Jag är lite nyfiken på hur ni ser på äktenskapet. Betydelsen har ju äktenskapet ändrats väldigt mycket under åren o jag kan gissa att det finns många olika "tolkningar" om vad äktenskapet innebär och vilka förhoppningar man har. Är äktenskapet bara ett steg efter samboliv eller betyder det någonting mer?
Ifall någon präst hittar hit skulle det vara intressant och se hur ni ser på det.
Bra fråga! Vi träffas väldigt ofta, så klart, och brukar laga mat tillsammans, handla, städa, passa barn och så vidare, även om det kanske skulle kunna komma upp något jag inte visste lär det inte vara några stora saker, han är definitivt mannen i mitt liv, no doubt!
Fast min tolkning av det Bibeln har att säga om äktenskap är att den inte direkt betonar vikten av någon vigselceremoni alls. Nu har jag ju inte läst hela Bibeln, och vigseln är viktig som social markering, men jag personligen tror att äktenskapet handlar om att vara varandra trogen för evigt, älska och respektera varandra och leva tillsammans oavsett om en präst har välsignat föreningen eller ej. Kärleken i sig är ett bevis på att Gud har "godkänt" förhållandet och det är däri det heliga finns. Därför tror jag på att man kan leva i ett äktenskap utan att vara formellt gift, och inför Gud så blir alltså ett uppbrott ifrån en sådan relation också lika allvarlig som en skilsmässa. Så tror jag.
Jag kan inte säga att jag lever efter Bibeln, men jag har haft stor hjälp av vad den boken har att säga om kärlek och äktenskap. Men som sagt: Som social markering så är vigseln enormt viktig. Gud vill nog att man visar sin kärlek på det viset, och jag tycker inte att det behöver vara helt fel att gifta sig innan man flyttar ihop eftersom jag inte tror att själva vigseln förändrar särskilt mycket.
Det här var nått jag läste för länge länge sen så jag ska inte påstå att det är så, minns inte ens var jag läste det. Nån tidskrift tror jag.
Hur som är jag nyfiken på när själva äktenskapet började. Hade man ceremonier innan kyrkan fanns? Hur såg de ut? Vad handlade de om?
Det stämmer, det var traditionen då, men det handlade liksom inte om att "jaha, nu råkade vi ha sex så då får vi vara gifta" utan det var liksom det som "lagband" äktenskapet. :)
Är det nån som vet hur äktenskap ser ut i andra religioner. Muslimska vet jag. Indiska med om man tror filmerna man sett :) Men finns det några underliga äktenskapsceremonier i världen?
Jag tycker annars det är jättefint att det finns de som håller på traditionen att inte bo ihop förrän efter äktenskapet. Det måste ge en otrolig känsla på bröllopet och bröllopsnatten. Känns som att de som gör så får sin bröllopsyra i flera veckor :) Tror också att man kan lära känna varran riktigt bra utan att bo ihop. Tycker det är lite löjligt med den här "grisen i säcken" kommentaren många får. Som sex tex. Varför tror folk det finns dåligt sex?? Otryggt sex är dåligt sex. Annars kan det aldrig bli annat än bättre och bättre i ett förhållande om man bara kan komunicera. Knappast nån som är kung i sängen första gången om man säger så.
Men ja, inför Gud menade man nog att man var gifta om man hade haft sex.
Jag ser det väl som ett förbund mellan två människor som vill leva restan av sitt liv med varandra. Vi har varit sambos sedan 2007 och för mej har det alltid varit självklart att vi ska gifta oss eftersom vi vet att vi är rätt för varandra. Är uppväxt i ett kristet hem och har alltid sett det som en självklarhet att gifta sig sen när man har hittat den rätta.
Jag tar det väldigt allvarligt, faktiskt.
Hur seriöst ett förhållande än är när man bor tillsammans och har för avsikt att fortsätta göra det osv, så innebär ett samboskap för mig ändå att man alltid kan ändra sig och göra slut om det blir för jobbigt. När man är gift har man inte det alternativet - eller, det har man ju såklart, och det finns omständigheter när man absolut ska skilja sig, men det ska krävas väldigt mycket, anser jag.
Jag väntar mig inte att det ska vara roligt hela tiden. Jag är övertygad om att vardagen tar över ibland och att det blir tråkigt och ospännande och rentav irriterande periodvis. Och man kan ju ge sig fasen på att just som ens make/maka är som mest hopplös och irriterande så dyker det upp någon spännande person som har allt det man saknar och inga alls av de egenskaper man stör sig på hos den andre. Visserligen har den nya personen andra brister som man inte har hunnit upptäcka än, men det kan ju faktiskt vara så att det är någon som skulle kunna vara en ännu bättre partner än den man har. Men det är där löftena kommer in. Man har ju faktiskt lovat i förväg att om den situationen uppstår så avstår man från att inleda nåt med den andre och jobbar på den relation man har.
Och har man det inte bra tillsammans så jobbar man på det. Seriöst. Lyckas man inte reda upp saker på egen hand går man i parterapi. Är man osams jobbar man med konfliktlösning. Har man tråkigt anstränger man sig för att göra det roligare. Förresten så ska man inte vänta tills man har en kris med att anstränga sig, utan det får man göra hela tiden. Man sjunker inte ner i soffan och glömmer bort att det finns en person till där (mer än enstaka kvällar när man är särskilt trött förstås), man tillåter inte sig själv att glida in i respektlösa samtalsmönster där man blir elak när man grälar, man tänker ut hur man kan göra något extra för sin partner för att göra henom glad, osv.
Så på sätt och vis ser jag det som en uppoffring man gör - att aldrig mer vara nyförälskad, att ha tråkigt och bråka om disken, att vara tvungen att kämpa sig igenom kriser i förhållandet istället för att strunta i det och dra vidare när det blir lite ansträngande. MEN - jag är övertygad om att det är värt det, för att man får något som är så mycket bättre. Något som man bara kan få just genom att lägga ner den tiden, ansträngningen, och uppoffringen. Det finns liksom inga genvägar.
Så ser jag på äktenskapet! 
MYCKET bra, Aniara! Lycka till!
