• Daa

    I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

    Nu funkade citatfunktionen. Besynnerligt.


    lanovia 08 skrev 2011-08-29 11:51:30 följande:
    Daa har du fått sova inatt? Ha inte för bråttom med att trappa ner på tabletterna. Just nu behöver du dem.
    Nu är du ett helt annat fall än maken, men han mådde ju riktigt dåligt för något år sedan. Hans psykologbesök lärde honom bland annat att han var helt fel ute om han räknade med att bara bli bra i en handvändning (vilket han hoppats på). Utan psykologens budskap var mer att han kan få redskap och hjälp som han kan jobba med, sedan tar det tid och en del kommer han kanske aldrig bli av med utan får lära sig att leva med och hantera.
    Med det menar jag inte att du kommer få äta sömntabletter hela livet men du kanske får vara beredd på att det tar ett tag att komma tillbaka, det är en rejält ond cirkel du måste bryta. Men du kommer klara det!!! *kramar*
    Vet inte hur tvillingarna sover nu? Men kan tänka mig att de fortfarande vaknar en del på nätterna? Mycket blir kanske bättre nrä de börjar sova hela nätter och du kan slappna av på ett annat vis.

    Tack.


    Nu har jag sovit bra en natt och hyfsat en. Det på precis samma sorts sömntablett och samma dosering. Resultatet är i alla fall att jag är betydligt gladare.


    Jag hoppas i första hand att det ska fungera att jag sover med min familj igen. Nu har jag inte gjort det på länge. Maken och jag är överens om (jag lite motvilligt) att min sömn är för skör och för dyrbar efter all sömnförlust för att vi ska våga riskera att den störs av ibland ganska oroliga parvlar.


    Sedan hoppas jag kunna halvera dosen av sömntabletter för att så småningom klara mig enbart på antidepp. Dem tror jag att jag kommer att få dras med länge däremot.


    Och så, förstås, hoppas jag få veta vad det beror på. Kan jag verkligen ha blivit utbränd av att ta hand om parvlarna ensam på halvtid? Eller är det en eftersläpande förlossningsdepression? Det kanske inte gör någon skillnad vad som är orsaken, men det borde ju underlätta att undvika att hamna i det här igen.


    Nu tror jag att en fröken Lillparvel och en herr Sprattelman vill ha lite mat.


     


    Massa kramar till alla.

  • Daa

    Flamman: jag tänker på dig! Skriver under alla goda råd du fått här i tråden. Hoppas att läget är lugnare nu och att du får känna dig trygg.

  • Daa

    Ninnis: fina du och Mini! *hjärtar*


     


    Ska inte ge några råd om dagsovning, för jag är i stort behov av dem själv. Parvlarna sover i vagnen under promenad. Ibland vaknar de under rask promenad på skumpig grusväg, fast då kanske man måste dra slutsatsen att de har sovit färdigt. För det mesta är det inga problem med att de sover så lite (förutom att det är omöjligt att få någonting gjort när man är ensam med dem), men ibland är de lite väl trötta när det börjar närma sig middagsgröt.

  • Daa

    Håller med fullständigt.


    Hvidbrud skrev 2011-09-01 09:28:57 följande:
    Blommis: alltså åh! Jag är nästan lite avundsjuk på dig och din fantastiska styrka och klarsynthet och ditt civilkurage! Din närvaro och din klokhet! Du är min idol och vardagshjältinna! Önskar att jag hade mer av det i mig. Jag tror att ett möte med dig i din fulla Passion kan ändra barnens framtid. Tror inte att de glömmer utan kommer få dem till att ta andra val och vägar när de blir större. Har man väl fått öppna ögon är det svårt att blunda igen.
  • Daa

    Jo, Ninnis, förresten: Jag har fått sova mycket de senaste två veckorna tack vare de "ofarliga" sömntabletterna (den sort som inte är vanebildande och så milda att man t o m kan ta dem som gravid) och antidepressiva och känner mig nästan som mig själv igen. Bortsett från när det blir krångel och motgångar, för då har jag en väääldigt kort stubin. När jag tänker efter så har stubinen varit väl så kort ända sedan parvlarna kom. Det tillsammans med att jag ofta är ledsen över att underbaraste parvlarna har haft osedvanlig otur när de fick mig som mamma ("de förtjänar bättre"), för tankarna till en förlossningsdepression som inte har gjort så mycket väsen av sig förrän jag slutade sova och allt bara blev pannkaka.


