Blomman, Blomman *håller om och vaggar och stryker över håret*
Jag är så otroligt ledsen. Ledsen för din skull, för din familjs skull och för det ofödda barn som aldrig får förmånen att ha dig till mamma, få omslutas av din kärlek, klokhet, värme. Som aldrig får guidas och vägledas av dig på livets krokiga väg. Som aldrig får ha Blomsambon till pappa och världens bästa Blompojke till storebror.
När du skriver om buffarna, små fingrarna, babyhåret och tandlösa leendet så känner jag igen min egen sorg över att jag inte heller får uppleva det nå' mer. Jag blir alldeles tårögd och det värker i hjärtat... Men jag försöker glädjas åt att jag i alla fall har fått vara med om det, och gömmer minnet djupt i mitt hjärta. Detta hjälper förstås inte dig i DIN sorg...
Jag vet att detta kanske inte är rätt tillfälle, men vi har ju nuddat vid ämnet förut och faktum kvarstår; Du och din familj har så ofantligt mycket att erbjuda ett litet barn. Det finns så många små barn som behöver såna som er i sitt liv. Såna som DIG Blomman, som behöver dig, ditt engagemang, kärlek och omsorg. Förstår att det känns omöjligt att tänka på just nu, men förkasta inte tanken utan spara den i ett fack någonstans i bakhuvudet, inför framtiden.
Skickar all styrka jag kan uppbringa till dig, kära vän.