I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Oj. Postade för fort. Hoppas att Moa kryar på sig snart, skulle jag ju också skriva.

Wow. Tiden går hur fort som helst! Skönt att du sluppit ryggontet. Hoppas att det fortsätter så.

*vinkar tillbaka till Cicci*

Fru E: fin bild på fina Buster.

Blommis: projektet låter intressant. Hoppas det leder till möjligheter långt större än du kunnat ana.

Heloise: håller tummarna, då.

Flamman: välkommen hem. Härligt att det var bra i huvudstaden, men usch vilken hemresa!

Ninnis: spännande med dop på gång.

Ninnis igen: söööta bilder i galleriet. *hjärtar*

För någon dag sedan hittade parvlarna på något oförutsett: som vanligt kravlade de runt på golvet i närheten av varandra. Både maken och jag tittade bort ett ögonblick eller två och när vi såg på dem igen hade Fälga lagt sig tvärsöver ryggen på Axel. Ingen av oss såg hur det gick till, men det såg väldigt roligt ut. Just när vi tyckte att det inte kunde bli mer komiskt började Axel kravla framåt och Fälga skrattade förtjust där hon hängde med som en säck potatis. Axel var inte lika road, så vi fick rädda honom.

Fru Bygg: ÅH så jobbigt med de där känslorna!

En bra fråga att ställa sig är: är det värt det? Du är den enda som kan och har rätt att svara på den frågan (ställde mig själv den frågan många gånger. Svaren blev ja, ja, ja, ja, nej och så tre månader senare nej igen).

Om du vill nog mycket, så att du känner att det är värt kampen, kan du ju som Muggles och Blommis föreslog vända dig till amningshjälpen för att få råd och stöd (Muggles, jag hade också fått för mig att amningshjälpen propagerade för amning till varje pris, så jag drog mig för att ringa dem när det strulade som mest för mig och parvlarna. Det blev aldrig av att jag ringde.).

Om du känner att det är för jobbigt, så har du stöd från både maken och bvc (och oss här!) att sluta amma. En lugn och harmonisk matning är också mycket värt för barnet även om det innebär ersättning från flaska.

Att amma så mycket du orkar och vill och sedan ge ersättning utöver det är också ett alternativ.

Jag vill som Blommis och Muggles stryka under att problemen med amningen inte gör dig till en misslyckad mamma (även om jag förstår hur du känner det. Been there...).

Om råd inte är vad du behöver mest nu, så kan du ju strunta i det jag har skrivit och bara ta emot alla kramar jag vill ge dig istället. *kramar om*

Oj, nu ska vi ju åka!

Hej, Fru Sy! Axel har på sig nya byxor. De är jättefina!

Hvidis: stackars E! Bra att ni får komma till BVC med henne. *upprepar ditt mantra och peppar inför din vecka med svärmor*

Ingis: hur mår du nu? Är det bättre med febern?

Blommis: usch och fy och uäck för migränanfall av den sorten! Hoppas du får må bättre idag. *räcker upp handen för att erkänna att jag är en av dem som får raserianfall när en dator krånglar*

Klockarbol och Flamman: fy #%&"¤ för ärkeas som ställer till det och sedan vägrar ta konsekvenserna av det fullt ut! Nog måste det finnas hjälp att få när de inte vill skriva sig någon annanstans än i det hem de alldeles själva har ödelagt.

Ninnis: så kul att träffa arbetskamraterna. Är de det minsta lika mina så är det mycket tacksamt att ta med sig kanelbullar. Eller vad fika som helst.

Lanovia: hoppas att hallrenoveringen blir klar nu så att ni kan lägga det åt sidan.

Irriterande med folk som är så översvallande när de pratar om att de så gärna vill hjälpa/ses, men när det väl är dags för att praktisera det hela så blir det genast så omständligt.

Solde: krya på dig!

Heloise: håller tummarna! Om det inte funkar nu, så kanske det funkar senare. Kram.

Fru E: tänker på dig! *och kramar om förstås*

*tänder en massa värmeljus åt Syrinx, så hon kan se alla sina positiva saker i riktig mysbelysning.*

Maken är på promenad med barnen, så jag dräller omkring här. Tänkte omsätta min plötsliga lust att baka till praktik.

Igår fick jag förresten äntligen träffa en kurator. Han tycker att jag verkar vara rätt ute i det mesta, men tror precis som jag att det skulle vara nyttigt att ses några fler gånger. Det är bra för mig just nu att det är en person som inte känner mig alls och som dessutom är proffs på det här med att reflektera och ställa bra frågor. Igår blev det ganska mycket prat om hur mina relationer under skoltiden har fått mig att se på mig själv och att jag har en tendens att tro att omgivningen fortfarande uppfattar mig så.

Muggles, förresten: det kändes skönt att du kände igen dig i det jag skrev sist (givetvis är det jättetråkigt att du inte mådde bra under första tiden med Moa, men jag tror du vet vad jag menar). På något sätt blir det mesta mindre dramatiskt bara man får höra "sådär hade jag det också". Kanske är det en lätt förlossningsdepression som har bidragit till att det blev på det här viset.

Parvlarna är snoriga igen. Stackars Axel verkar få ont i öronen när han ska sova och det hjälper föga att höja upp sängens huvudände. Förra veckan hjälpte det med rediga näsdroppar så det ska vi testa i natt.

Fälga har börjat krypa och kan sätta sig upp själv. Det ser lite lustigt ut när hon kryper omkring bland stillaliggande bebisar som är yngre men snäppet större. Min lilla, lilla flicka. Vi har förresten fått tid för en ny neo-uppföljning till henne om några veckor.