Flamman, ja gud ja! Oj vad han behöver detta wake-up call! Och han är verkligen inte ensam, med eller utan diagnoser. Vi lever över våra tillgångar mer eller mindre allihop i det här landet. Vi med. Annars hade vi väl inte haft lån precis så mycket som vi får? Då hade vi väl satt oss i en av villorna härikring som kostar en fjärdedel och också är en fjärdedel så stort. Nä. vi hade stora planer och drömmar om sekelskifte och punschveranda, tinnar och torn och plats för att mötas många. Och bli fler i familjen. Och tyckte att "det är ju väldigt mycket billigare än i sthlm iallafall"...
Men dyrt att värma upp är det, och ett lån för sista ivf:en tog vi och räntorna steg och bilarna pajjar. ..
Som TUR är och jag tror det är nästan det största som håller oss samman, har vi en väldigt jämnbördig syn på spenderande, sparande och vad rekreation är och vad vi drömmer om. SJÄLVKLART vore det underbart att kunna "både och" lite mer i livet, men nu är vi i äget att det ena är mycket nog, och då får man välja bort det andra. I år åker vi i påsk och då får det vara resan. I sommar är vi här. Och Truls kostade en semester och det vet alla i familjen att vi tömde sparkontot för familjenöjen för.
Bra att de skrev i boken iställe i skolan, det var precis ad jag tänkte säga till Klocarbol; Jag som förälder skulle absolut föra vidare de där tårarna till lärarna. I sonens skola vet jag att de fick skriva i skrivboken efter lovet. Och jag tror att fokuset mer var "något som gjorde mig glad i sommar", eller "något jag minns".
Jag vet mycket väl hur ont det gör när man känner att man inte kan ge just sitt barn samma eller lika bra. men jag vet också att jag tycker en massa om att lära sig sätta värde på, inte ta för givet, vara tacksam, glädja sig åt det man har istället för att inte alltid bara se det man inte har.
Och jag vet att de största minnena, de finaste stunderna, de mäter man i backspegeln INTE i hur långt man åkte eller så. Det är i mitt hjärta smultron på ett strå, doft av skog, gula kantareller under träden och kvistar i långa håret när man plockat dem. Fika på en sten med prickigkorvmacka och varm choklad, meta vid en sjö med doft av myggstift all over. Leka i sommarnatten med kusinerna, brännboll, dunken och datten. Och rababerpaj ute på altanen, eller mormors våfflor i bersån. Bada i varm insjö och få sitta uppe sent vid en film för att det ju var sommarlov. Paddla kanot på en familjehelg med kyrkan.
Visst minns jag Liseberg och Kolmården och sådana specialsaker, men de var verkligen inga årligen återkommande saker. och det visste man. jag kan heller inte minnas att "alla andra" gjrode så himla mycket ballare grejor.
Men NU! Herrejävlars vad man ska åka omkring! Det är Thailand och så en skidresa och så ska man fara runt på helgerna också, så man fast man redan reser två gånger det året, så är det rimligt att ändå beta av Kolmården, Astrid Lindgrens värld, Grönan och gärna några till. På en vanlig helg ska man minst ta sig iväg till något som junibacken-eller förresten, det gör man på vardagarna, liksom Skansen, för då är det ju lugnare.
Förutom allt detta, så ska man ju som par se till att komma iväg på något eget och barnfritt som någon mysig weekend med god mat och dryck och lyxigt boende. Och så vore det bra att vårda sina väninnerelationer-det göres med fördel på SPA. När man hippar och sexar folk så kostar det mellan 1000 och 2000 per skalle att vara med och det räcker inte med en kväll utan behövs en heldag från tidig morgon till nästa gryning. Man bjukkar inte BARA på ett tandemhopp utan står på hoppfältet och skriker 2men skynda er med det här nu vi har go-cart om 40 minuter" och då har de redan hunnit med ett bungyjump och efter go-carten är det femkamp...
Missförstå mig rätt, jag skulle älska att göra en massa mysiga grejor, både med och utan barn, med vänner och med släkt om jag hade möjligheten. men jag VÄGRAR sätta mig och må skit resten av livet för att jag förmodligen aldrig kommer att kunna det. jag tänker vara jätteglad åt d saker VI gör i MIN familj och hoppas orka ha is i magen inför de utgifter som rasar över en och jobbet jag inte har och hälsan som bråkar med mig.
Cut myself som slack helt enkelt.
Och Flamman-din man genomgår just nu det solklart svåraste tiden någonsin i sitt liv är jag övertygad om. Han börjar se saker och tins rätta färger när det gäller obekvämt många saker och områden. Sanningens minut liksom. Den elfte timmen. Nu gäller det att ha stake, ryggrad, mod i barm, råg i ryggen och allt man nu vill, att vara man nog att se sanningen stint i ögonen och våga välja den svåra vägen. Jag avundas honom inte det jobbet. Och jag förundras över dig om du orkar vänta ut honom. jag är glad att du hittat marka att stå på och känner dina gränser och förutsättningar. kanske ser han till att göra jobbet. Isåfall har ni så mycket härligt kvar att uppleva. Både i hans hemland och ditt. Tillsammans.
om inte, så är livet ett OK liv ändå, och du kommer att hitta din väg att leva det tillfullo.