I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Ninnis, förresten: hoppas att Mini mår bättre i magen nu.
De har så mycket mage att ha ont i, de små liven.

Faktiskt är de på väg bort från 7-månadersstrecket.
En ny tid har börjat: det är inte längre självklart att de ligger kvar där vi har lagt dem. Fälga har börjat greppa det där med att kravla sig framåt. Hon är oerhört frustrerad och vi får ofta rädda henne från de positioner hon snabbt försätter sig i. Snart bär det väl iväg.
Axel har börjat kravla sig framåt han också, men han är betydligt mer nöjd med tillvaron på mage.

Parvlarna ser fram emot att bli pussade och att få seckla på dig.

Desto viktigare att du får vara bland vänner.

Muggles: Tack. Det låter troligt att den sönderhackade sömnen är orsaken till att besvären inte går över. När jag hade sovit dåligt några nätter och sedan somnade bra igen hade Fälga en sån där natt då hon vaknade en gång i timmen minst. Antar att den natten förstörde allt.
Hoppas du har rätt, att det går över så småningom.
Jag tror att jag måste försöka med insomningstabletterna några nätter nu, för efter den här månaden har jag absolut ingen buffert alls för nätter med väldigt lite sömn. Och sådana kan det ju bli när man är småbarnsförälder. Eller när man bara inte kan somna.
Maken kommer att ta hand om barnen så jag får sova ostört och vila upp mig lite.

Nu börjar jag nästan känna mig ensam. Axel och Fälga brukar ha helt olika sömnrytm under dagen och nu har båda sovit nästan en halvtimme. Vi brukar säga att de har kommit överens om att sova i skift så att mamma eller pappa ska slippa vara ensamma.

Gulliga lilla Fälga kände det på sig: nu har hon vaknat så att jag får sällskap.

Många kramar till er alla. Jag hinner ofta läsa och jag tänker mycket på er, men det är bara ibland jag får tillfälle att skriva (en sjukt långsam dator gör det inte lättare...).

Du borde kunna se bilden i mitt galleri, för jag lade till dig i min adressbok.

Heloise: tack. Det tycker vi också.
Lycka till med förberedelserna.

Förresten, under någon av de timmar jag sov härom natten drömde jag att jag var på en fest som du ordnat. Det enda jag minns är att det var väldigt kul att träffa dig och din familj och att det hände mycket, men du hade allt under kontroll. Tror det är tredje gången jag drömmer nåt liknande. Vad ska det betyda?

Blommis och Fru E: skönt att se er.

 

Flamman: det var verkligen gott att få träffa dig i lördags. Du och dina tjejer är verkligen underbara. Axel och Fälga verkar ha blivit rätt förtjusta de med. Tiden gick för fort och jag önskar att jag hade kramat dig mer. Tänker på er.

Jag är inne på min tredje natt med sömntabletter. Den första blev riktigt bra, åtta timmars sammanhängande sömn och jag vaknade med hopp om att det skulle ordna upp sig med sömnen. Den andra natten blev väldigt "sådär" och jag lyckades skrapa ihop kanske fem timmars sömn sammanlagt. Den tredje natten... tja, jag sitter ju här. Har kanske slumrat en kvart eller så.

Jag är yr av trötthet, sitter här och svajar och händerna skakar. Att stå och gå känns ostadigt. Antar att det är sömntabletten. Igår var jag så besviken över den uteblivna effekten att jag grät hela morgonen och förmiddagen. Den här natten är än värre, så jag vill inte tänka på morgondagen.

Åh, så roligt att tvillingarna ska till en fotograf! *bitter och sarkastisk*

Vad ska jag ta mig till? Om jag inte får sova när någon annan tar hand om barnen och jag är neddrogad för att få sova, när, NÄR i himmelens namn ska jag få sova? Har räknat efter: det är ungefär femtio dagar sedan den här skiten började. Femtio dagar, då jag har förlorat, tror jag, ungefär hälften av den sömnen jag kunde ha fått. Tänkte hela tiden att det borde lösa sig, men det blir bara värre.

Hur lång tid tar det innan man blir tokig av trötthet?

Hur mycket mer svammel kommer jag att skriva på internet innan mina nätter äntligen kan ägnas åt det de ska ägnas till?

Jo tack, inatt har jag fått sova ganska många timmar. Men nog hade det kunnat vara bättre, med tanke på att jag tagit en starkare sömntablett...

Igår var jag så fruktansvärt trött att jag mådde riktigt dåligt. Det var som att kroppen inte riktigt ville hänga med och jag ville bara gråta hela tiden. Ringde min läkare på morgonen och vi pratade ganska länge. När jag fått ur mig "Jag tror inte att du förstår hur lite jag faktiskt sover" ordnade hon med sjukskrivning så att maken kan vara hemma.

Starkare sömntabletter för att bryta en ond cirkel och om det inte fungerar kan det bli aktuellt med antidepressiva. Det var otippat. Hon nämnde ordet panikångest när jag beskrev hur icke-insomnandet brukar te sig. Det lät lite väl dramatiskt, tyckte jag, för jag har alltid tänkt mig panikångest som hjärtklappning och hyperventilering med starka känslor av skräck. Men varför inte? En mage som knyter sig just innan sömnögonblicket och orsakar ett lätt adrenalinpåslag i en i övrigt avslappnad kropp, om och om igen, tills kroppen omöjligt kan slappna av ännu en gång och hjärnan går på högvarv. Och alla orosmoment som ter sig så mycket större på natten och pressen att jag måste somna.

Igår joggade jag en liten sväng och lyckades även tona ner mina katastrofscenarion en aning, så trots att jag är yr och trött idag också, mår jag bra mycket bättre än igår.

 

Klockarbol: tack för tipsen. Att fokusera på vila är något jag verkligen försöker göra, särskilt om jag får tillfälle till det under dagtid. Och oj, vad jag känner igen pressen att "prestera" när andra anstränger sig för att avlasta. Många kramar.

 

Flamman: kram! Det du har att göra hemma kan vänta ett tag.

 

Nu tänkte jag kommentera mer och inte vara så ego, men en liten Axel tycker att det verkar onödigt. Han försöker med allt han har att själv komma åt att klappa hårt på datorn med sina tjocka små händer. <3

 

Kram, alla.