Kan jag hitta tillbaka till Oss?

Jag känner inte helt igen mig men lite grand. Vi har också varit ihop i åtta varav tre som förlovade. Vi hade en rejäl 7-års kris och hade nästan bestämt oss för att gå skilda vägar men bestämde oss i "sista sekund" för att ge det ett försök till. Tack och lov för det! :)

I mina öron låter det lite som att du kanske fått kalla fötter. När ni inte för så länge sedan funderade över vart ni var på väg och om det var tänkt att vara ni i resten av livet och så kommer nu då denna fantastiska fråga. Helt plötsligt så kan man inte "bara vara ihop" och se om man hittar tillbaka till varandra utan nu måste man bestämma sig. Det blir lite av ett klimax. Eftersom det låter som att du inte vill vara utom honom så måste du nog ta dig en rejäl funderare på vad det är som känns fel. Är det verkligen han eller är det bröllopet eller är det kanske du själv?

Utan att känna dig eller er historia så hade jag nog inte rek att göra slut. Du vill inte avra utom honom och han vill ju bevisligen inte vara utan dig. Då käns det ju dumt att gå skilda vägar...

Hoppas det löser sig!

Generellt sett från mina erfarenheter så skulle jag säga, "Känns det inte rätt så är det inte det". Men så enkelt är det kanske inte. Om du har en chans att kunna gå till en psykolog (vi har t.ex. tillgång till det på arbetsplatsen) så tycker jag att du ska göra det. Det är ett livsavgörande beslut, inte att gifta sig, men att få barn ihop.

Jag var tillsammans med min exman i ungefär 7 år innan vi gifte oss (24 år var jag, för ung i mina nuvarande ögon). När jag tänker tillbaka på det så var jag faktiskt inte säker på att det var rätt beslut att gofta sig med honom, men jag kände nog trycket från omgivningen och han var jättesnäll osv. Men jag kunde ju ca 10 år senare konstatera att det var ett misstag. Vi fick barn ihop och naturligtvis ångrar jag inte dem så jag kan inte säga att jag ångrar giftemålet, men du fattar vad jag menar.

Nu när jag planerar mit andra giftemål funderar jag inte alls på om det är rätt eller ej, utan det känns bara rätt helt enkelt, så jag känner ju skillnaden.

Man ska ta sina känslor på allvar är min erfarenhet, men du bör framför allt bena upp hur du känner och då kan det ju vara bra med en oberoende part. Framför allt, strunta i din omgivning och eventuella lojaliteter där, de vill dig gott hur du än väljer.

Sms å fotboll: Som i alla (de flesta iaf) förhållanden har jag haft tvivel ibland. På vad jag känner, om han är rätt osv. och jag har låtit mig ha dessa. Jag har hela tiden vetat att han också har haft tvivel ibland men nu när allt detta hände så har jag fått veta att han aldrig tvivlat på vad han känner för mig utan bara på om han kommer att klara av att aldrig ha varit med någon annan (jag är hans första riktiga flickvän) och "är gräset grönare på andra sidan", men han har hela tiden kommit fram till att han inte vill riskera vårt förhållande med en paus eller liknande. Det kändes på något sätt hårt eftersom mina tvivel handlade om nåt helt annat. 

Vi har nog lagt bröllopet åt sidan och försöker att bara vara vi utan tunga beslut. Det är inte lätt... 

Jag har dock kommit fram till flera saker: En massa saker som jag försummat i mitt liv ska jag nu ta tag i. Jag har glömt bort mina egna viljor lite eftersom vi har haft det så euforiskt så länge. Länge länge hade vi långa perioder då vi var som nykära och det kan vi fortfarande ha men kanske inte just precis nu... 

I vilket fall som helst: Min ångest kan komma vid de mest konstiga tillfällen. Vid solnedgångar!? Vid havet!? I sängen!? Det är fruktansvärt.

Det verkar dessutom som om jag länge har undvikit tillfällen då vi kan prata med varandra. Jag verkar ha svårt att "bara vara" utan att göra någonting speciellt. Detta, har jag tänkt, kanske har att göra med att jag har svårt att bara vara över huvud taget, svårt att slappna av, svårt att leva i nuet, och att jag lagt det på honom och glömt att jag var sån innan vi träffades. I såna fall är det mig själv jag behöver lära känna bättre och acceptera. Men jag är också rädd att vi har svårt att prata med varandra. Både allmänt och på ett djupare plan. Ibland går det jättebra men när det inte gör det får jag panik.

Vi har så sjukt kul ihop så jag fattar inte alls var alla dessa känslor kommer ifrån ibland. Jag skrattar med honom som jag skrattar med tjejkompisar! 

