I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Och grattis till fina, fina I och konfirmationen!

Jaha, hur har jag det då... Tja, maken har lagt på charmoffensiven igen. Det är verkligen bitterljuvt. För när han är så där så är jag redo att följa honom till världens ände... Men sen kommer jag ihåg hur oberäknelig han är, hur elak han kan vara... och då inser förnuftet inom mig att har han väl passerat den gränsen och gjort/sagt såna saker, så kommer han förmodligen att göra det igen. Eftersom han vägrar ta hjälp av medicin och terapi. Det är bara en tidsfråga. Det är så förbannat sorgligt och tungt.  
När han är så där ömsint och kramgo då smälter jag förstås. Men jag vet att det bara är tillfälligt.

Hvidis: Underbar förlossningsberättelse. Så suveränt jobbat av dig o Batman! Ni är fantastiska. Pussa lilla Elvis från mig *kan förnimma doften av bebisfjunigt huvud* ♥

Blomman: Städning, särskilt storstädning är man alltid berättigad, enligt mig, att ignorera.Tills det inte finns något annat, trevligare att göra... och det finns det ju alltid

Tack för alla fina ord, mina vänner.

Jo, jag förstår vad ni menar med att vi förtjänar att vara lyckliga jag och flickorna. Men flickorna är ju lyckliga när mamma o pappa är tillsammans och håller sams. Kommer de vara lyckliga när vi slår sönder deras familj. Även om det blir lugnare för dem, så kommer det ju krossa deras hjärtan att pappa inte längre kommer vara en del av deras vardag ALLS. Att kanske bara få se honom en gång per år i bästa fall??? DET gör så himla ont i mig *torkar tårarna*.

Kommer JAG verkligen att bli lyckligare? Ja, lyckligare än jag är när han är sitt jobbigaste, vedervärdigaste jag. Ja. Men kommer jag någonsin bli så lycklig som jag är och har varit när han är sitt soligaste jag och vi är tillsammans hela familjen?? *fortsätter torka tårarna som inte vill sluta rinna*

Mitt förnuft säger mig att så här kan det inte fortsätta, men förstår ni hur sorgligt och hemskt det känns och hur rädd jag är för att vi slår sönder våra döttrars tillvaro? Jag VET att vi inte är de första som separerar, ej heller det sista, och att i slutänden så fixar barnen det och så vidare, bla-bla-bla. Men ändå. Situationen blir ju rätt så komplicerad iom att han flyttar 180 mil bort, till ett instabilt land och en mycket instabil tillvaro

Jag orkar inte ens tänka på hur vi ska säga det åt barnen och hur jag ska kunna trösta lilla K som verkligen avgudar sin far... Hennes sorg kommer vara avgrundslös. *brister ut i storgråt*  

Fru Bygg, du gör sannerligen skäl för ditt nick! Herregud vilka projekt ni har framför er !!

En sak till: Min man förtjänar också att vara lycklig. Faktiskt. Därför släpper jag iväg honom nu. Men när han får den friheten verkar han rädd för att ta den. Han är livrädd att han gör fel, och det kan jag verkligen förstå. Men kan jag inte göra honom lycklig så kan vi ju inte fortsätta. Jag kan inte ändra på mig mer och bli den han vill att jag ska vara. Och han vill inte acceptera sina diagnoser och ta medicin. Så då är vi i en återvändsgränd liksom.

Tack Hvidis
Jag vet att du har rätt.
Det är därför jag gör det här. Hur jävla ont det än gör så ska jag igenom det. Och komma ut sen och se ljuset, så småningom. Jag gör det just för mina barns skull. Nån gång kanske de förstår det. Jag vet också att jag kommer fixa att trösta dem, hela och skapa en framtid som är sund för dem.

Och just det Hvidisen, du har rätt i att han är FEG.
Iofs är jag det också... men han tar priset. Han vågar aldrig stå för det han gjort och dragit igång, ta konsekvenserna och slutföra det han påbörjat. Fegis!!

*vinkar till Lanovia och skickar styrkekramar*

Daa: Tack för inbjudan Ang den 22/5 så har jag kollat och jag kan tyvärr inte komma Men puss på er iaf ♥ och TACK!

Blommis, hur blev det med Blommannen och jobbet, har han bytt eller hur var det? Minns att han inte trivdes så bra, att han hade en mara till chef...