I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
Hej tjejer!
Nu funkar datorn!
Men inte mina armar.
Det är helt tydligt att det senaste åren har hänt något med mina muskler och leder som gör att jag de facto inte klarar saker jag alltid gjort förut. Gårdagens misstag var att tro tatt jag nog kunde rensa en rabatt färdig. Det skulle jag aldrig ha gjort (utan rensat den en liten meter i taget istället, uppdelat på en vecka) Armarna började tok-värka så jag nästan grät och inte visste vad jag skulle ta mig till. Precis som det blir av och till bara jag suttit vid datorn eller vad som helst. Inatt värkte armarna så det var omöjligt att sova. Nu sitter effekten av Voltaren i som bäst, så jag hoppar in och ger skriver lite, så ni inte tror jag trillat av pinn eller så.
Jag har fullt upp med trädgården, rehabplanering, sjukgymnastik och valpkurs osv och känner att det bara är korkat att slå på datorn, då jag vet att jag jämt blir sittande längre än jag hade tänkt....(Plus att nacken pch armarna uppenbrat hellre går promenader med Truls än sitter ner.) Jag vill verkligen andas in syrendoften, se fågelungarna paddla runt nere i ån, skratta åt Truls som rullar i tusenskönorna och allt det där andra som snart går över och sedan sitter vi alla och längtar efter att få gå ut igen, en lång vinter. Så, inte sitta inne-sitta ute. Jag är så glad, för jag har faktiskt kommit tillbaka på banan så pass att jag klarar att läsa igen. Det gick inte förut. Nu har jag varit på bibblan och lånat massor och läser ute under äppelträdet. Det känns som läkedom.
Tänker på er andra såklart, och gläder mig åt bebisarna som kommit, är på G och de som redan är här och växer så de nu fyllt flera ÅR.
Hvidis och Mugglan, fantastiskt att få ta del av era förlossningsberättelser!
Flamman, min största kram.
Heloise, jag är tacksam att du delar så otroligt träffsäkert och hudlöst, dina känslor och erfarenheter i ditt moderskap. Du skriver öht väldigt bra. Jag ser er framför mig när du berättar, och det är så lätt att förstå hur du menar med allt du önskar vore annorlunda, med allt du är glad och stolt över, och allt du måste kämpa med. Min värld är rikare med dig och din familj i den. Hoppas verkligen ni kan komma ner i sommar.
Ninnis, Luther var inte hälften så njutningsfientlig som folk allmänt tror. Dessutom är jag övertygad om att han skulle hålla med mig om att du just nu genomför bland de största arbeten du kan göra som människa. Att bära fram ett barn är ingenting som går kroppen obemärkt förbi-även de kroppar som får må bra under tiden. Ta vara på dina dagar, samla dig och dina ögonblick, spara på känslan av en liten fot under din hud, och gör bara sådant du blir gladare och starkare av. Det här är enda gången någonsin som du får chansen att vara bara du och Mini Inför Det Stora. Kommer det fler barn, har du redan häcken full av allt omkring. Det är unika veckor du har framför dig. Njut helt utan något som helst samvete. Skuldkänslor kan du ägna resten av livet åt-du ska ju bli mamma, då är skuld och otillräcklighet ens närmsta grannar, och passar man sig inte flyttar de in.
EA, jag skickar en massa tankar och kramar i all sin ordlöshet. Jag fattar.
Hur rullar det på för er med ert "övriga" liv (som om det nu vore olika delar, skilda åt, bah!!)? Huset ohch trädgården? Hundplaner? Jobbet? Planer för sommaren?
Bruttan, är du här något eller är du ute på tomten och grillar?Eller vänta nu...snart kommer ni ju HITÅT eller hur??? Såg messet om dina värden. Vad ÄR det med oss och våra kroppar och sköldkörtlar!!!
Jaha, ni fattar ju att det var mer jag tänkte, men nu räckte inte hjärnan uppenbart. Kanske mer kaffe hjälper?