Åh. Nu bara slänger jag ut allt jag känner i en enda hög...

Det känns i alla fall som mer än kalla fötter. Ibland känns det helt hopplöst och som att jag borde göra lidandet kort för oss båda men jag kan inte tänka mig att förlora honom. 

Det är så många bottnar i det hela och jag undrar om det är värt att ta en paus ifrån varandra så att jag kan se det lite på håll. Har aldrig tagit en paus i något förhållande och min bror har i princip förbjudit oss att göra det. Han har bara dåliga erfarenheter från det ;) men just nu är allt bara ett cluster av ångest när vi är ifrån varandra, gråt när vi är ihop och däremellan förvirring.

Kan man hitta varandra efter en paus?

ClaraH: Tack men usch vad det är jobbigt att höra. Jag går redan hos en psykolog som jag trivs med (ska dit alldeles strax).

Det jag inte förstår är hur det kan kännas så rätt för två år sedan men att något gnager så starkt i mig nu.

Det känns så övermänskligt tungt när jag tänker på att inte få vakna bredvid honom. Hur kan känslor vara så tvetydiga? När vi går iväg till vänner och är ute på stan etc. känner jag mig så nära honom, så attraherad av honom och vill bara vara nära men ibland... Jag blir inte klok på det. Jag vill ju inte skaffa barn med någon om det inte känns rätt men som du säger: omgivningen är hård! När ska ni skaffa barn? När ska ni gifta er??? Plus att jag kroppsligen känner mig mycket redo för barn. Jag längtar så oerhört starkt efter barn, vilket skrämmer mig nu. Jag blir stressad att jag inte ska hitta någon som blir en bra far till mina barn innan det är försent. Jag trodde verkligen att jag hittat mannen för mig. Jag blir så ledsen när jag tänker på det. Det är för mycket...

Hm.. är det möjligen så att nu kommer din ilska fram över att han inte friade förut??
Inte konstigt alls i så fall

En paus var precis det jag och min pojkvän behövde.
Jag var innan precis i samma sits som din kille, att han var den första riktiga för mej och jag har funderat en del på vad som finns på andra sidan.
Är gräset grönare?
Vi valde att göra slut.
6 månader varade vår paus tills jag insåg att det fanns ingen annan i hela världen som jag vill ha som honom!
Han är DEN RÄTTA för mej och jag vill leva mitt liv med honom.
Ingen annan.
Innan vi valde att gå isär så hade vi varit tillsammans i 5 år.
Nu planerar vi förlovning nästa helg och jag hoppas på bröllop sommaren 2012.

Men vissa hittar aldrig tillbaka till varann. Så det va med risk som vi gjorde det. Och jag bad absolut inte honom vänta på mej.
Men tur är väl det att han inte släppte mej.

För oss var den pausen det bästa som hänt oss.
Vi har det bättre nu än innan! :)

Det är ju inte alls konstigt att man känner det tvetydigt. För mig var faktiskt problemet att han kändes som min storebror, dvs. brydde sig om mig jättemycket och känndes som en familjemedlem som man har förtroende för och man tror att man aldrig kan känna så för någon annan. Men det var just det, jag kunde ju inte vara ihop med min storebror. Man ska ha andra känslor för den man ska leva tillsammans med.

Och som sagt strunta i dig omgivning, men jag förstår precis hur du känner det. Men tänk efter: om en kompis skulle komma till dig och berätta att det inte är så bra i förhållandet. Skulle inte du stötta henne om du bara fick veta och kanna att hon skulle göra fel mot sin partner för att hon håller ihop med någon för att det är så jobbigt att göra slut. Det där är jobbigt, men vill inte prata med sina vänner heller eftersom det känns som att man baktalar den man är tillsammans med och det känns inte bra om man vill fortsätta.

Det bästa kanske ändå är att ta en paus, och inte bo ihop och sätt en gräns på kanske 6 månader, sen bestämmer man hur man ska göra sen. Man kan ju välja att inte träffa andra eller att göra det, men man ska nog då också tänka igenom hur man kommer att känna om den andra träffar någon.

HUr som helst om du är i ett förhållande "bara för att inte vara ensam" så är det faktiskt så att det inte bara är en person som man passar ihop med. Det finns många fler där ute.

Men jag tycker att det är jättebra att du går hos någon. Har ni börjat prata om detta?

Hej Grodan!

Jag förstår att det är en fruktansvärd period du går igenom just nu, men jag skulle vilja ge dig en annan syn på vad kärlek är, än vad föregående redan skrivit i denna tråd...

