Muggles: Underbar bebismage 
Andbeyond: Lägesrapport emotses, hur går det? Detta är ju bara för spännande...
Ang att hinna eller inte hinna när man har småbarn... Jag är som Leksi. Jag hann ingenting kändes det som. Bara släcka bränder. Med första barnet hann jag dock mer. Första 9 månaderna var maken arbetslös, så vi var båda hemma. Han gick på SFI 2 ggr/v annars så var vi hemma båda. Vi bodde i en tvåa och det var inte så mycket att städa. T sov väldigt bra på dagarna i vagnen. Flera timmar. Jag var mycket ute och promenerade med en väninna som också var barnledig. Vi gick på kyrkans babyrytmik och på babysim tillsammans. Men så mycket där hemma hann jag inte. Mer än att tvätta, diska, dammsuga. På kvällarna hade T kolik de första tre månaderna, så då var det jobbigt att inte få sova, men jag fick fler tillfällen till sömn när maken var hemma, på dagen. När T var 9 månader började han jobba och då var det lite svårare att få till det...
När K föddes så hade vi flyttat till hus och hon var en sån bebis som sov väldigt lite. Jag led av konstant sömnbrist för nu hade jag ju två småttingar och de sov aldrig samtidigt. T var på förskolan 3 dgr/v à 5 tim och jag upplevde att det var en himla stress att hinna allt. Upp med två ungar som skulle bylsas på, iväg till förskolan, hem, fixa lunch, hinna tömma en diskmaskin och tvättmaskin, precis när jag o K kanske fick en stund att slumra, ja då var det dags att hämta T på förskolan. Sen var det dags att laga middag osv, osv. Jag hann ingenting kändes det som. Jag var som en zombie. Allt var som en dimma. K var dessutom sjuk och vi hade en vattenskada i badrummet så tre månader var huset fullt med byggjobbare och vi bodde i källaren...
Så här i efterhand så sörjer jag att jag inte fick den där mysiga småbarnstiden med lilla K, men jag var så slut mentalt. Jag orkade inte riktigt med de där långa barnvagnsprommisarna, för K gillade inte att sova i vagnen heller. Jag gick på nån babyrytmik och några gånger på babysim, men sen blev K sjuk igen. Jag ser tillbaka och minns det mesta som en grå, jobbig period. Fastän jag förstås minns roliga mysiga underbara stunder också, men ni fattar tror jag. Inser nu att jag förmodligen var deprimerad och hade behövt söka hjälp.
Det sliter fruktansvärt att inte få sova ordentligt. Sömn är verkligen A och O för att man ska må bra och orka. Alla barn är olika helt klart. Och föräldrar. Jag behöver mycket sömn för att funka.
! T o K ringde mig på jobbet och beställde pizza (!). Så jag åkte förbi och hämtade. Sen var jag så mätt att jag dånade av i soffan. Steg bara upp och nattade barnen, gjorde en matlåda med makaroner och köpesköttbullar till maken och sen gick jag och la mig igen. Har sovit som en stock hela natten! Snacka om att jag måste ha legat fetminus på sovkontot. Nu känner jag mig som människa igen 
