I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

EA!

-Whaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!! OMG vad skitspännande och skitjättehemskt och nervöst! Nu blir jag ju helt stirrig här!

H-O-P-P-A-S hoppashoppashoppas!!!

Men EA, vaddååååå? HAR du ett plus eller har du inte? *fattar noll*

EA, okej. Då är det alltså....

-HURRAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!! BANANER I PYJAMAS PÅ G!!!!

GUD vad underbart!
Nej! Jag tänker inte vandra iväg till "om och men och utifall diket" där jag fattar att du kommer att vara, till sisådär åtminstone vecka 12. Jag tänker bara bli helt ohämmat GLAD och lycklig för din skull!

Gravid EA, smaka på den!

Eller hur! Jag har följt tillräckligt många kvänninor (kvinnor och väninnor alltså) vid det här laget för att inse att helt övertygade är de flesta sällan, förrän obekväma slutfasen gör att man tom ledsnar och tappar tålamodet-då brukar oron få ge vika för irritation över att "det aldrig händer något nå´n gång!"

Och känslan av att detta är helt overkligt, tror jag knappt går över någonsin.

Jag önskar dig hur som hest så tidigt glädjefnatt som möjligt och en okomplicerad, välmående och alldeles, alldeles underbar period de här närmsta nio månaderna. Och en fantastisk fortsättning därefter.

Sedär! Du är precis som alla andra...

Viktikgast är att du är gravid iallafll. Och DEt tycker jag är precis rätt och lagom åt dig gumman!

Flamman, vad gäller spikar och kistor, så är det ganska solklart vem av er det är som håller i hammaren.

 

Det finns inget du kan göra.

 

Jag säger det igen:

 

Det finns inget du kan göra.

Du har inga redskap som kan laga det som inte vill låta sig lagas.
Du kan inte älska honom hem till sig själv och sitt sanna jag.
Du kan inte mer. Du gör och gör och står ut och står ut. Uthärdar.
Men det hjälper inte.

För det hade behövt vara han.
Inte förrän det är han.
Inte förrän han går hela vägen med sig själv.

Och det enda du har är hoppet om att han kanske ändå skulle kunna göra det.

Jag tror att risken är nästan 100% att han aldrig kommer till den där punkten om det inte först rasar helt. Och kanske inte då heller.

Den stora frågan är ju egentligen hur länge du kan vänta innan barnen faktiskt måste få lite ro under taket i sitt hem. Det är bättre att sörja en konkret händelse (pappa har tyvärr flyttat) än att ängsligt lyssna om kvällen, gå med spröten ute för att känna av, undra och inte veta. Vara rädd.
Det är då faktiskt bättre att vara ledsen och "önska att pappa skulle flytta hem och vi var en familj igen" Så som ni tre andra har det nu, så kan ni inte ha det.

Jag vet att jag rapar självklarheter som du redan vet, men återigen:

Det finns inget du kan göra finaste vän! Det är inte upp till dig.

Men du behöver skydda dig-och barnen- från alla de här utbrotten. Hur ska du kunna leva ditt liv när det inte finns något rätt du kan göra? För det spelar ju ingen roll, det vet du ju. Stannar du hemma är det fel, åker du är det fel. Present är fel, ingen present är fel...
Hade du inte sagt att en förutsättning för fortsättning var behandling och terapi?
Nu synar han ju.

Jag tycker din make ska flytta till en egen lägenhet.

Skulle ni i framtiden ha en ambition att börja om, är det ändå vid det här laget förmodligen lika bra att börja från scratch. Du måste få lugn och ro!

EA, apropå Ninnis inlägg förut,-vet man alltså att det är tvillingar? Kan man redan veta det?
Gud vad jag inte är med på noterna nuförtiden...

Hihi! Ungefär precis exakt vad jag själv tänkte!

Själv ser jag tillbaka på tiden då jag helt aningslöst gick runt och bara försökte fatta att jag var gravid, utan att eg oroa mig alls -för just den saken ska tilläggas, eftersom depressionen i sig ju gjorde att jag hade allmän ångest totalt sett. Men orolig över graviditeten, rädd för missfall eller misstänksam om det inget kändes, det var jag verkligen aldrig. Fatta vilken ynnest!

Nu vet man lite för mycket för sådan naiv sinnesro känns det som.

Hm, jag som startade den här tråden innan de gjorde om sidan, gillar just nu inte alls trådstarten med snölyktor och frostrosor på rutan.
Jag tyckte det var kul med lite nystarter ibland!

Mugglan, ja herregud! Jag brukar säga att när jag jobade i Stockholmsnatten, blev jag av med en oskuld som va rätt skön att ha inann. Med den brast också "Svenssonfiltret" som en kille benämner det. Plötsligt s e r man allt skit och alla snattare, kriminella och allt annat elände ute på gatorna. Att strosa på stan, spankulera och fingå, blir helt förstört.

Precis så känns det med allt man fått lära sig med åren och allas öden och berättelser. och med kämpande, ivf-er, inseminarier och allt det som tog bort hela den där "hur många barn får jag när jag blir stor"-inställningen. Dvs det blir som det blir och varför skulle något dåligt hända...

Men som sagt. Det hjälper ju verkligen inte att låta marorna rida en. De kan dansa med smådjävlarna alldeles själva tycker jag. *här ville jag ha en häxa ockå, men den fanns inte*