I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

PB, det låter ju som att du är mycket piggare redan. Men förta dig inte! Lätt sagt i dessa avslutningstider, jag förstår det.

Daa, jag tycker det verkar mycket klokt med de små ryggsäckarna. Att ha dem i vagn alltid när de vill gå bara för att det är mycket folk är ju inte långsiktigt bra heller, så det låter som att ni hittat en bra balans.

Andbeyond, jag har ju två barn där den yngsta blir två efter sommaren. Den stora var drygt tre när den lilla kom. Hos både maken och mig har det varit mycket starkt att vi vill ha flera barn om möjligt. Eftersom jag haft tre missfall innan varje barn blev processen lång. Vi startade försöken när stora var 1 år och fyra månader, att det nte blev innan hade med jobb och utbildningar att göra. Med facit i hand är jag väldigt lycklig för det avstånd som blev mellan de två, men hade jag sluppit alla missfall hade det gått mycket snabbare och säkert varit precis lika bra. På samma sätt finns inte i vår värld att inte försöka med en nr tre - om det går. Vi tar inget för givet och vet att åren har gått fort. De enda som skulle bromas mig skulle vara om våra större barn inte skulle må bra så att det inte skulle känns bra med en till eller om relationen verkade fara illa.  Nu är det inte så och då blev det försök, inledda när lilla var ca 1, 5 år. Första blev BOM btw. 

 Det är defacto jobbigt upp till ca 3 år tycker jag och jag har stor respekt för att få barn tätt.  Det är inga lätta beslut. När jag ser min familj nu fanns det inte på kartan att lilla inte skulle finnas. Blir det en till glädjs och svettas jag då, annars blir det nog bra ändå. Eller adoption, om vi har en chans till det och känner att vi inte är kompletta. Så länge bygger vi ut huset så att det finns rum för en eller två till. Och den sk karriären- fick just en befordran och det skulle lännas bra att jobba ett år i den rollen. Que sera, sera.

Tack MSW, det blir behandling med blodförtunnande sprutor och extra progesteron direkt om det tar sig nu. Det funkade ju sist så jag hoppas. Sen är det så mycket runt nu att om det skulle dröja tag till tror jag alla mår bra.

Jo, kroppen funderar jag på också angående en trea. Jag har nog haft oförskämd tur och klarat det hittils väl, men man vet ju inte.

PB, all styrka åt ditt håll. Det låter kämpigt och jag hoppas att det hjälper att få uttrycka dig i skrift i alla fall. Du formulerar dig så väl. Bra att du åkte in tycker jag och bra om du får träffa rätt specialist snabbare.

Vad jag gör? Jo, jag sitter och begrundar ett positivt gravidtetstest som dök upp  igår. En mängd känslor kom, lycka, oro och allt möjligt. Det är i stunden alldeles fantastiskt, men detta är alltså min nionde graviditet, tre MF har jag ju fått mellan varje barn. Jag har haft ovanligt lätt att bli gravid och det är jag tacksam för, däremot vet ju ingen varför det ofta blir MF. Kanske är jag superfertil som jag läste om i SvD föra sommaren, för mycket stannar kvar och börjar växa, även det som inte är livsdugligt. Det vore ju en förklaring. Ingen annan finns trots utredningar. Då är det en chans på nånting att det här är livsdugligt. En annan är att jag behöver progesteron och blodförtunnande för att det ska ha en chans, det har jag haft med båda barnen som blev till.  Nu har jag startat med samma medicinering (Fragmin och Progesteron) som sist och hoppas helt enkelt på det bästa. Efter midsommar får vi se om det finns något där. 

PB - devisen är gläds så länge det finns nåt att glädjas åt just nu, så grattis mottaget Stor må bättre-kram kommer här!

Jag är här tack, och väntar varje dag efter tecken på att det ska vara något bra denna gång. Lite lätt illamående, men med tanke på den progesterondos jag får är det inte så konstigt.  Sen är det ju tusen grejer så här års med avslutningar, födelsedagar och sånt. Kul men lätt stressigt. Jobbmässigt är det ett enormt tryck på såväl mig som maken vilket inte gör det lättare. Det plockar effektivt iväg alla tankar.  Men att sova middag med den lilla 2 h idag var bra. Och sol igår var skönt.

Jag tror på dig PB och på dina planer!

Flamman, beklagar sorgen efter mamma djupt. Och hoppas verkligen att din pappas hjärta orkar. Jag är själv inte troende, men Oändlig nåd med gospelton är något av det vackraste jag kan tänka mig och att dina flickor vill sjunga är ju så fint. Men gör det bara om ni vill och orkar!  Det lät bra att ni har en back up plan. Jag som begravt min mamma avstod även från att hålla tal vid minnesstunden - delegerade det till hennes bror  just för att jag visst att jag skulle ha det svårt den dagen. Att sjunga skulle jag aldrig ha klarat, sen har jag ju inte den gåvan så det var aldrig ens på tal (och det var nog mamma tacksam för ).

Önskar er en strålande vacker fredag av hela mitt hjärta.

PB, hur mår du nu?  Hur känns det med kortisonet? Så fina hönor du tänkt dig, låter mycket fint.

Jag har hållit mig borta avsiktligt eftersom jag haft fullt sjå med att ta mig mot semestern, må illa och inte oroa ihjäl mig för hur det går med den där inne. Idag har vi varit på ett ultraljud och nu är jag i vecka 10 och förutom hjärtat sprattlade små fötter! Jag såg ett hjärta redan för ett par veckor sedan men vågade knappt tro, vi har ju haft MF även efter det. Ännu är inte faran över, efter v 15 andas jag ut lite mer, men idag pustar jag lite och gläds. Jag jobbar en vecka till drygt, men sen ska det blir semester och det ska blir skönt. Jag är svullen och stor och folk undrar nog redan, så det blir en övning att dölja fram i vecka  15 helst 18 vilket vi helst skulle vilja.  Tack för alla tummar, det har värmt. Tänk, kanske blir det ett tredje barn här alltså. Är jag först i tråden med detta?

Muggles har ju tre förstås, men det var längesen nu. Ser du detta så skriv en rad - funderar så på hur det går för dig!

Tack PB, idag är jag bara glad, oroa sig kan man göra imorgon typ Det låter ju bra med lägre dos och hoppas du kan sluta helt snart. Men du måste  vara ganska återställd och ha energi så det räcker om du målar och fixar. Men då är det snart inlyttningsdags? Duktig blompojke!

Grattis Hvidis! Så spännnande med både utbildning och en trea. Ibland fattar besluten sig själva.

Grattis Pb till hönsen! Det låter så härligt även om det så klart kräver en hel del arbete.

Och här tar semestern nu slut, en alldeles jätteskön semester. Sen börjar jobbet, väntan på UL om några veckor och den där vardagen. Jag gillar den egentligen (vardagen alltså) men nu känns det som det är extra motigt att inte få mer semester.  Nu behöver man gömma magen och visa full energi på jobbet.  Inte förrän efter UL vill jag berätta om möjligt. Jag har mått alldeles som vanligt hela semestern och det har varit jätteskönt.

Hvidis, jag går in i v 16 nu, men fick inte UL förrän första veckan i september. De ville inte göra förrän man är i v 19 tydligen.  Ligger du kanske lite före då?