Jag hann också med lite advent mitt i all handboll. Jag körde värl en sisådär 25 mil bil under dagen och fick fröjden att höra "mina" pojkar vråla av segerglädje för en enda gångs skull. Visserligen förlorade de den första matchen med förkrossande siffror, men de vann en! Och jag hade ett snack med en av dem, ett sådant där när man känner att man nådde fram, en sådan pojke som man bara vet när man ser honom att han inte haft det så lätt. Jag ville förmedla till honom att han är värdefull-och vt ni, jag tror han hörde mig. Efter matchen ´skulle jag high fiva, men han sa"vi tar en kram" och jag tror inte han är så bortskämd med just kramar. Det är det stora i det lilla i livet; stunder av möten, ögonblicka av segeryra och att ha lyckats som ett lag. Förvissning om att det var rätt att följa den manande rösten inombords, för att även gamla överviktiga mammors ord kan spela roll.
Vi hade återinvigning av kyrkan i vår by med biskopsbesök och lalt. Jag var väldigt försenad, men bestämde mig för att Vår Herre rimligen borde tycka det var bättre att jag valde att stiga in än att åka förbi och hem. Fullsatt, tokvarmt och väldigt kul att se typ hela byn-eller ja, i varje fall halva, där. Farbrorn jag delade sångblad med sa "du sjunger väldigt fint du" och det var ju en fin komplimang.
Annars har jag haft några riktigt tunga grejor, både mötet med överläkaren förra veckan och mötet i måndags med f-kassa, läkare och psykolog blev jobbiga. Jag hade dessutom en lång eftermiddag kvar efterdet i måndags, då blompojken skulle till tandläkaren, vi behövde gå och äta, han visade sig ha stukat tummen rejält, fick kvista över till vc och sedan vänta in träningen som han inte ville gå på, men jag tyckte att han kunde göra det han klarade och sedan skulle det åkas hem och kokas risgrynsgröt.
När jag skulle sätta mig i tv-soffan sent omsider, var det som om jag hade ett chokladhjul snurrandes i skallen och jag höll på att kräkas. Riktigt rikitigt otäck yrsel. Det slutade inte, utan timmar senare somnade jag med tanken om huruvida jag kanske skulle dö i sömnen och borde ha åkt till sjukhuset. Men tanken på sjukhuset och alla timmar på akuten man får vänta och svara på frågor, gav mig panikkänslor och jag stod inte ut med tanken.
Igår satt jag mest i soffan framför svt´s olika forumprogram hela dan, eller sov. Jag har på något sätt gått över mina gränser och mår inte alls så bra får jag konstatera. Det känns tungt, eftersom allt jag vill är "framåt och bättre".
Naturligtvis har jag också en period av hemsk värk i armarna och händerna, så det är svårt för mig att skriva eller manövrera datamusen just nu.
Ja, så sammantaget kunde det väl vara bättre, men mitt i allt försöker jag hålla mig i att även om man är liten, skör och tilltufsad kan man ibland betyda något för någon annan.