Just pyttipanna är godare som helfabrikat än hemlagat! På med en äggula och rödbetor, tjoff så är det klart! Gott!
Lanovia, jamenjustdet! Mugglan bor ju också i Göteborg precis som du! 
Du kommer aldrig någonsin att kunna göra något som skrämmer bort mig Ninnis, 
. Du är en så ovanligt och genuint omtänksam och kärleksfull person att jag inte ens fattar hur det vore möjligt.
prata du, om barnet du bär på. Det är så fantastiskt och underbart att du äntligen får göra det. Den delen tänker jag verkligen inte vara med och ta ifrån dig.
Jag sitter och laddar för att resa mig och ta på mig skorna och köra till läkaren. Jag gruvar mig något otroligt mycket, men eftersom chansen finns att hon kanske är bra, så måste jag ju åka. Jag känner mig skör som en såpbubbla och ungefär lika utlämnad till vindarna. Men nu måste jag skynda mig. Skör eller ej.
Ja 
Jag är här, och ja jag sov förut Ninnis.
Nu är jag vaken.
Det här med sömnen är bara en av alla de saker som läkaren sa "ju är klassiska symptom vid depression"
Jag vet.
Och därför vet jag inte riktigt vad jag ska säga om "hur det gick igår"
Eftersom jag var fruktansvärt ångestfylld inför att åka dit, bli bortviftad, inte trodd, nedlåtande behandlad och ivägskickad med ett "klipp dig för fan och skaffa dig ett jobb"
Så blev det inte alls.
Hon tog mig tvärtom på allra största allvar.
Och hur skönt det än är att jag nu vet att jag inte får pressen att sitta och desperat ringa på jobb mitt i det här, så har jag andra känslor inför att återigen behöva fejsa att jag mår så här. Igen. För jag kan tala om för er att är det något jag varit rädd för under den här resan så är det just det. Eftersom jag vet hur depression är att genomleva. Jag vill inte det. Inte igen och känslorna av skam, missyckande, svaghet, mindervärde och allt annat som ryms i skålen är väldigt väldigt svåra att sätta ord på.
I mitt huvud vet jag en masssa saker-med bestämdhet dessutom. Som att man inte alls behöver vara en svagare och ynkligare person för att man drabbas av det här. Eller att vid de tillfällen jag mått riktigt dåligt i livet, så kanske det visst finns "legitima" anledningar.
Men inuti hjärtat har jag de där rösterna av "alla andra" som säger "Ja, se hon har ju alltid varit lite känslig, tänk, nu ska hon gå där och bara dra, medan hennes stackars sambo får jobba för dem båda..."
Och så vidare.
Iallafall, så kommer jag antagligen att vara sjukskriven ett tag. Detta förutsatt att FK godkänner läkarintyget, för DET är inte alls säkert, man är nämligen mycket, mycket hårdare i bedömningarna när den som är sjuk är arbetslös än om den är anställd. Det är därför läkarna bara tar några veckor i taget, "för skriver jag så lång tid jag vet är rimlig för det här, så får vi det bara i halsen och de säger nej, så nu tar vi det stegvis, men LÄGG nu ingen energi på att oroa dig för att jag inte skulle skriva ett nytt intyg framöver. Det kommer jag visst att göra" sa hon.
Jag är till att börja med sjukskriven till den 27/12, då vi ska höras igen. Jag ville inte ha medeciner nu i första delen. Jag vet inte varför, men tabletter är något jag helst inte tar. Och jag vill gärna vara utan en massa preparat iallafall några veckor efter alla dessa hormoner jag tryckt i mig i två år.
Hon har skrivit remiss till både psykolog och sjukgymnast och de har visst något samarbetsprojekt som går ut på att alla olika inblandade runt en patient ska samtala -både med och utan denne, för att få en så bra helhetsbehandling som möjligt.
