I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Jag tror jag skrev i somras att min äldsta vän, tillika en av tärnorna på vårt bröllop, helt plötsligt ville ha en paus från vår vänskap? Den där pausen har blivit längre och längre, och jag har inte hört ett ljud. Inte ens minsta tillstymmelse till kontakt ens över facebook, där det kan vara så otroligt kravlöst som att bara "gilla" en bild eller en status. (Apropå facebook - jag förstår verkligen vad du menar, Blomman. Läskigt med företag som har sådan kontroll på oss! Men jag är också glad för möjligheten att ha en enkel, kravlös kontakt med gamla vänner och nya bekantskaper.)

Nåja - jag tröttnade på att vänta utan att veta nu i helgen, och skickade ett sms och frågade om hon hade någon tidsplan, eftersom det skulle vara skönt för mig att veta. Svaret jag fick var att hon var nöjd som det var nu och att hon ville omge sig med människor och relationer som var positiva för henne, och dit kunde inte vår relation räknas. Nähä, så var det med det. 18 års nära vänskap. Jag förstår verkligen inte! Står handfallen inför det faktum att en så viktig relation inte längre finns, och överhuvudtaget att en relation krånglar på det sättet. Jag har aldrig varit med om det förut! Kan absolut inte förstå vad jag gjort som skulle kunna vara ens i närheten i paritet till att bryta helt på det sättet.  

Som tur är har jag en fantastisk storfamilj och många underbara vänner som finns där, sluter upp, stöttar och uppmuntrar.  För att inte tala om maken, som hittar precis rätt saker att säga, kommer med tröstpresenter, masserar fötter, torkar tårar, svär eder över barnslig f.d. vän eller bara kramas så hårt, så hårt och så innerligt nära som bara han kan. Allt i precis rätt mängd.  

Jag samlar alla pärlor till människor och relationer i en tät rad och håller dem mot mitt hjärta, och då känns allt lite bättre igen. 

Blomman, fy tusan så läskigt med bilfärden! Så innerligt skönt att allt gick bra. 

Jag skrev ett jättelångt inlägg för några dagar sedan, men det försvann när vårt nya fräsiga 4G-modem (som vi inte har beställt, utan som Telia utan kostnad skickade till oss som uppgradering - jag är fortfarande tveksam till det där "utan kostnad" men vi har sparat alla papper) la av. Hej och hå, inte är det bra alltid med de nyaste grejerna.

Snabbvink så länge, jag skriver mer när jag har riktig övningspaus! 

*pustar ut i soffan en stund*

Blomman, på sistone har det faktiskt inte varit så många fulla tuppar här - det drar igång till helgen. Åh, vad jag längtar efter att få spela och sjunga i julens alla sånger! Då ska adventsstjärnor och ljusstakar upp och här ska krylla av hyacinter! Amaryllislökarna som jag satte vid Allhelgona är på väg upp, den första ser ut att blomma redan nu till första advent. Tänk vad härligt att det finns ljuspunkter även såhär i mörkaste november. 

Jag har bara varit så innerligt trött, ända in i själen, den här hösten. Det har varit väldigt många anspänningar av olika slag, och jag brukar dessutom alltid bli lite trött på hösten, så jag har inte tänkt så mycket på det. Lite jobbigt har det ju varit att jag har sovit och sovit - och ändå inte vaknat och fått känna mig pigg. 
Övningen och jobben har jag kört på som vanligt, på ren viljestyrka, men ork till något annat har det varit dåligt med.

När jag så träffade mamma, som kan det där med sjukvård, och hennes man, som kan det där med sjukvård kanske ännu mer, nu på Allhelgona så tittade de båda strängt på mig och sa "Syrinx, nu får du nog genast ta och ringa vårdcentralen så de får kolla dina blodvärden. Du ser väldigt blek ut." Mamma har faktiskt muttrat ett år om att jag ser blek ut, men nu tog jag mig i kragen och ringde efter en tid. Helt lätt att få komma till en läkare för att man känner sig lite "trött och blek" var det ju inte, men till slut fick jag en tid.

Så förra torsdagen var jag på vc och tog blodprov. På fredagen ringer läkaren från vc och låter både allvarlig och ganska stressad. "Syrinx, du ska omedelbart in på sjukhuset. Ditt blodvärde är nere på 75! De har reserverat en säng till dig och du ska få två påsar blod och stanna över natten." (Normalt hb ligger på 120-155 som kvinna.) Förvirrad Syrinx undrar om det verkligen är så bråttom, vilket vc-läkaren säger att det är - och som för att bekräfta detta ringer läkaren från avdelningen jag ska in på till vc-läkaren och frågar efter mig.  
Inte är man så kaxig i en sådan situation, inte. Jag klappar hejdå till katten efter att ha packat ihop lite saker man kan behöva - stickning, tandborste, hudvårdsprodukter, nya trosor - och går iväg. Maken bortrest för jobb i annat land, så det var lite ynkligt. 

