Kan jag hitta tillbaka till Oss?

Sms å fotboll: Som i alla (de flesta iaf) förhållanden har jag haft tvivel ibland. På vad jag känner, om han är rätt osv. och jag har låtit mig ha dessa. Jag har hela tiden vetat att han också har haft tvivel ibland men nu när allt detta hände så har jag fått veta att han aldrig tvivlat på vad han känner för mig utan bara på om han kommer att klara av att aldrig ha varit med någon annan (jag är hans första riktiga flickvän) och "är gräset grönare på andra sidan", men han har hela tiden kommit fram till att han inte vill riskera vårt förhållande med en paus eller liknande. Det kändes på något sätt hårt eftersom mina tvivel handlade om nåt helt annat. 

Vi har nog lagt bröllopet åt sidan och försöker att bara vara vi utan tunga beslut. Det är inte lätt... 

Jag har dock kommit fram till flera saker: En massa saker som jag försummat i mitt liv ska jag nu ta tag i. Jag har glömt bort mina egna viljor lite eftersom vi har haft det så euforiskt så länge. Länge länge hade vi långa perioder då vi var som nykära och det kan vi fortfarande ha men kanske inte just precis nu... 

I vilket fall som helst: Min ångest kan komma vid de mest konstiga tillfällen. Vid solnedgångar!? Vid havet!? I sängen!? Det är fruktansvärt.

Det verkar dessutom som om jag länge har undvikit tillfällen då vi kan prata med varandra. Jag verkar ha svårt att "bara vara" utan att göra någonting speciellt. Detta, har jag tänkt, kanske har att göra med att jag har svårt att bara vara över huvud taget, svårt att slappna av, svårt att leva i nuet, och att jag lagt det på honom och glömt att jag var sån innan vi träffades. I såna fall är det mig själv jag behöver lära känna bättre och acceptera. Men jag är också rädd att vi har svårt att prata med varandra. Både allmänt och på ett djupare plan. Ibland går det jättebra men när det inte gör det får jag panik.

Vi har så sjukt kul ihop så jag fattar inte alls var alla dessa känslor kommer ifrån ibland. Jag skrattar med honom som jag skrattar med tjejkompisar! 

Åh. Nu bara slänger jag ut allt jag känner i en enda hög...

Det känns i alla fall som mer än kalla fötter. Ibland känns det helt hopplöst och som att jag borde göra lidandet kort för oss båda men jag kan inte tänka mig att förlora honom. 

Det är så många bottnar i det hela och jag undrar om det är värt att ta en paus ifrån varandra så att jag kan se det lite på håll. Har aldrig tagit en paus i något förhållande och min bror har i princip förbjudit oss att göra det. Han har bara dåliga erfarenheter från det ;) men just nu är allt bara ett cluster av ångest när vi är ifrån varandra, gråt när vi är ihop och däremellan förvirring.

Kan man hitta varandra efter en paus?

ClaraH: Tack men usch vad det är jobbigt att höra. Jag går redan hos en psykolog som jag trivs med (ska dit alldeles strax).

Det jag inte förstår är hur det kan kännas så rätt för två år sedan men att något gnager så starkt i mig nu.

Det känns så övermänskligt tungt när jag tänker på att inte få vakna bredvid honom. Hur kan känslor vara så tvetydiga? När vi går iväg till vänner och är ute på stan etc. känner jag mig så nära honom, så attraherad av honom och vill bara vara nära men ibland... Jag blir inte klok på det. Jag vill ju inte skaffa barn med någon om det inte känns rätt men som du säger: omgivningen är hård! När ska ni skaffa barn? När ska ni gifta er??? Plus att jag kroppsligen känner mig mycket redo för barn. Jag längtar så oerhört starkt efter barn, vilket skrämmer mig nu. Jag blir stressad att jag inte ska hitta någon som blir en bra far till mina barn innan det är försent. Jag trodde verkligen att jag hittat mannen för mig. Jag blir så ledsen när jag tänker på det. Det är för mycket...