BrudSommar2006 skrev 2011-11-11 13:12:43 följande:
Hvidis, jag upphör aldrig att förvånas över hur lätt allting går med Astrid jämfört med hur det var med Iris. Någon gång efter att hon fyllt tre började det bli lite bättre och efter fyra kom ytterligare en förbättring. Men jag minns tydligt hur vi bråkat med Iris, hur vi fick vara två för att få på henne overallen, hur maken fick bära in henne för hon var för tung för att jag skulle klara av henne, hur vi fick vara två och brotta ner henne för att lyckas borsta tänderna osv. Ändå har hon redan lagat två hål vid fyra och ett halvt för att vi inte borstat ordentligt och då har vi ändå kämpat altl vi kan för att klara av henne. Med Astrid så bara jaha, men vill du inte klä på dig så går vi utan dig och så skriker hon neeej och kommer rusandes och tar på sig och så är det med det. Sade vi så till Iris så låg hon och skrek på golvet i en timme. Vi har fortfarande mer problem med Iris än med Astrid.
Hm, jag har också börjat inse att A är lite jobbigare än de flesta andra barn. Kanske inte lika trotsig/bråkig som Iris verkar ha varit men jäkligt aktiv! Man kan liksom inte slappna av en sekund. Jag har ju inget att jämföra med men det är faktiskt en liten tröst att det kanske kan vara så, för ibland undrar jag om det är fel på mig som tycker allt är så jäkla jobbigt. Att jag inte är lämpad att vara förälder. Att jag liksom har helt fel egenskaper för det om ni förstår hur jag menar. Som bara blir stressad och irriterad över att inte kunna planera eller hinna med
någonting.
Åh jag har så mycket tankar kring det här som snurrar i huvudet men det är svårt att skriva så det låter vettigt. Jag älskar ju A vanvettigt mycket och ångrar inte en sekund att vi bildade familj, det vill jag dock understryka. Nä nu ska jag avsluta det här innan jag snurrar in mig ännu mer.
Kramar och önskan om trevlig helg till alla!
Godnatt!
