I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Hej tjejer!

Nu funkar datorn!
Men inte mina armar.
Det är helt tydligt att det senaste åren har hänt något med mina muskler och leder som gör att jag de facto inte klarar saker jag alltid gjort förut. Gårdagens misstag var att tro tatt jag nog kunde rensa en rabatt färdig. Det skulle jag aldrig ha gjort (utan rensat den en liten meter i taget istället, uppdelat på en vecka) Armarna började tok-värka så jag nästan grät och inte visste vad jag skulle ta mig till. Precis som det blir av och till bara jag suttit vid datorn eller vad som helst. Inatt värkte armarna så det var omöjligt att sova. Nu sitter effekten av Voltaren i som bäst, så jag hoppar in och ger skriver lite, så ni inte tror jag trillat av pinn eller så.

Jag har fullt upp med trädgården, rehabplanering, sjukgymnastik och valpkurs osv och känner att det bara är korkat att slå på datorn, då jag vet att jag jämt blir sittande längre än jag hade tänkt....(Plus att nacken pch armarna uppenbrat hellre går promenader med Truls än sitter ner.) Jag vill verkligen andas in syrendoften, se fågelungarna paddla runt nere i ån, skratta åt Truls som rullar i tusenskönorna och allt det där andra som snart går över och sedan sitter vi alla och längtar efter att få gå ut igen, en lång vinter. Så, inte sitta inne-sitta ute. Jag är så glad, för jag har faktiskt kommit tillbaka på banan så pass att jag klarar att läsa igen. Det gick inte förut. Nu har jag varit på bibblan och lånat massor och läser ute under äppelträdet. Det känns som läkedom.

Tänker på er andra såklart, och gläder mig åt bebisarna som kommit, är på G och de som redan är här och växer så de nu fyllt flera ÅR.

Hvidis och Mugglan, fantastiskt att få ta del av era förlossningsberättelser!

Flamman, min största kram.

Heloise, jag är tacksam att du delar så otroligt träffsäkert och hudlöst, dina känslor och erfarenheter i ditt moderskap. Du skriver öht väldigt bra. Jag ser er framför mig när du berättar, och det är så lätt att förstå hur du menar med allt du önskar vore annorlunda, med allt du är glad och stolt över, och allt du måste kämpa med. Min värld är rikare med dig och din familj i den. Hoppas verkligen ni kan komma ner i sommar.

Ninnis, Luther var inte hälften så njutningsfientlig som folk allmänt tror. Dessutom är jag övertygad om att han skulle hålla med mig om att du just nu genomför bland de största arbeten du kan göra som människa. Att bära fram ett barn är ingenting som går kroppen obemärkt förbi-även de kroppar som får må bra under tiden. Ta vara på dina dagar, samla dig och dina ögonblick, spara på känslan av en liten fot under din hud, och gör bara sådant du blir gladare och starkare av. Det här är enda gången någonsin som du får chansen att vara bara du och Mini Inför Det Stora. Kommer det fler barn, har du redan häcken full av allt omkring. Det är unika veckor du har framför dig. Njut helt utan något som helst samvete. Skuldkänslor kan du ägna resten av livet åt-du ska ju bli mamma, då är skuld och otillräcklighet ens närmsta grannar, och passar man sig inte flyttar de in.

EA, jag skickar en massa tankar och  kramar i all sin ordlöshet. Jag fattar.
Hur rullar det på för er med ert "övriga" liv (som om det nu vore olika delar, skilda åt, bah!!)? Huset ohch trädgården? Hundplaner? Jobbet? Planer för sommaren?

Bruttan, är du här något eller är du ute på tomten och grillar?Eller vänta nu...snart kommer ni ju HITÅT eller hur??? Såg messet om dina värden. Vad ÄR det med oss och våra kroppar och sköldkörtlar!!!

Jaha, ni fattar ju att det var mer jag tänkte, men nu räckte inte hjärnan uppenbart. Kanske mer kaffe hjälper?

Hej och kramar tillbaka, Ninnis och Hvidis.

