I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

muggles skrev 2011-01-07 11:34:45 följande:

Tack för hälsningar i andra tråden. Var för under isen för att skriva här också.

Ninnnis: gjorde inget att du la en blänkare här, jag hade nästan räknat med att ngn skulle göra det. Trodde det skulle bli PB, hon brukar vara så snabb

Daa: fina namn! Axel är en favorit här också. Mat, sömn, närhet och magont är det de brukar skrika för i början. Men det är inte mkt man kan göra mot magont men det går över efter några veckor (oftast). Och ibland vet man inte varför de skriker, man har redan försökt allt. Det är bara att härda ut - vi har alla varit där

Flamman: vilken hemsk situation du befinner dig i. Klart du är värd att älskas! Jag tror du gör klokt i att prata så mkt som möjligt med dina barn och vara så ärlig du kan. Ju mer de känner att de vet om vad som händer, desto lugnare kan de vara. Om de känner att de åtminstone har en trygghet i dig, så tror jag att det blir bra.

Vi har informerat Moa (snart 3,5 år) om att "mamma och pappa ska till sjukhuset och träffa doktorn för att bebisarna i mammas mage inte mår bra". Vi har också informerat förskolan om att vi ska till Huddinge pga en komplikation med graviditeten, jag tror det är bra att de är informerade. (Dessutom behöver de veta att Moa lämnas/hämtas av våra kompisar nästa vecka.)

Ja då har man brutit ihop först hos kuratorn och sen hos läkaren.

Nu har jag antidepp och lugnande i en påse på skrivbordet och undrar hur det kunde bli så här.

Maken har meddelat att han kanske blir kvar ännu längre. Mammas dödsdag är den 11 och de vill att alla i familjen samlas och har minnesstund. Jag sa att jag förstår men frågade vad han själv vill. Han sa att han vet inte. Han ska kolla med sin arbetsgivare om han låter honom vara ledig.
Är på väg att träffa sin familj iaf nu. Det är ju bra. De är jätteoroliga.

Men mot mig är han fortsatt kall som is

Bruttan; du har mitt OK på att köra över både din och min make med traktor

Leksi: pussa lille Alfred från mig. Hoppas han snart blir frisk!
Krya på dig Blommis!

Det har hänt så mycket och jag har så mycket som snurrar i huvet så jag vet faktiskt inte om jag orkar berätta...
Han är på väg hem iaf men medicinerna tänker han sluta med.
Få se hur han ska lösa alla kreditskulder han dragit på sig på 1 månad...
Ja, nu gäller det att ladda upp inför hemkomsten. Blä.

Heloise; stor kram till dig.
Vid samma tidpunkt som du skrev här så hängde jag tvätt, skurade golven osv. Städade hela dagen igår. Kl 02:00 kunde jag fortfarande inte sova pga ångesten som härjade och slet i min kropp. Då tog jag faktiskt en lugnande tablett. Det tog ändå en halvtimme-40 min innan jag somnade.
Life sucks just nu, och inte bara för mig vad jag kan förstå.
*räcker ut handen till Heloise och håller jätte-jättehårt*

