passionsblomman skrev 2011-02-17 11:27:15 följande:
Flamman, jag gläder mig i djupet av mitt hjärta åt varje insikt, varje steg mot kärlek och livsbejakande. Jag hoppas ni orkar gå er sanna väg, båda två. Kanhända är den-trots allt- tillsammans. Är den inte det, så hoppas jag att ni var och en får leva era liv fullt ut och i kärleksfulla relationer. Vad gäller att nå botten, så är jag helt övertygad om att den botten är betydligt djupare ner än de flesta av oss tror. Vi har en tendens att inbilla oss att vi nått den bara vi har en depp-period. Det ni går igenom nu däremot....och sanningen är ju att antingen slår man i botten-och stannar där. Eller så konstaterar man att "jaha, här var ta mig fan botten, här var det förbannat mörkt. Däruppe anar jag ett litet ljus-ditåt får det bli"
Hur lång tid det tar, beror på hur mycket man bröt i fallet och hur djup brunnen är. Och på ifall det finns något att klättra på. Tar man de rep som kastas ner? Hjälper man till, eller hänger manbara där så alla andra till sist tappar en igen?
Din make verkar ju iallafall vara en envis jäkel. Jag önskar att han kommer att använda just den envisheten till BRA saker, för han kommer att behöva borra ner huvudet och köra på nu, med allt. Han om någon måste väl veta att inga vinsterkommer ifall man inte jobbar för dem, gammal idrottare som han är.
Vishet, mod och styrka önskar jag er båda. Och sinnesro och närhet.
Jo, jag tänker också som så, man ska ju vara lycklig med den man lever, annars kan det ju va liksom. Är jag inte lycklig med honom och han inte med mig så då är det ju bättre att gå skilda vägar och ge varann chansen att vara lyckliga på annat håll. Men ibland TROR man att man skulle bli lyckligare på annat håll, och sen inser man att fan, det var ju det där, därborta som var lyckan. Varför insåg jag inte det?? I vårt fall så kan det vara så att vi trots allt är starkare tillsammans än isär. DEt är sånt vi måste ta reda på och fundera över.