Ninnis, man har inte hittat något än som förklarar min värk. Proverna för ärftlighet på reumatism var tex negativa. Men läkaren säger att "ibland hittar man ingen riktig förklaring till värken, vilket inte gör den mindre verklig för den sakens skull, utan vi måste ändå hitta vägar att hantera den och även acceptera att livet förändras och man kanske måste hitta nya vägar yrkesmässigt osv"
För egen del ligger mina tankar mycket runt hur otroligt dumma arbetsförhållanden jag haft, där jag lyft, stått och gått, frusit, stressat och slitit arsle under de mest korkade förevändningarna, som att jag inte vill att någon ska kunna säga att jag inte pallar trycket.
Well, numera talar kroppen själv om, högre än förut, att den inte pallar. Jag tror helt enkelt gränsen för vad som går att bortse ifrån är nådd. Alla signaler hittills, har jag bara viftat bort. Mest för att jag är otroligt rädd att jag ska upptäcka att jag har liknande värk som den min mamma har. Eller mina systrar, eller farmor...Jag har ju sett hur det påverkar dem, deras ekonomi, deras möjligheter och hur de mår. Dvs, det man är mest rädd för, är lätt att stoppa lååångt in i garderoben och så säger man "Jo, man är väl lite stel och har lite huvudvärk, men det har ju alla"
Trots att man egentligen ganska länge hört den där svaga lilla rösten som försöker säga att man kanske ska försöka få någon ordning på vad som händer och vad man kan göra åt saken.
Kanske får jag om några år eller så, en rätt diagnos på vad det är-eller inte. Ingen jag vet om, som fått kronisk värk har fått svar snabbt. Allt sådant brukar ta lång tid och flera olika läkare, experter och specialister, innan man tillsut träffar den som hittar rätt bland alla alternativ som finns.
Under tiden får jag försöka ta hand om min kropp så gott jag kan, se möjligheter och förutsättningar, tänka kreativt och leva så fullödigt jag kan. Och anpassa en del i tillvaron efter verkligheten som den är nu.
Bara ännu en av alla faktorer i min tillvaro av vägskäl och ovisshet.
Jag kan stilla konstatera att jag står med hull och hår mitt i en livskris av monumentala mått. Kris betyder inte bara katastrof, utan också möjlighet-det har ni säkert hört, men den kräver sin kraft och den formar om en lite i taget. Det gäller att hänga med själv på vem det är man vill vara och bli. Vissa korsningar är tydligt skyltade och man kan fundera, välja och så gå åt eget håll. Andra stigar finner man sig plötsligt på, utan att man fattar hur man kom dit, och verkligen utan att ha valt i någon medveten mening. När är man vilse? Och gör det något om man är det en stund?
Kanske, bakom nästa buske, får man syn på havet och en strålande soluppgång, bara för att man råkade gå åt ett håll man inte ens visste fanns...

Just nu är jag här. Natten är full av myggsurr och bruset från vattenfallet. Hunden suckar och gläfser i sömnen. Sonen har sparkat av sig täcket-det är varmt, alldeles för varmt för täcke och kudden klibbar mot kinden och håret i tinningen är fuktigt av svett. Sambon sover han med. Imorgon ska vi vara i trädgården. Jag ska laga fiskgryta och vi ska äta den och dricka vin och kanske gör jag rabarberpaj. Det får räcka att veta det nu. Allt det andra får komma nästa dag. Eller nästa. En i taget.

Godnatt söta trådtjejer. Hoppas era kuddar är svala och natten rofylld för er alla.

Tack ska du ha!
Jo, jag får liksom så vackert lov att göra det-ta en dag i taget. För inget annat finns som går att göra. Inget går att stressa fram eller snabbfixa, och saker händer längs väge som kanske är de viktigaste, även om de är osynliga för alla andra "där går hon bara hemma och drar", och rätt obemärkta för en själv med. "Ska det aldrig hända något någon gång" Fast det kanske pågår mängder av processer inomords för fullt.
Och utredningar, provtagningar, och allt sådant, taar ju uppenbart evigheter. Och sjukgymnastik mm är ju långsiktiga saker.
Jag börjar känna att det är OK med tidsaspekten. I vintras hade jag med panik. men det är klart-nu har ju mina höga värden sjunkit till gränsen för för låga, så nu är jag ju helt seg stället, så jag är kanske coolare bara för att jag inte orkar annat...

