Här kommer min förlossningsberättelse, sorry att den blev så lång men jag klippte bara in ifrån worddokumentet vi skrev ner i för att minnas.
Lördagen tillbringar vi ute med att elda och röja på gården. Jag är trött och får halbränna bara jag böjer mig lite så jag sitter mest och kollar på när mannen jobbar. Samandragningarna är inte kraftigare än vad jag haft den senaste tiden, så vi är inställda på att det inte kommer bli bebis än på ett tag.
På kvällen testar vi med färdknäppen, då får jag sammandragningar men det har jag fått innan också men sen har det inte hänt mer. Sammandragningar börjar vid 23.30, Mannen somnar och jag försöker sova men det går inte. Går upp på toa några gånger för det trycker på ordentligt ibland. Vid 01.30 kan ja inte ligga kvar i sängen längre för det gör för ont, jag står lutat över skötbordet när värkarna kommer och försöker andas genom dem. Vi klockar värkarna och de kommer med 2-3minuters mellanrum och håller i en knapp minut. Ringer förlossningen och de tycker vi skall åka in eftersom jag har så täta värkar och så har vi ju en bit att köra. Vi packar ner det sista i bb-väskan, kissar vovven och ger oss iväg mot förlossningen.
Bilresan känns rätt okej, det är ju väldigt lugnt med trafik och resan tar ungefär 20 minuter. Värkarna fortsätter att komma med samma tidsintervall och jag andas igenom dem. Det jobbigaste är att gå från parkeringen upp till förlossningen, eftersom de bygger om får man parkera en bit ifrån. Vi går på mellan värkarna och när värkarna kommer får jag stå och stödja mig mot mannen.
Vid 02.20 är vi uppe på förlossningsrummet där det görs kontroll, och då är jag öppen tre cm. Vi får stanna kvar, vi som trodde vi skulle bli hemskickade! Jag frågar barnmorskan om hon tror att ”Orvar” kommer födas den 17 april, och det säger hon att hon tror. Först försöker jag att fortsätta andas genom värkarna men efter bara en kort stund vill jag ha lustgas. Det hjälper mycket bra. Jag ligger en del, står upp och går runt lite i rummet med en gåstol. Det strålar rejält ner i benen nu när värkarna kommer. Efter en timme görs det undersökning igen, nu är jag öppen 5 cm. Fortsätter med lustgas ett tag till men känner snart att jag inte fixar att stå på benen längre när värkarna kommer. Hjälper lite att ligga ner men vill ändå ha ryggmärgsbedövningen. Narkosläkaren kommer och sätter bedövningen, det är jobbigt att sitta stilla och det gör lite ont när han sätter bedövningen men det känns okej.
Efter bedövningen känns det mycket bättre, nu kan jag vila en stund. Mannen sitter i en fåtölj, han somnar snart och jag hör hur han snarkar. Här blir det personalbyte, känner igen både barnmorska och barnundersköterska sen när jag låg inne, har positiva bilder av dem båda. Vid nästa kontroll har det inte hänt så mycket mer utan det har stannat av. Man tar då hål på fosterhinnorna, vattnet är helt klart, och man sätter en elektrod på ”Orvars” huvud. Den lossnar så de får göra om det en gång. Detta är inget som känns nämnvärt.
Sen går det fort, vid nästa kontroll efter ca en timme är jag fullt öppen. Har alltså öppnat mig från fem till tio cm på en timme. Den här timmen var rätt jobbig, det strålar mycket ner i benen och jag har ett rejält tryck neråt.
Sen känns det som jag vill krysta, men det får jag inte. ”Orvar” ligger tydligen för högt upp, det här är en riktigt jobbig tid då jag inte alls får krysta men det verkligen känns som jag måste göra det. Nu använder jag lustgas igen. Tydligen fungerar lustgasmasken som ljuddämpning de gånger jag inte klarar att andas genom värkarna utan måste skrika. Står en stund på knä i sängen, men då får jag en ännu kraftigare krystningskänsla så barnmorskan tycker jag skall lägga mig ner på sidan istället med ett ben uppåt på en ställning typ. Fick veta efteråt att ”Orvar” låg vänd ”åt fel håll” och måste därför rotera ¾ varv det är därför jag har krystningskänsla så tidigt.
När det är dags att krysta åker ”Orvars” huvud in igen efter varje värk under ganska lång tid. Tydligen frågar jag efter varje värk om han kommer snart. När huvudet väl är ute flyger ”Orvar” ut, han ligger där med helt uppspärrade ögon och väldigt konformat huvud. Han ser ut som en liten ailen, men barnmorskan är snabb med att sätta på honom en mössa. Han föddes på söndagen kl 11.07, knappt 12 timmar efter att sammandragningarna blivit regelbundna. Moderkakan kommer lätt ut efter bara en liten stund och bara en krystning tror jag. Jag spricker inte alls mycket utan behöver bara sys tre stygn.
Mannen klipper navelsträngen, sedan får ”Orvar” komma upp på mitt bröst och jag blir visad hur man ligger och ammar. Efter att han legat och snuttat rätt länge kommer barnmorskan in och väger och mäter honom, han är 46cm lång och väger 2584gr. Mannen klär på honom hans första kläder och jag får gå och duscha. Jag är riktigt fascinerad över hur pigg jag faktiskt känner mig. Efter duschen kommer de in med mat till oss, riktigt goda smörgåsar, äppeldricka i champanjeglas och kaffe/the.
Vid 15 tiden kommer en barnundersköterska och hämtar oss för att ta oss till lätt-bb. Det är en bit att gå så de kör mig i rullstol. Innan vi går från förlossningen sätter mannen upp en blå nål på födelsetavlan.
På lätt-bb får vi ett eget rum med egen toalett, dusch och skötbord. Vi lägger oss och vilar en stund, Mannen snarkar som en liten gris men jag är konstigt nog alldeles för pigg för att sova. Våra telefoner ringer en del och vi skickar sms till våra kompisar och berättar att vår lille kille har kommit. (Det är här jag skickar sms:et till Villemoa som inte går fram)
Jag känner redan direkt efter förlossningen att det här måste jag få göra igen, det är det häftigaste jag varit med om. Visst gjorde det ont men inte så det var fruktansvärt.