Min exman har kommit hem. Förklaringen till 700 sms på 2 veckor kom igår. Han sms:ade mig och jag fick 10 st likadana ! Jag kollade specen (som kom idag) och det är samma nummer med ett par minuters mellanrum. Han skulle aldrig hunnit gå på toa ens om han sms: at så mycket. Nåt fel med telefonen eller inställningarna alltså. Han har skällt ut mig för att jag ringt hans släktingar o vänner, frågat hans bror om han vet om det figurerar nån ny kvinna osv.
Han har sagt att han lidit tre år nu av att leva med mig. Försökt o försökt för barnens skull. Att jag t o m gjort honom till psykfall. han går aldrig mer till doktorn och tabletterna kastar han. Att det är ingen ide att diskutera, han har försökt i 3 år diskutera med mig och jag fortsätter i samma stil, så det blir aldrig bättre.
Vi passar inte för varann och barnen lider av alla bråk.
På frågan om han älskar mig så svarade han TRE gånger och såg mig rakt in i ögonen NEJ. Han sa att han ångrar vårat bröllop, men han gjorde det för att jag ville och för att gå mig till mötes, men att jag aldrig går honom till mötes. Någonsin.  Allt görs som jag vill och på mitt sätt.
Han har tagit av sig ringarna och sa att fr o m nu är vi bara vänner, han vill inte röra mig, jag får inte röra honom och han kommer bo/sova i källaren för han vill INTE sova bredvid mig. Tills han hittar lägenhet.
Där ska han fundera på vad han vill och var han ska bo, men han vill tillbaka och leva i sitt hemland. Medan han bor här i samma stad så kommer han ha flickorna varannan vecka (det upplyste jag honom om när han hela tiden hävdar att han vill leva ensammen, att han kan inte leva ensammen för han har två barn. Han behöver få känna på vad det innebär att ha heltidsansvar för barnen). Om han flyttar tillbaka till sitt land så får flickorna bo hos mig och vi är välkomna dit, jag får bo hos hans pappa m fru.
Han ska fundera (där nere i källaren) lite till på hur vi löser den ekonomiska biten.
35000 kr har han bränt och nästan allt är borta. Inget blev som han tänkt.
Vi har räkningar för 65000 i januari...
Han kommer inte göra något med mig mer, enbart med barnen (promenera, åka slalom osv), vi har inget med varann att göra mer förutom barnen. Punkt.
Jag bryter ihop varannan minut och jag mår illa, kan inte äta, har ont i huvet och jag går SÖNDER!!!!!!!!!
Han säger att allt är mitt fel, att jag får skylla mig själv när jag inte lyssnat när han flaggat för att han inte trivs i vårt förhållande (för lite städning och matlagning från min sida och för lite och kort sex, fastän vi har både det ena och det andra oftare än genomsnittet för än småbarnsfamilj, det är jag helt säker på¨. Men det ska vara 3-timmars, eller 5 ggr/natt, visst nämnde jag att han är hyperaktiv. Även på det planet??)
Så just nu känner jag mig som att jag vill hugga mig själv i hjärtat, för att jag inte lyssnat på honom och tagit att han mår så dåligt på allavar. Å andra sidan så tycker jag han har orimliga krav som jag förmodligen aldrig kan leva upp till. Och att han mår dåligt har jag ju trott varit hans sjukdomar. Vilket jag fortfarande tror. Och jag har försökt hjälpa där, men det var tydligen det värsta jag gjort. Nu ångrar jag nästan att jag började rodda i det där. Med facit i hand. Det kostade mig äktenskapet och jag har slagit sönder flickornas trygga tillvaro.

