I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
Flamman: jag vet inte vad jag ska skriva. Åh, så tungt för dig.
Men ditt ärkeas Vilket svek!
Håller i övrigt med Leksi: du är värd så mycket bättre än så.
Tänker på dig, kära vän.
Flamman: jag vet inte vad jag ska skriva. Åh, så tungt för dig.
Men ditt ärkeas Vilket svek!
Håller i övrigt med Leksi: du är värd så mycket bättre än så.
Tänker på dig, kära vän.
Inatt, eller kanske ska jag säga i morse, somnade jag halv fem. Natten innan det somnade jag "redan" vid två-halv tre.
Tanken är att jag ska ta sömntabletter 3-4 nätter i rad och sedan vara utan lika länge. Det här var två av nätterna utan. Jag trodde i min enfald att det skulle gå bra, i alla fall ganska bra, men i själva verket är det värre än någonsin.
Muggles: om du vill får du gärna berätta mer om hur det var för dig.
Jag förstår att det tar lång tid att få ordning på allt, men jag är så himla förtvivlad just nu. Istället för att vända blir det hela tiden bara värre och värre. Min besvikelse är enorm, natt efter natt, och jag känner inte att det någonsin kommer att lösa sig.
Vi tror att det är utvecklingsfas på gång här. Dubbelt upp. Vid ett tillfälle igår var jag så trött att jag med nöd och näppe orkade sitta, men båda parvlarna var otröstliga och både maken och jag behövdes.
Om jag vore en duktigare och bättre människa och mor skulle jag ha hittat ett sätt att få parvlarna att sova samtidigt och längre tid under dagen istället för de halvtimmar här och där (och aldrig samtidigt) som det är nu. Då skulle jag hinna vila och städa och laga mat, istället för att lämna allt sådant åt maken.
Jag tål inte den jag har blivit den senaste månaden. Underbaraste parvlarna förtjänar en bättre mamma och bästa maken förtjänar en bättre hustru.
Jag tycks inte kunna göra annat än att gnälla och gorma (vilket skulle visas... )
*vinkar till Ninnis och finaste Mini*
Jo tack. Har haft två bra nätter. Den första tack vare en hel sömntablett (ordinerad en halv, men en hel i nödfall) och den andra tack vare en halv. Ljuvligheter att det funkade med en halv! Tidigare har jag legat sömnlös (nu höll jag på att skriva "legat hopplös", men det stämmer ju det med, för det känns väldigt hopplöst att inte kunna sova trots att sömnmedel härjar i kroppen). Att det funkade med en halv ger signaler som gör att jag kanske, kanske vågar hoppas att det har vänt nu och jag kan börja knapra in på alla minustimmarna istället för att bara öka på dem.
Nu ska jag klara mig igenom tre nätter utan sömntabletter, så jag tar gärna emot tips på saker som kan hjälpa mig att slå ihjäl timmarna fram till fyra på morgonen. Det får gärna vara trist och sövande, men givande. Att läsa nattetid är jag less på. Kan någon rekommendera en väldigt trist ljudbok?
Förresten skulle jag gärna ta emot tips på bra avslappningsband också.
Förhoppningen är förstås att jag ska somna i alla fall, men jag har blivit gruvligt besviken så många gånger i sommar att jag inte tänker räkna med något annat än att jag måste vara vaken. Barnen har en tendens att sova allra bäst när mamma är klarvaken nästan hela natten.
Fru E: min läkare har frågat mig om jag är deprimerad. På väg att bli, svarade jag, för att jag inte får sova.
Utbränd? Men jag har ju trivts så bra med min tillvaro.
Men det har varit mycket med din svärmor. Jo, men det har ju varit makens börda att bära.
Visst. Men desto mer ansvar har du fått ta för barnen. Hmm...
Många småstressiga små saker tillsammans med känslan av tillkortakommanden på många olika områden (nu pratar jag inte om att styra upp barnens sömn, för det är bara tankar som dyker upp ibland och som jag för det mesta avfärdar med att de verkar må bra som det är) kombinerat med den jag är som person gör att jag kanske kan köpa det där med att min ganska extrema sömnbrist har satt igång någon form av utbrändhet (men hjälp, vilken mening jag nu totat ihop!).
Men jag tänker ändå fråga om de verkligen har uteslutit alla fysiska orsaker. För visst borde jag sova som en sten på min halva sömntablett? Eller kanske inte?
Jag skulle kunna prata på hur länge som helst om mina tankar kring vad som händer, men nu har jag pratat för länge. För en stund i alla fall.
Maken är hemma den här veckan också och min läkare vill att jag ska ringa henne varje fredag för att berätta hur det går.
Men tack för omtanken jag fått. Erbjudanden om (hypotetisk, men ändå ) avlastning har rört mig till tårar.
Flamman: alltså det där med hunden! Tur att det gick bra. *pustar ut*
Och tanken på brandmannen som öppnar dörren... *ler elakt* Jag har annars oönskade kontakter vi skulle kunna utnyttja där...
Annars vill jag skriva under på inlägget Blommis skrev till dig om barnen. Många kramar.
En massa kramar till er som skolar in barnen på förskola! Förstår att det måste vara tungt. Skönt med förstående personal i alla fall.
Heloise: jag hade tänkt föreslå ridning, eftersom du gillar hästar, men så läste jag ditt inlägg lite mer noggrannt och insåg att jag inte har något bra att komma med.
Tur att resten av tråden finns med kloka råd.
Om någon kommer på hur man plötsligt börjar älska styrketräning får ni gärna berätta det för mig med, för här behövs det verkligen.
Hvidis: jag har inte iPhone. Men sticka, det är ju klockrent. *ser det framför mig: uppkrupen i soffan, filt om benen, svag belysning, varv efter varv med aviga och räta...*
Tack.
Gaaaah!
Åh, så dåligt att informationen inte gick ut tidigare!
*lider brist på bra idéer utan får nöja mig med att stötta i martyrandet *
Hvidis: ska kolla in det där.
Nu fick jag ett trött-il, och allt står stilla i huvudet. Läskigt. Jag har glömt bort att ta upp mat från frysen och barnen ska äta alldeles strax. Maken frågar mig något, jag ska fatta enkla beslut och det går inte. Jag blir bara frustrerad.
Måste gå.
Kramar.