat med sin tid? Och inte blir arga?)

*städar kylskåpet*
*åker och handlar* (bunkra är ball, säger de på ICA-reklamen just nu)

Vad e de för en dá
e de en vanli´daaa´?
Nej de e ingen vanli da´
för de e Klockis födelseda
HURRA HURRA HURRA!
HURRA HURRA HURRAAAAAAAAA

Kafferep

När man har burit tillräckligt många vedträn, är det tillochmed jobbigt att trycka på en tangent. Man är liksonm darrig. Därför trycker jag inte mer ikväll. Vi ses en sväng imorgon, innan jag drar uppåt.
Nu ska jag se över packningen, som intte alls är lika färdig och strukturerad som min plan var-men jag har å andra sidan burit mycket ved. Och kollat på min sons seriepremiär för fotbollsäsongen. (Gud vad med pisk de fick! ). Och ätit glass i solen.

Packningen får lösa sig. 

Godermorgon i denna trååååd!

Hunden är promenerad, tvätt upphäng och islängd, kaffet är klart, gröten står på spisen och det är strax dax att kavla upp ärmarne 8eller, det gör man inte-an vill ha dem långa i det här jobbet) och börja floa upp ved. Konstigt-jag tycker det är så svårt att öppna och stänga händerna idag...*lämmen*

Nu är vi på väg att dra åt säcken här. Ska käka lite, stapla lite mer ved, lämna över hunden, se till att soppåsen är kastad, köra diskmaskinen och allt det där ni vet. Lika bra att jag slår av datorn, för här hinner jag ändå inte sitta.

Se till att hålla igång lite här nu, så jag har ågot att läsa ikapp när jag kommer hem!

På torsdag gäller det-då får ni hålla tummarna, be en bön och hejja på mig.

Kram till er allihop!

Hej vänner!
Nu är jag hemma igen. Det är mycket konstigt och jag känner att jag verkligen helt och fullt förstår varför indianerna som flög första gången, satte sig ner på flygplatsen för att vänta på sin själ.
Jag har varit med om något som är mycket mer för själva ens varelse än man sammanfar och bara "jaha, men det gick ju bra det här-nu är jag piggare, fint, då kör vi"

Att titta ut genom fönstret
Att känna olika ytor under fötterna-asfalt, trägolv, gräs
Att andas luft genom äsan (första gången igår genom båda näsborrarna) och känna skillnaden på torr innomhusluft och luft fuktad av ett ösregn
Att se saker passera mot en snabbt snabbt när man åker bil
Intryck intryck intryck.
och ovanpå alla intryck som redan varit på intensivvårdsavdelning och dessutom kombinerat med allt våren innebar och som inte fanns plats att reagera fullt ut på då.

Jag inser att min del av det här inte är över. Det är läkarna som gjort sin och jag har bara än så länge varit modig nog att underkasta mig-och välja stark stark stark.

Det är slående att man kan vara stark som urberget och skör som en såpbubbla precis samtidigt. Som om man är ett eget kosmos som rymmer allt.
Jag är trött, spröd och skör-men väldigt tacksam att allt blev av trots de dåliga oddse. hade de fått skjuta upp mig som de ville, så hade jag legat på uppvaket alldeles ensam igår. Nu är jag istället hemma.

Ni ska veta att jag verkligen känt att ni varit med mig där i sjukhussängen. Jag är i djupet av min själ så glad för att jag har er!

Nu ska jag vila lite igen. *matt*

Kjell, jag måste bara särskilt säga till just dig, att detta att sätta sig här nu efteråt, och få läsa välsignelsen och sedan se alla "amen" det rör mig på djupet. Jag gråter iofs just nu för minsta lilla, men det där var starkt. Jag är helt och hållet säker på, att alla böner var det som gjorde att ingen annan behövde operas just exakt den fredagsmorgonen, utan att möjligheten kom till mig. Natten som följde hade de så mycket att göra att precis allt som inte var superakut fick vänta! Jag hade inte tur-jag var välsignad.

Förutom det, vill jag gärna påpeka att jag skulle tycka det var jättekul om vi fick se dig mer här i tråden-det ÄR faktiskt ingen bebistråd det här, även om festerna här är barntillåtna. (Faktum är ju, att det inte ens känns särskilt lämpligt att folk med "problem att skaffa barn, eller stor barnlängtan" söker sig just hit längre, eftersom vi alla kommit så långt ifrån den fasen att vi knappast är det stöd för de personerna som de antagligen behöver.) Det är ju en gammal veternatråd det här, och en gammal vetarantantpräst som dig känner vi ju alla igen vid det här laget!