Tack snälla ni för värmande ord, musik, sanningar, sms. DEt värmer i kylan ♥
Vi pratade igår kväll och nu säger han att det är inte mitt fel, det är inte hans fel, det är inte någons fel utan vi passar bara inte för varandra. Att han gjorde ett stort misstag när han flyttade hit till mig. HUR kan det vara ett misstag, det resulterade ju i två underbara barn.
Han vidhåller att han är LESS mig, att han KAN INTE leva med mig, att jag passar inte honom och att de senaste åren varit SKIT. Jag undrade om NÅGOT varit bra. "Det har funnits stunder" Fan, fatta hur det känns?!?!
Han söker jobb i sitt hemland och kommer flytta dit.
Försöker få tag i en lägenhet nu. En etta. Han verkar inte vara inställd på att ha flickorna varannan vecka utan bara helger. Usch, jag vet inte vad jag ska göra. Ena stunden känns det som att jag håller på att kvävas det bränner i hela kroppen och jag vill kräkas hela tiden. Nästa stund är jag helt kall och tom...
Jag har gett honom elva år av mitt liv och fött två barn, jag trodde han älskade mig och att vi var lyckliga. Han såg lyckligt ut, han sa att han var det. Det KÄNDES verkligen som att han älskade mig trots alla "spel" ibland. Det kändes verkligen som att han satte mig o barnen i främsta rummet. Förutom senaste månaderna. Han menar att han, när han började umgås med vänner/bekanta hemifrån sitt land där i Finland så fick han en smak av livet igen, att han vaknade upp som tur var och insåg att han inte kan bo i vår håla och det liv han lever med mig. Jag antar att han menar det stilla familjelivet. Men han sa ju själv att det var det han ville att han trivdes med. Nu säger han att han trodde det, men nu har han vaknat upp.
Det känns som att han spottar på allt vi byggt upp, alla år tillsammans, hela min familj, mina släktingar, vänner (han vill inte alls möta någon av dem någonsin mer säger han). Det enda som han inte spottar på är barnen. De kom hem igår och var jätteglada för att han kommit hem. Kramade honom och sen lekte de hela kvällen i vardagsrummet där han satt eller i datarummet där han satt. Men han ignorerade dem och de ignorerade honom. Sen sa han att han ser att de inte behöver honom, att jag vänt dem mot honom genom att gråta inför barnen och att vi haft diskussioner (inte bråk) ibland inför barnen. Att jag gått omkring och sett sur o ledsen ut (som om han inte gjort det).
Fy fan vad jag känner mig sviken, lurad, stampad på, söndersmulad till pulver.
Sina kreditskulder kommer han själv att ta ansvar för. Säger han. Jag orkar inte ens tänka på det.
Jag har bönat och bett men ingenting hjälper.
Mitt livs stora kärlek har lämnat mig, redan för länge sen. Och jag kan inget göra. Det gör ont att se på barnen för jag ser honom där. Han som jag älskar mest av alla på jorden. Hur ska jag orka leva?? Men jag vet att jag måste för barnens skull.
Att gå i huset vi köpte, som vi längtade så till, som han fixat i och renoverat med sina händer. Hur ska jag orka bo där utan honom. Men barnen vill ju det. Och jag älskar också huset. Men med honom i det.
Hur ska det någonsin bli roligt att gå på promenad med barnen eller åka slalom med dem, ensam, utan pappa som är med och busar och håller mig i handen, drar boben, puttar på cykeln??
*bryter ihop*

Här är jag. Jag lever i ett inferno av svek, ångest, självförakt, maktlöshet, uppgivenhet, gråt, förvirring, heta, irrationella känslor och handlingar, passion och vanmakt. Gårdagen var helt sinnessjuk.
Jag har fått veta att han har träffat en annan. Själv nekar han i sten.
Efter en mycket trubulent kväll så släppte han ner garden och bröt nästan ihop.
Så nu är läget så att vi ska fylla i skilsmässoansökan. Då får vi sex månaders betänketid båda två. Under tiden ska han börja äta medicin mot ADHD och gå på den stora ADHD-utredningen som han fått förtur till (normalt två års väntetid).  Gäller bara att få ner blodtrycket först.
Jag vet inte vart detta slutar. Jag vet inte vad jag känner och vad jag vill. Jag vet inte om jag kan förlåta ett sånt svek. Jag vet inte hur han kommer svara på medicinen. Jag vet inte något alls. Bara att vi ska göra ett sista försök. Jag måste på nåt vis försöka ta en dag i taget.
Gode Gud, giv mig styrka!

Tack för hälsningar och sms. Det värmer oerhört och betyder enormt mycket.
Jag tar inte illa upp för tuffa ord och goda råd. Jag behöver sånt. Sen väljer jag själv vad jag vill ta åt mig.

KRAM!

scrolla så kanske ni ser nån bekanting http://www.nsd.se/familjeliv/jubilarer/

Sitter här och har på mig finaste halsbandet fyllt av kärlek från ER! ♥♥ ♥

Måtte det ge mig styrka att ta mig igenom detta.

TUSEN TACK ALLA!!!