Vi har dessutom pratat om värken jag har i mina muskler och leder, så nu har jag lagt upp hela min skräckpåse på bordet. Jag har nämligen ganska svår reumatism i släkten inklusive en del andra mystiska och ovanliga muskelsjukdomar. Detta, jämte att det finns nära anhöriga med "kronisk depression" i familjen, har jag mycket bestämt skjutit åt sidan i alla år och när jag själv haft ont har jag helt kopplat det till "otränad" eller "stressad" eller "tunga lyft". För jag är fullkomligt livrädd för möjligheten att det jag mer och mer känner i knän, armar och höfter skulle kunna vara något annat...
..liksom jag får lov att erkänna för mig själv att jag-precis som de allra flesta av oss innerst inne-faktiskt ser ner på psykisk sjukdom och dessutom skräms mer av det än av något annat.
I en värld där styrka och framgång prisas högst-tätt efter skönhet naturligtvis, så kan jag SÄGA att "det är inte konstigare att ibland må dåligt på insidan än att man kan bryta ett ben och då behöva gips" och jag kan höra att läkaren säger att "Om ens serotoninnivå helt enkelt är för låg, är det inte konstigare än att en diabetiker behöver insulin för att fungera fullt ut"och jag vet att hon har rätt. Men känslan att höra till en svagare sort, en som naturen skulle sorterat bort och som inte ens klarar lite motgångar utan att bryta ihop, den är ganska överväldigande i sin kraft.
Jag skriver om det här för att jag vet att ni undrar, men egentligen är allt detta alldeles för hudlöst för att visa för någon. Och inte är det lilla jag kan beskriva ens i närheten av att täcka upp hela bilden heller. Men nu vet ni en liten glimt av min värld iallafall. jag kommer att vara här och läsa som jag brukar och ni behöver inte oroa er om jag inte skriver varenda dag. Jag kommer sannolikt inte att dyka upp förrän efter lunch de flesta dagar, eftersom sömnen ser ut som den gör.
Ja, det var en kilometer tragglande till efterrätt.
Nä, nu har jag velat mellan posta och delete länge nog....
Flamman, nä jag vet, men du ser, det finns ändå där-den där uppdelningen i "starkt psyke" och "svagt", som du själv gör med din ammam kontra pappa. Och som jag gör med dem som är de det gäller i min familj. Typ, om jag HADE haft ett starkt psyke, så skulle det här aldrig hända mig.
Fast sedan tänker jag ibland på chefspsykologen på Sophiahemmet som jag var hos efter en misshandel på mitt jobb. han som sa"jag har framör mig en kvinna med ett särdeles starkt psyke och en ovanlig självinsikt och själsstyrka. Det borde vilke arbetsgivare som helst se som en tillgång"
Det vettifan om någon arbetsgivare alls gjort, och jag undra om den där tjejen han pratade om verkligen är jag. men han sa så iallafall.
Gulledej.
Flamman förresten, jäklar i havet! Ni är verkligen bara i början av det här hördu. och vilken skitjobbig skitjobbig skitjobbig väg ni har kvar att gå!
Jag förstår faktiskt på sätt och vis att din psykolog (eller var det kurator) undrar lite vad du skulle ha för plan om detta helt enkelt inte bär. Inte för att jag inte tror på er, utan för att det fanimig vore lättare för dig att skita i hela alltet känns det som ibland. Men det vore ju verkligen sorgligt.
Men om jag inte ska tycka att du borde det, så HOPPAS jag att din make snarast kommer till en annan slutsats en den där du nyss beskrev angående hasns givna plats i familjen. SATAN vilket medeltidssnack! 
Jag hoppas han säger andra, vettigare saker emellanåt, för det där gör en ju arg så det räcker ett bra tag...
*gråtattack*
Aleta, ♥
Den där bilden är ju helt underbar! Den vill jag byta min blomma till!!!
Aleta igen, jag sover inte på natten, men sedan sover jag på dan. Och så är jag trött. Hur trött som helst.
Hm...vad liiiiiten den blev. (tur kanske, man kan ju inte ha en bautabild som den där du satte in i varneda inlägg man ska skriva)
Vad tror ni, syns den?
