I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Wow, säger jag bara.

Och av den texten blev jag tårögd. Det är alltså sant, det där att man blir blödigare så fort det där med föräldraskap blir aktuellt...

Norrskensflamman skrev 2012-04-27 19:52:34 följande:

Och den här tipsade Hvidisen om, men jag tycker den är så bra så man måste bara dela med sig! HOppas du inte misstycker Hvidis

www.handsfreemama.com/

Ingis, förresten: jag har jobbat halvtid sedan årsskiftet och det känns bra.

Jag skulle nog vilja jobba halvtid alltid, för just nu är livet ganska så gott och det är underbart att ha så mycket tid med barnen, men det var ju det där med räkningarna som ska betalas.

Nu ska parvlarna och jag parvla iväg oss ut, för vädret verkar helt lju-u-uvligt.

*som alltid avundsjuk när det börjar planeras trådfika *

Oj. Höll på att glömma:

Heloise, hur mår du? Hur känns det?

GRATTIS till plusset, fru E. Sällar mig till skaran som säger att det ska gå vägen den här gången. *kramar fru E och dansar runt en stund*

Blommis: hurra för nya vindar! (jag är också nyfiken på praktikplatsen, om det är något du vill berätta om... )

Fru E: så skönt att få en uppdatering. Jag ska erkänna att jag väntade nervöst på att du skulle skriva. *pustar ut, vilar en stund och håller tummarna på nytt*

Blommis: jag gillar din bild av livet som ett pusslande. Nu vill vi ha rejält med pusselflow för dig!

Åh, Heloise... *massa varma kramar*

Tänk ändå om du hade bott närmare. Då kunde E kunnat komma hit och härja med parvlarna så du fick vila.

Ingenting blir roligt när man inte får sova.

Och så psychobarbie på det.

*kramar om igen*

Mycket god sak. Så sjukt spännande det börjar bli.

Åh! Hurra för galoppen!

Hej Diz.

Skönt att bitarna har fallit på plats.

Här är en till som tillfrisknar från depression: i somras, när mina tvillingar var sju månader slutade jag att sova och då blev tillvaron fort outhärdlig. Förlossningsdepression var väl det vi kom fram till, kuratorn och jag, för i backspegeln kunde jag se tecknen som funnits där hela tiden. Nu är det väldigt sällan depressionen gör sig påmind (faktiskt så tror jag inte att jag kan skylla mitt taskiga humör på den längre och det är ju lite trist att inte ha något att skylla på utan helt enkelt behöva inse att jag är en människa med taskigt humör... Men det är en annan historia. ) och det känns skönt att vara i alla fall något stabilare.

Flamman: dela gärna med dig mer av hur det går med nedtrappningen. Det ska jag mest troligt gå igenom mot slutet av sommaren.

Diz skrev 2012-05-08 21:50:02 följande:

Blommis jag vet precis hur du menar med livspusslet. Jag känner just nu att rätt många bitar har fallit på plats, men så var det inte alls i vintras. I vintras var jag sjukskriven för depression på grund av situationen på mitt förra jobb, det höll på att bryta ner mig totalt. Tack och lov för min älskade karl som stöttade mig och skötte hemmet under tiden jag byggde upp mig själv igen.

Nu har jag nytt jobb, med ett arbetssätt som passar mig som handsken. Helt plötsligt gör jag samma saker som på mitt förra jobb och får tonvis med beröm och uppskattning. Jag jobbar dessutom i ett helt underbart team där vi stöttar varandra. Om någon har mycket med sina kunder en dag så hoppar dom andra in och hjälper till. Och bim-bom-bang så har jobb-pusselbiten ramlat på plats.

Hur djupt jag än befann mig i vintras så känner jag mig just nu så otroligt tacksam och välsignad - om man får låta klyschig. Jag känner fortfarande av depressionen så till vida att nerverna är "utanpå" hela tiden. Så sent som förra veckan stod jag i köket och grät, och två dagar senare var jag i lyckorus. Jag kan inte vara lätt att leva med just nu...