Kram till alla som behöver. Leksi o Lanovia och alla andra med småttingar... Jag förstår och känner igen känslan... skickar styrkekramar. DEt blir lättare fram mot sommaren, jag lovar.
Jag har föressten varit in på vårat länssjukhus BB-site och kollat in två små pyren som föddes där för ett tag sedan. Axel o Fälga. Gud så söta 
!!! Helt underbart ljuvliga och snuttiga. Helt perfekta ♥
Här har varit en mycket turbulent fredag, men ett steg framåt iaf i slutänden. Resten av helgen var lugn. Just nu är det lite stiltje i allt.
Härligt Ninnis med försäkringsbolaget. Kom å tänka på radireklamen som IF har just nu 
Lanzarote, hur härligt som helst låter det. Jag skulle vilja ta med maken (som ännu tydligen inte är exmake enl honom själv, helt plötsligt) till nåt sånt där plejs och bara vara vi. Men det lär inte hända 
Och härligt med klubban, äkta vara 
Hvids; jag fick göra två såna där glukostester vid min andra graviditet och det var så äckligt så jag nästan spydde. Jag mådde ju förfärligt illa redan som det var och så dricka de där enorma mängderna av den där geggiga vedervärdigt söta sörjan. Blir kallsvettig bara jag tänker på det.
Måste garva mitt i allt elände... Tja, efter min sväng ute som singel i fredagskväll så fick han panikångest och bröt ihop fullständigt och insåg väl att han inte är redo att släppa mig ännu antar jag. Om två veckor ska vi till läkaren... Men mycket kan hända innan dess...
Stor kram till Heloise! Kämpa på gumman, och ta hjälp av alla ni kan. Tänker så på er och er underbara lilla dotter ♥
Blomman: Åh, så underbart söta vovvar. Du gör HELT rätt!! NU är rätt läge att skaffa en valp. Du är ju hemma och jag tror att det här är precis vad du och er familj behöver. Lyckliga vovve som hamnar hos Blomfamiljen ♥
Leksi, lyssna på Blomman! Det kan mycket väl vara sköldkörteln. Det är jättevanligt efter man fött barn. Och gå och prata med någon, det är så himla bra att sätta ord på det man känner. Ring läkaren IDAG!! Stor kram vännen
Hos oss tar vi en dag i taget. Problemen kvarstår och våra olikheter och meningskiljaktigheter ang hur vi vill leva våra liv tillsammans. Tillsammans kanske aldrig går... Men känslor finns i alla fall, alltid något till att börja med. Det viktiga är nu att maken tar sig iväg till läkaren och börjar behandling. Tyvärr får han inte ner sitt blodtryck...
Just det: Milou är jättefint och passande hundnamn på en liten vit, hårig parvel
Undrar vad katterna kommer tycka om en ny kompis 
Jag har mycket att fundera på... *rynkar pannan*
Kanske jag ringer Blomman eller Fjällis en sväng de närmaste dagarna, för nu är det mycket känslor...
Först o främst: Ingis, du är en fantastisk syster!!! Ditt stöd är ovärderligt för din syster, tro mig. Och vad gäller guddottern Hoppas hon får sin medicin. Den behövs. Tell me about it...
Fru Bygg: Precis så där hade jag det när jag var gravid med lilla K. Ingen tröst för dig förstås, men det är ganska klassiskt, du ÄR inte ensam och du är framför allt ingen dålig fru eller mamma. Du är gravid. Hang in there!
Blomman, snacka din son kommer få sitt livs bästa födelsedag Och Truls passar definitivt till det där lilla trollet
Hos oss så är det lite bättre. Efter att maken hade sitt sammanbrott och verkligen började prata om hur han känt sig senaste året/åren och framför allt senaste halvåret, så har många tankar satts igång hos mig. Det är ju så mycket lättare när man faktiskt får veta hur den andra KÄNNER. Med känslor är det ju så, som vi ju resonerat om, att man kan tycka att de är felgrundade, inte verklighetsförankrade, idiotiska, banala, knäppa, ja gud vet allt, men det är HANS känslor och vem är jag att säga att de är rätt eller fel. Han känner så. Jag kan bara bemöta dem liksom. Faktum är iaf att vi har väldig mycket känslor för varann fortfarande. Både kärlek, besvikelser, sorg, frustration, passion, ömhet osv. Ingen av oss kan lova den andra att det blir bra, att vi fortsätter tillsammans efter betänketiden, men maken har lovat att gå till läkare och ta mediciner, eftersom det är viktigt och ett krav från min sida, och jag har lovat att se hur han svarar på sin behandling och utifrån det lämnat en öppning att tillmötesgå ett krav/en livsdröm som är oerhört viktig för honom. Något som jag också ville förut, men övergav då jag insåg hans problematik med ADHD/Manodepressiovitet.
Så nu bor han uppe med oss igen, vi sover tillsammans och jag TROR att kontakterna med "vännen" har mattats av rejält. Han vet själv inte riktigt varför han drog igång det där, men som med det mesta hos manodepressiva, saknar många handlingar och tankar logik och är inte speciellt rationella. Detta i kombination med att jag inte såg hur sjuk han var och hur mycket han behövde mig vid sin sida, utan istället sökte mig bort från honom gjorde väl att han desperat började ta upp kontakt med folk som var mer intresserade av honom än han upplevde att jag var. När sjukdomen kopplat sitt grepp så, ja, väldigt lite blir rätt och väldigt mycket blir fel.
Just nu är det rätt lugnt, tyvärr blev ju maken sjukskriven två veckor då han i förrgår skar upp handen rejält på jobbet och fick sy sex stygn. INte vad vi behövde just nu precis.
Vi tar en dag i taget. Vad framtiden har i sitt sköte vet vi inte. Hur det än blir så måste det bli bättre, så att ingen av oss mår dåligt längre, utan att vi mår bättre. Om det betyder "tillsammans" eller "isär" det vet vi inte i dagsläget. 4/3 är just nu ett nyckeldatum, för då ska han till psykiatrikern. Sen tar vi det därifrån. Åt något håll.
Daa: du är inboxad!
