I vått&torrt när midvinternattens köld är hård
Heloise, du skulle bli en synnerligen dålig nunna, måste jag bara tvärslåfast så här genast. Soom tur är. Behåll dig så! Fast orosklump kan du ju vara utan förstås.
September, jag har faktiskt klippt ut ett litet fåtal inlägg. För att minnas hur det faktiskt kändes ibland.
Apropå lycka och barns behov, så tror jag att barn som lever med föräldrar som verkligen brottas med konomiska problem, faktiskt påverkas och mår dåligt av det. De får också ont i magen och de vet. De vet även om mamma gråter på natten i kudden och de fattar att de hårdare gradeni pappas ansikte betyder något hemskt. De är rädda och undrar om "vi måste flytta nu?" och de vet att de inte borde fråga, önska och vilja saker som "alla andra" gör. De märker vilka kläder andra har och vilka resor och julklappar det pratas om efter loven. De ser skillnad på vilka bilar olika familjer har och allt allt allt annat.
Sedan blir unrna i sig inte lyckligare av saker. D mår heller inte dåligt av att inte få allt, att behöva spara och prioritera-tvärtom, det är en björntjänst att inte lära ut det till barn.
Men att lägga sig med en klump i halsen och oro i magen, för att man vet att mamma och pappa är så oroliga, det önskar jag att inget barn behövde. Och när jag vet att det för närvarande är mitte eget barn jag inte kan skydda från de känslorna, det är då det brister.
Att folk vet hur det var, då, när man var ung, nyutflyttad, studerande eller arbetslös, det kan jag tycka är bara bra-för då kanske man får någon slags respekt framöver för vad pengar, välstånd och trygghet är. Så man också kan ha en chans att ha lite ödmjukhet inför dem som inte har, när man senare i livet själv faktiskt har det bra.
Så, att jag växte upp under i perioder extremt pressade förhållanden, har präglat mig inget snack om saken. det var inte roligt och det sved. Vi led inte nöd, men det fanns inte en chans att vi ens skulle komma på tanken på kläder med märken eller prylar i den utsträckning somliga fick. Men det var inte det som var hemskt. Det var att få flytta från huset. Att veta det man visste och inte veta det man bara anade. att leva i spänningen. Att de inte fick huset sålt. På flera år. Att se dem våndas. Att huset gick på exekutiv auktion. Deras drömhus. Mitt barndomshem.
Vidare i livet, har åren som student/extrajobbande/ikarierande eller arbetslös och ung haft studer då det varit tungt på allvar, men jag värderar ändå den tiden. Jag har verkligen lärt mig vad pengar är värda. Jag tar inget för givet. Jag njuter i fulla drag när jag vet att jag kan välja i affären. Vilken mat jag VILL äta idag, inte vilken som var billigast och går att dryga ut mest. Att kunna välja vin till. Att kunna bjuda hem vänner och BJUDA på maten. Och så vidare.
Men att ramla tillbaka till smärtgränsen och en bit under NU...
NU skulle det ju vara bättre!
Nu skulle vi ju renovera
Rea på semestrar
Uppleva
Skapa minnen
Sätta undan lite så man har en reserv.
En buffert
En trygghet.
20 år senare, känns det farligt nära att behöva konstatera, att man inte tagit sig någonstans alls.
Det är då man får känslan av att Biggest Looser har fått ett helt nytt ansikte. Och att det inte handlar om tappad vikt, utan förlorad värdighet.
Eller om det var tryggheten man aldrig ens hittade. Ni vet, det enda man egentligen verkligen av hela hjärtat vill ge till sina barn. Den som gör att man sover gott om natten.