Väl inne på sjukhusets avdelning går jag fram till några sköterskor och säger lite förvirrat "Ja, hej, jag skulle in hit för att det var något med blodvärdena." Varma, välkomnande leenden från alla håll: "Syrinx, välkommen, följ med här!" Visst är det trevligt att känna sig välkommen, men det var lite läskigt och olycksbådande att de visste så väl vem jag var, utan att jag vare sig behövde uppge namn eller visa id...
Snäll sköterska kommer fram och erbjuder mig sjukhuskläder, som jag väldigt bestämt tackar nej till.
Snäll och väldigt förtroendeingivande läkare kommer och frågar tusen frågor om allt möjligt, klämmer på halva mig och sätter sköterskorna att ta mängder med blodprover.
Jag förstår ju vad hon fiskar efter - förstorade körtlar? ont i magen vid mjälten? blåmärken? näsblod? (leukemi), blodiga diarréer (kraftiga inre blödningar). Tack och lov kan jag säga att nej, varken det ena eller andra har jag haft. Inga svullna körtlar eller andra konstigheter hittade hon heller. När jag också vid frågan om familjens sjukdomshistoria säger att där är ingenting, men mamma har väldigt dåligt järnupptag och behöver få regelbundna järninjektioner, verkar läkaren bli lite lugnare. Mitt järn låg nämligen ända nere på 3, och utan järndepåer kan ju inte kroppen bilda mer blod och då sjunker hb-värdet.

Tack och lov behövde jag varken få blodtransfusion eller bli inskriven över natten, utan jag fick en påse järn via dropp och kunde sedan gå hem, omskakad i både kropp och själ. Återbesök, nya blodprover, mer järn via dropp, gastroskopi och koloskopi är vad jag har haft för mig och kommer att ha för mig ett tag framöver. Det är bra att de undersöker mig ordentligt, men fy vad räligt det är med de där slangarna rätt in i kroppen!

Läkaren sa att om en människa med normalt hb helt plötsligt hade vaknat på morgonen och värdena hade sjunkit till 75, så hade man överhuvudtaget inte kommit ur sängen. Kroppens anpassningsförmåga är ju fantastisk! Men det är helt enkelt inte så konstigt att jag har känt mig som en urvriden trasa på sistone. Jag är iallafall mycket piggare nu, trots att jag fortfarande har ett alldeles för lågt hb-värde. 

OJ, vilken uppsats! Förlåt för det hemskt egocentrerade och deppiga inlägget! 

En väldigt trevlig sak - vi har en liten buskisse här hemma! Världens busigaste och gosigaste lillkille, halvskogis/halvperser, som vi hoppas snart kunna komma väl överens med vår gamla dam. Såhär efter en knapp vecka är det betydligt bättre än innan, så vi har gott hopp om att det ska bli riktigt bra! Hon ger honom fortfarande rejäla snytingar emellanåt, men tidigare i eftermiddags låg de båda i soffan med bara ett par decimeter emellan sig.   Jag ska se om jag kan lyckas fånga den lille virvelvinden på bild och lägga upp i mitt galleri om en stund...

Blomman - mamelucker är verkligen underbart gosigt. Finns få plagg som gör en så varm och go! Jag vet att Lindex har, och alla tantunderklädesaffärer förstås. Mamelucker + raggsockor + handledsvärmare + sjal om halsen = varm och nöjd!

Tack söta ni för omtanke och stöd! Jag är så innerligt tacksam att det inte verkar vara något mer och allvarligare än järnbristsanemi till följd av för dåligt järnupptag (och förmodligen lite för lite mat - sånt där är lätt att både glömma och prioritera bort när det är så mycket rolig övning att göra...).
Fy tusan vad många läskiga tankar som till och från har snurrat i huvudet ändå! Tänk att det ju varje dag är flera personer runt om i vårt land som blir inkallade till sjukhus på samma larmande sätt som jag blev, men där cancerbehandlingar eller stora operationer sätts igång på stört. Usch! Tankeväckande och omskakande, helt klart.

Hvidis, men usch så otäckt det låter! Mår du bättre nu? Vad kul att det känns så bra med nya jobbet, heja dig!

Lanovia, vad skönt att hunden mår bättre och att ni slipper ta ett så tungt beslut just nu! Jag hoppas verkligen att hon får många goda, pigga och friska år tillsammans med er! 

Flamman, hur blev det med sammandrabbningen? Blev det utrett och bra igen? Det är ju naturligt att det blir sammandrabbningar när man lever som familj, även om jag kan tänka mig att det känns lite extra svårt.