Bruttan och Heloise-och jag med!
Imorgon ska jag träffa hela det där teamet som ingår i projektet som jag aldrig kommer ihåg vad det heter.
Då är det visst meningen att vi tillsammans ska göra upp en plan för "hur saker ska kunna bli bättre för mig" vilket ju inbegriper min muske/ledvärk, sorgeprocessen och sömn och allt annat.
I min värld har jag kommit fram till att det vore en väldigt god förändring på oerhört mångaa plan ifall jag kunde gå ner i vikt. En hel del.
och då enar jag på många pllan. Inte det mest ytliga-"om jag blir smal, fin i håret och får ny garderob blir jag lycklig, för bara smala männikror får finnas" ABSOLUT finns det ren trivsel med i det hela. Mest handlar det för mig om att jag tappat bort mig själv under de här åren. Jag vet inte vem tanten i spegeln är och det gör ont att inte kunna klä sig som vanligt och hela den grejen.
men mera:
*om jag äter som jag förtjänar och borde, så ger jag mig bra bränsle och det borde motverka min depression och förbättra sömnen-eftersom sockermissbruk bidrar både till depression och sömnproblem sägs det ju.
*Om jag kommer ut och får dagsljus och rör mig i form av promenader borde också detta mota depressionen och sätta igång kroppen så att jag kan sova bättre.
Båda de ovanstående faktorerna bör göra att jag sakta men säkert kan bli av med många av de helt onödiga och faktiskt i längden dödliga kilon jag nu kånkar runt på.
Detta borde i sin tur gynna mig när det kommer till muskel och ledvärken.
Allt detta är antaganden utifrån all info vi ju alla har om vikt,kost och hälsa. jag HOPPAS att både läkaren, kuratorn och sjukgymnasten tycker att jag är något på spåret och har något att komma med i form av hur jag ska få verktyg att klara en sådan här sak mitt i hur jag mår. För det kan aldrig bli fråga om att börja vrålträna, kurbanta eller på anat sätt plötsligt ha ytterligare något som blir en press.
det här måste ske utifrån premisser där jag lyckas och där det handlar om att jag är värd att äta bra mat, att jag förtjänar att höra fågelsång och sådant, om ni förstår skillnaden.
Ifall jag hade en bakgrund där träning var en del av vardagen och en feelgood-grej, som för Niniis tex, så hade det säkert varit en hjälp för mig i allt det jag gått igenom. men nu är det istället en jätteutmaning som inte alls är vad jag klarar och behöver.
Jag måste fåhjälp att sätta mål och skapa rutiner där det inte blir en prestation utan en behandling liksom.
Jag har redan börjat. trots influensan. Det gäller då matrutinerna. Att göra som jaggjrot för när jag "skärpt mig" dvs se till att det blir bra mat, riktig mat och med halva tallriken grönsaker till middagen.
-Jag har plockat fram råsaftscentrifugen jag fick av EA och de andra trådtjejerna från granntråden som hälsade på i somras. Den ingår i min plan och i hur jag ska få i mig allt bra man behöver. Jag har infört en grönsaksdrink före maten för alla i familjen och dessutom frukt och grönsaksjuicer för mig själv under dagen. Det borde vara Detox så det skriker om det.
Sedan har jag lagt den ynka energi jag har på att laga riktig mat varje dag och skrivit en lång matlista så det finns matidéer. Jag har strukit allt fikande från vardagarna och styrt över att efterätt, fika, godis eller vad man nu vill ha i den vägen är för helgen, eller särskilda stunder. Inte bara för att man har tråkigt, är sugen eller så.
Jag har insett under mina år i barnkarusellen att jag hör till de som svarar starkt på hormoner. P-piller tex har verkligen påverkat mig, och det gäller även allt det jag tryckt i mig de senaste två åren. Jag har säkerligen fått många av mina kilon av ren "vanvård och stillasittande" men också av hormonennra. Det har blivit många kilon nu. Kanske är mycket av det också vätska, för faktum är att jag idag vägde 2,5 kg mindre än förra måndagen-trots att jag inte ens rört mig alls. Jag tror den där råsaftscentrifugen bidragit stort till det, för att kroppen kunnat rensa ut en massa slagg säkert. Jag inbillar mig att min lever jublar.
Som jag sa till Bruttan i telefon, så är den här processen och beslutet skört och känsligt för mig och jag brottas med tankar om "vad andra ska säga och tycka" som en del av depressionens yttringar. Jag är rädd att missuppfattas och feltolkas och fnysas åt.
Kanske kalrar jag inte alls av det här, men jag måste på något vis sortera i mitt sönderslagna pussel och hitta bitar jag kan börja med för att bygga en annan morgondag.
och jag BORDE bli gladare, lättare, mer utsövd få mera energi, krafter och självförtroende åter ifall jag kan komma mer i fas med min egen kropp och någonstans finns jag som den jag vill vara och är innerst inne.
Jag vill bli av med lasset jag burit under de här åren-även rent fysiskt och kanske kan det bli en påtaglig väg att gå mot lättare tider?
Inte genom att banta, pressa och späka mig själv eller begära stordåd. Tvång, förbud och piskor är inte heller melodin. Jag måste försöka hitta en väg där det jag gör är för att hedra mig själv istället. Försöka vara sams med mig. Visa mig själv tacksamhet. Fira mitt liv. På ett bra sätt. För att jag är värd det.
Om någon orkade läsa den här maratontexten;
Förstår ni hur jag tänker?
GI passar Panzer men inte mig, vi ska äta vv kost, eftersom det är sådan mat som lilla skvätten ska äta sen är det är dags för mat. Gi funkar inte på henne eftersom hon inte får äta för mkt fett och proteiner, samt att hon får äta så lite av allt att hon måste äta av"allt". VV kost passar mig bäst dessutom, jag äter gärna vegetariskt etc, medan Panzer helst vill ha en ko till varje mål 
på er!
Det fattar vi väl hur bra som helst.