I dagens samhälle får vi hela tiden höra att det är SÅ viktigt att allt KÄNNS RÄTT i ett förhållande. Det är de orden vi matas med i vår omgivning och inte minst i media. Och när det inte KÄNNS RÄTT längre så ger man upp ett förhållande och letar efter ett annat som KÄNNS RÄTT. Men vad händer när det förhållandet inte KÄNNS RÄTT längre??? Man ger upp och letar efter nästa, och nästa, och nästa...

Vad jag försöker säga till dig är att känslor kommer i alla relationer att vara starka, passionerade, överrumplande, varma, underbara... men samtidigt kommer känslor att vara svala, jobbiga, skrämmande, hemska, obetydliga... MEN, den frihet vi har som människor är att vi kan VÄLJA vad vi vill göra med vår livssituation. Du kan välja att lämna den man Du älskat i åtta år för att leta efter någon annan som det KÄNNS mer RÄTT med, men om två/fem/sju/tjugo år när det inte KÄNNS RÄTT längre kommer du stå inför samma val, tro mig!

Det som är det fina med kärleken är att vi kan välja att älska en annan människa. Det behöver alltså inte nödvändigtvis betyda att det alltid kommer KÄNNAS RÄTT, men vi kan VÄLJA att jobba på ett förhållande/en relation/ett äktenskap och jag lovar dig att efter torrperioder i ett förhållande, börjar det snart regna och grönska igen, OM vi vill att det ska göra det.

Jag lider med dig och dina ångestkänslor, jag vet hur det känns när ångest kommer över en och jag vet hur fruktansvärt jobbigt det är och vilket känslomässigt kaos det skapar. Men försök fokusera på det positiva i ditt liv, försök vända dina jobbiga tankar till tacksamhet över att du har en relation med en kille som älskar dig och till och med vill dela sitt liv med dig, i NÖD och LUST... Det är inte bara en klyscha att det heter i NÖD och lust, det är en sanning om att det kommer komma nöd i ert äktenskap, men Du och Din partner kan ta er igenom nöden och uppleva lusten igen, om ni VILL...

Jag önskar dig lycka till i allt!
MVH Petra

Jag håller med Jan2011 i det du skriver om kärlek men jag tror nog att man ska ha den där känslan av att det är "rätt" när man fattar beslutet att gifta sig. Att det är realistiskt och vackert att få välja att stanna även om känslorna och livet går upp och ned är en sak men om man inte hade magkänslan av att det var rätt beslut att gifta sig så tror jag inte att den insikten kommer senare heller... eller vad tror ni?

Jag håller med om magkänslan.
Jag tror väldigt ofta på magkänslan. Säger dem något så är det oftast så.
Sen om man väljer att lyssna är en annan sak.
Men magkänslan berättar väldigt ofta saker för en.

Jag lider med dig. Tyvärr är jag just nu i den sitsen som din pojvän är i. Vi skulle förlova oss nu i dec men för en vecka sen blåste han av allting och sa att han inte ens vet om han vill vara ihop med mig längre, om jag är den rätta. Vi har varit ihop i 7 år och jag har alltid sett hela mitt liv med honom. Livet står på paus just nu och jag är ett vrak. När jag går och funderar på bröllopsklänning så går den andra och funderar på ett liv utan mig.

Usch.. så hemskt och jag förstår att du är ett vrak.. :-/
Hoppas allt löser sej till de bästa.

Hej Grodan, hur har det gått?

Jag kan känna igen mig ordentligt i de tudelade känslorna. Man undrar liksom hur det kan finnas så många olika vinklar på ens uppfattning om samma person. Jag tycker mina känslor för vänner, syskon etc. är betydligt mindre komplexa fastän jag känt dem hela mitt liv och sett alla sidor.

Jag och min sambo har varit ihop i 5-6 år och för drygt två månader sedan friade JAG. Jag har nämligen alltid varit den som "släpat efter" lite i förhållandet, det tog tid att erkänna att jag älskade honom, ville till en början inte flytta ihop etc. Just när jag friat hade vi någon månads "nykärläge", mycket pga. det där valet som jan2011 pratar om. Men nu är jag tillbaks till tankar som kommit och gått alla dessa år, nämligen att jag VET att han är världens bästa, snällaste etc., men jag vet också att vi är så olika så att jag egentligen inte tror på att det håller i längden. Nu har det ju hållit i mer än ett halvt decennium vilket ju motbevisat den där tesen om och om igen. Men att gifta sig, det sätter saker på sin spets...

Nåväl, färdigbabblat, jag tänkte mest höra hur det gått för er. Jag vet nämligen inte om jag själv vågar pausa hela relationen (och all bröllopsplanering...) och riskera ett faktiskt uppbrott.