Hallå tråden!
Jag har börjat skolan igen! Med lite schemaändringar blir det nu tisdagar och torsdagar som jag ska vara på Kom Vux. Igår var det upprop och idag första lektionstillfället.
Vi är en stor grupp, men det verkar som om folk är där för att de vill vara det och som om det är fler än jag som tänkt sig att "göra det på riktigt den här gången". Läraren sa att vi hann mycket längre än han trott och att vi kändes väldigt amitiösa.
Men, jag måste ge mig av tidigare än jag trott på mornarna, för det var svårt att hitta parkering upptäckte jag-och lyktstolpen jag pakerade under igår väljer jag inte igen-fåglarna bajsade ner hela fronten på bilen!
Mina egna fåglar burrar upp sig och men spatserar annars rätt oberörda runt fast det är minus och snö. De har redan börjat värpa igen, vilket är lite väl tidigt, men så varmt som det förut varit har de väl fått allt om bakfoten antar jag.
Jag har fått bokningar från folk som också vill ha höns, så i sommar kan jag låta det bli hur många kycklingar jag vill verkar det som.
Jaha, och annars är det intensiv vedaldning i kylan, korsande och tvärsande i handbollssäsongens vintriga väglag och stor övning i konsten att deala med en strax tonårigs ytterst lättantändliga humör-i alla möjliga sammanhang, från bollplan till brädspel (ooo vad kul det är att umgås och göra något tillsammans), eller som i går, när jag skulle försöka hjälpa till med hemläxan, lite särskilt eftersom Blompojken tillbringade hela förra veckan hemma med rejäl förkylning och nu ligger lite efter i det projekt de just nu kör, och allt urartar i universums jordskredsutbrott där jag får veta att "du är en jävla häxa och det vore bättre om du skulle flytta härifrån och du kan dra åt helvete-AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHH
"
Ja-happ....
Jamen såatte guuu vad härligt det är att vara mamma och man får ju så mycket tillbaka och allt känns meningsfullt och tacksamt. *ironi* Det vanliga tjatandet och gnället över hur jobbigt allt är med skola och läxor, kan jag ta-även om jag tappar tålamodet titt som tätt-men de där utbrotten när allt man vill är det bästa och när man faktiskt finns där och ställer upp, då blir jag faktiskt ledsen. Tror ni man kan se fram emot att han om kanske sisådär 30 år kanske fattar att det var värt något att ens förälder var engagerad i skolarbetet?
Sedan är det ju faktiskt en rätt svår balansgång tycker jag-jag vill verkligen inte ställa för höga krav eller sätta för hård press på mitt barn, MEN jag tycker det blir en stor björntjänst om jag bara är idel beröm och lovord även när jag ser att han faktiskt inte gjort sin uppgift så vidare bra. Jag vet ju att han själv väntar sig och vill ha resultat i den högre halvan av betydsskalan. Då kan jag ju inte låta honom producera så det bara är att det precis ärmed näppe genomfört och inte mer, utan att förklara att det fattas en bit om han vill nå sina egna höga förväntningar. Helt enkelt-man kan inte bara klappa i händerna som förälder-allt är inte alltid jättebra och oooo vad duktig du är-ibland behöver man träna lite till, sudda ut, skriva om, lägga till eller backa ett steg. men min son, han vill göra allt en edna gång-sedan räcker det, även sådant som glosor. Eller skriva en text rakt av och slippa kompletteraeller ännu värre-renskriva.
Vi får se vad för humör han är på idag när ytterdörren snart öppnas.....kanske får jag bo kvar hemma idag? 