Tack för era ord om att vi inte är helt knasiga som inte vill lämna bort E ännu. Som sagt här hemma går bra och kan bara var skönt med hjälp ibland. Igår var vi ju t.ex ute och åt, och gick sedan hem från restaurangen tog 1h och 15 min att promenixa, men gud så skönt!
och vad vi pratade en himlans massa.
Mycket om våra föräldrar. mycket om hans föräldrar, märks att han börjar bli besviken på deras sätt. Och jag blir så ledsen på deras klumpighet. Kan de t.ex. inte erbjuda sig att passa E här istället för att tjata om att de skall ta henne till sig hela tiden? Vi vill ju knappt fråga dem om att komma hit en natt nu, för det känns ju inte som att de vill sova här.
Maken sa igår att om E så är 5 år innan hon sover borta utan oss första gången så har INGEN annan med det att göra utom vi. Och att hon inte skall sova borta innan hon kan kommunicera lite själv, typ uttrycka att hon har ont i magen eller är hungrig med annat än skrik som kan betyda var som helst. Och precis så känner jag också. Vi kanske är fåniga, men det känns som att de som kan tolka henne bäst nu är vi.
Sedan pratade vi mycket om graviditet. Jag sitter här och väntar på indianer. Som... ja... var är dem??? Hoho???
De visade sig efter mys i torsdags, då kom det så mycket att jag tyckte att ni kommer nog indianerna sätta fart ordentligt inatt. Men nej. Därefer har vi myst 2 ggr till, lite indianer har visat sig då men mycket mindre än första gången, och därefter är det helt indianfritt inte en tillstymmelse till ett besök. Idag är den dag som jag tycker borde vara den sista dan för dem att komma. Men sedan har de haft konstigare saker för sig än att bli någon dag sen.
Jag försöker hålla huvudet kallt, men det är inte lätt just nu.
Det värsta är att jag just nu inte känner glädje utan ångest över ifall jag skulle vara gravid. Tänk om det är alldeles för tidigt. Mamma tyckte jag sa att jag var det igår, vilket jag itne gjorde. När hon förstod att hon hört fel sa hon: oj, det var tur det, för det hade nog varit på tok för tidigt....!!!