Ninnis, äh-du är bara helt hormonproppad, så du blir så lättrörd!

Jag ska ta och messa Andbeyond så vi får höra hur läget är.

Flamman, FY! Och mera FYY vad det var många saker där som stämde otäckt väl överens med en hel massa!

Och FYYYYYY vad läskigt med både hur du fick det efter förlossning, och FY Andbeyond vad hemskt du har det med bölder och värk! *svimningskänsla* Vilket jäkla skit!!!
Hoppas verkligen det snart går helt över!

Heloise, MÄH-jag vill väl OCKSÅ ha sådana där bokstäver! Jag kan ha alldeles mina egna, så det så. Ursöta!

Är det Murphy som har bestämt att när det väl blir svalre ute, så jag orkar vistas utomhus, då tycker myggfanskapet också att det är som bäst ute? Och aggressiva som talibaner och fanatiska minkfarmsmarodörer är de också. Då kan man ju knappt kasta i sig fiskgrytan i ett nafs på altanen, och än mindre plocka sniglar. Så synd. *går in*

...om man skulle ta fram en glass också, eller fylla på glaset med det vita vinet?

Eller både och.

Själv tänker jag sitta under mitt eget äppelträd i Småland och läsa boken som Heloise fått ur sitt huvud och ner på papper.

Och kanske har jag också velat och vågat tillräckligt vid det laget. Då har jag mitt Ställe och också böcker på papper och inte bara i skallen. Då kan vi ordna bok-event med matupplevelser i kombo med läsglädje, trädgårdsförnimmelser och allsköns livsbejakelse.

*kikar in*

Måste ta mig friheten att skvallra att jag pratat med Bruttan telefonledes och tyvärr har hon r-ä-t-t mycket just nu. Bla har hon fått samma diagnos som jag, fast precis tvärtom kan man säga. Dvs rejält för låga värden på sköldkörteln och en massa annat skit med mediciner en masse och inget kul alls.  Hon sa att hon ska ta sig tid att skriva när hon landat på Gotland. De åker dit alldeles snart.

Själv är jag mycket stolt, eftersom jag idag packade fram mina gåstavar, som stått i ett hörn sedan vi flyttade hit. De är nu använda i en intensiv timme i kombo med mina MBT-skor. Jädrar vad det kommer att svida i baksidan benen imorgon! -Jag var ju tvungen att gå såinihelvittefort för att hinna ifrån myggen.

Nu ska det visst komma åska. *drar ut alla sladdar*

Men vad i herrans namn.....

Jag tror jag smäller AV!!!
Vilken otroligt dålig idé att sätta sig och läsa ikapp lite just innan man ska sova, lagom för att drabbas av den gränslösa dumheten hos det mest överkorkade rikspuckot till ursäkt för en människa som någonsin kallat sig sjukgymnast!
Hur kan man ens HINNA få ur sig så mycket skit vid ett och samma tillfälle? Jag menar, det där räcker ju som yrkesklavertramp för en hel karriär. Jag kommer icke att kunna somna, den saken är säker. *förbannad in i märgen å Helipanzers vägnar*

Utöver det: ÅÅÅÅÅÅ vilket mysigt ställe Heloise! Dit åker vi gärna och hälsar på er! Förövrigt kan jag ju nämna att när vi sa till sonen att vi åker upp till hans kusiner i Norrtäljetrakten i midsommar, sa han blixtsnabbt: "Bor Helipanzers nära dem så vi kan hälsa på?" När svaret var nej, sa han från djupet av hjärtat "Men Å!" Vilket uttrycker den största besvikelse för hans del.

