Jag hade en period i mitt liv, där huden verkligen var så tunn att den var på bristningsgränsen. För att orka överleva då, fick jag liksom bygga upp ett skyddslager inifrån. Det låter konstigt, men det blev min överlevnadsstrategi då. Nu förstår jag inte hur jag gjorde och hur jag orkade. Det finns de som tycker att jag som kvinna borde vara mer känslosam, men mitt inre skydd träder fortfarande i bruk då och då för att skydda mig.
Att ha tunn och skör mental hud är inget konstigt, det är nog många fler än vad man tror som har det, men som arbetar hårt för att dölja det, just för rädsla av omgivningens dömande attityder. Tror också, att det är viktigt att hitta sin egen strategi för läkning, att hitta vad som fungerar bäst på en själv.
Oavsett så är du en kvinna jag beundrar mycket, Blommis, en superkvinna, så det så!