    Ser fram emot att få träffa en kurator och prata av mig lite. Och kanske få lite reda i funderingar och tankar.

  • Daa

    Heloise: välkommen hem! Hoppas att ni får ha kvar semesterlugnet i alla fall i någon mån när allting drar igång här hemma.


     


    Flamman: skönt att höra av dig. Håller också med Blommis. Och du vet det: du är stark och klok och toppen i största allmänhet och du kommer att reda dig och se till att flickorna också gör det. *stor kran*


     


    Fru Bygg: jobbigt att du mår så dåligt. Hoppas att det blir lite lättare framöver. *kramar om*


     


    Hvidis: oj, de kan vara envisa de där barnen när de sätter den sidan till.

  • Daa

    Lanovia: jag har inte hört något ännu och tycker att det har tagit lång tid. Kanske är jag inte prioriterad eftersom jag inte har samma katastroftankar som jag hade för några veckor sedan (eller hur länge sedan det nu är... helt vill efter en sådan här sommar ). Men alltmer övertygad är jag om att jag verkligen behöver prata med någon.


     


    Idag känner jag mig kass och korkad eftersom jag inte ser några av dessa sömn-mönster ni pratar om hos parvlarna, trots att de är åtta månader och har ätit på fasta tider nästan så länge som de funnits. Jag undrar: är det mitt fel att de sover så lite och oregelbundet på dagen? Ska man som mamma se att barnet är trött fastän det är som en liten solstråle och glatt parvlar runt på golvet eller vägrar ligga stilla i famnen eller vagnen? Är det möjligt, om man är mer kompetent än jag, att söva ett barn som inte är trött?


    Någonstans säger en liten röst att jag inte ska tänka så, för om mina barn verkar vara pigga, så är de pigga oavsett hur lite de har sovit, men ändå har jag svårt att tysta den där andra rösten som säger att om jag bara gjort rätt, om jag bara varit lite bättre, så skulle jag ha fått en timme eller två både på förmiddagen och eftermiddagen för annat än att underhålla/se efter/leka med ett eller två barn. Och då hade jag förmodligen inte varit i den sits jag är nu.


     


    Hm, det blev ett riktigt neggo-inlägg (f'låt). Jag har fått tillbaka mycket av krafterna, men oj, så länge det kommer att dröja innan tänka-positivt-bufferten är tillbaka.

  • Daa

    Ingis: så skönt att det har funkat med kommunikationen nu! *glad för er skull*


     


    lanovia: grattis på bröllopsdagen!

  • Daa

    Flamman: Och jag hade kunnat krama om dig ordentligt. Ser fram emot det senare tillfället. Du och tjejerna är välkomna hit.


     


    Ett mer positivt inlägg: det är spännande här. Allt oftare står lilla Fälga på alla fyra och vaggar fram och tillbaka. Hon är en nedtrillad polett, och kanske en del balans, från att börja krypa (hon verkar hoppa över det där med att åla ). Det kommer nog att dröja ett tag innan poletten trillat ned på riktigt och fram till dess får vi komma till undsättning för att trösta henne när hon blivit för frustrerad eller när hon gjort en face plant och slagit den underbara lilla näsan.


    Axel har upptäckt kökslådorna och att man kan dra ut en av dem om man sitter i gåstolen. Annars simmar han glatt på golvet.


    De börjar i varsin ände av rummet, men ganska snabbt ligger de nära varandra och drar i samma leksak eller skallar ihop eller sparkar varandra i huvudet (inte med vilje, hoppas jag. )


    Ett tvilling-ögonblick som gör mig varm i hela kroppen: Fälga övar sitt knästående som vanligt. Axel får syn på henne, spricker upp i ett leende och börjar ivrigt kravla åt det hållet. Fälga upptäcker brodern som snabbt närmar sig och brister ut i ett härligt klingande bebisskratt. I sin iver rullar hon runt på rygg och börjar sparka på skåpluckan, fortfarande skrattande.

Svar på tråden I vått&torrt när midvinternattens köld är hård