Annars skulle jag mest kolla vad ni gör.
Vi har haft Truls på djursjukhuset, inlagd i två dygn och DET var inte roligt alls. Jag grät-till min egen förvåning och sonens förskräckelse- som ett småbarn i all hjälplöshet, när de gav mig bara ett litet koppel och halsband och tog min tuss och gick. Hans blick då... huga!
(Han hade ätit något skit så magsäcken svällde upp och tänjdes ut. Han var proppfull, men fick inte vare sig upp eller ut något alls. Vi får vara tacksamma att de klarade att lösa upp allt utan operation.)

Kram alla fina tjejer!
Extra Hvidiskram-du är en toppsnäcka-så det så!!!

Flamman, jodå, tack, det är bra med honom nu, fast han är lite trött och inte sitt vanliga sprallpaket än riktigt. Han är dessutom djupt missnöjd med matransonen, eftersom han dels har skonkost-jättegott ochh mjukt, som leverpastej ungefär-och dels får han inte full dagsranson ett par dagar. så han är ju hungrig och står vid matskålen, tittar på mig och verkliggen säger "men VAD är det du inte fattar-hit med mera mat!"

Klockis-ÅH vad kul att se DIG! Aslänge sedan! (måste vara för att jag slutat nattsudda*inser att jag har ett återfall*) Hur rullar livet på? Vad händer på hemmaplan och hur mår du?

Klockarbol, men Usch! Jag som hoppades att saker kanske stilla rullat åt lite rätt håll med make och värk och allt. Det vÄrk-ar ju inte alls så, dessvrre. Skit!
Du får mer än gärna höra av dig mailledes och berätta mer och häva ur dig precis vad du vill-mer utan förbehållet att hela nätet kan se menar jag.
Jag är inte den mest lämpligaa för sammanfattningar för närvarande, eftersom jag bara sporadiskt kikat in senaste tiden själv, men få se...Flamman har ett helsicke och håller nog på och skiljer sig, eftersom karln väl inte kommer att begripa saker och ting förrän allldeles försent eller mest troligt aldrig.
Fru E´s kropp är inte alls någe samarbetsvillig och det är ett jäkla skit. Men gräver upp plantor och bakar och grejar med huset gör hon för fullt. (varför bor vi inte nära Klockis, och kan hämta blommor där?)
Ninnis har jobbat sista dagen innan förlossningen som är beräknad 3 juli (väl?)
Hvidis lilla Elvis är född och livet som tvåbarnsmor rullar för fullt.
Ingis-Tja, hon kör järnet med plyschmobilen som vanligt. Hus, rabatter, barn, fester och hela killivitten. Solde har en intensiv tid så här års, men det fattar du ju, med tanke på vart du jobbar. Daa roddar Axel och Fälga med den äran. Axel har visst ett blåsljud på hjärtat men det verkar inte vara någon fara på taket?
Andbeyond har hiskeligt ont fortfarande efter rupturen då Maty föddes. För övrigt älskar hon sin dotter över alla breddar. Fru Sy har det bra med lillpojken-om jag inte missat något jag borde ha sett. Bruttan har nog typ just landat på Gotland för att tillbringa sommaren där med tjejerna medan far i huset renoverar. Hon har haft mer än lovligt mycket med sköldkörtel, järnvärden och allsköns annan skit, men nu blir det nog en fin sommar!
Heloise  -ja du såg ju själv! Fast lill a sötnöten Elise borde du åka några mil norrut och kika på irl-det är en riktigt gullplutta. Mugglan är som sagt i hamn med två fantastiska flickor och allt går jättebra på den fronten, men mindre kul med hennes mamma som inte alls mår bra-tungt.
Lanovia har haft rätt fullt upp det senaste också va? *lite osäker här nu... Villemoa dras med himskans allergi både själv och resten av familjen. Har jag fel om det varit en del annan sjuka där bland barnen också?
Nä, nu börjar jag blanda ihop vad som är vad och vem som är vem...bäst jag håller klaffen och går och lägger mig. Men något rätt tror jag det blev. Jag ber om ursäkt för den som är felsammanfattd, eller inte infattad alls. Jag har verkligen inte bra koll numera.