Hur delaktiga är era föräldrar och blivande svärföräldrar i planeringen?

Jag är enda barnet men min mamma pratar inte alls om det, det är mest jag som tar upp det men ändå verkar hon inte speciellt intresserad. Fast sådan har hon alltid varit med allt så jag är rätt van eller snarare jag räknar inte med mer från henne, hon har väldigt svårt med att hantera och visa känslor.

Min pappa diskuterar jag med ibland, men han vet ju inte så mycket ändå om allt runt om detta.

Mina sambos föräldrar är inte så delaktiga heller, bara om vi tar upp det så pratar de om det vi sagt eller ger en kort kommentar och så byts samtalsämnet.

Känns nästan som man är jobbig när man tar upp det ffa med sambons föräldrar. Och det känns så tråkigt.

För vår del är det varken pengar eller praktiskt hjälp som erbjuds. Inte för att jag förväntar mig pengar, men lite engagemang förväntade jag mig faktiskt. Och det är väl inte fel?

Vi är ju så glada över detta och det är så tråkigt att det inte verkar glädja eller intressera våra närmaste.

Vi gifter oss i juni, så lång tid tycker jag inte att det är ändå. Vi har 3 barn varav den äldsta 6 år så vi skulle verkligen behöva all hjälp vi kan få ändå. Det är svårt att hinna med, kolla på ringar, kläder, planera mat och fest med 3 småttingar runt om.

Ja så kanske det är. Båda gifte sig hemligt.

Fast förstår uppståndelsen, det är väl något de ska känna i så fall. Att kunna glädjas över det ändå att deras barn ska gifta sig, det är ju en stor sak.

Vi bokade hotelrum på bröllopsnatten och var ju tvungen att höra om barnvakt den natten, norpade det sista rummet så vi var ju inte ute för tidigt med det. Men skulle kolla av den helgen och var ju tvungen att boka in barnvakt den helgen då vi gifter oss, dvs ha hjälp med barn och praktiska saker på själva dagen och bröllopsnatten och när vi frågade min sambos föräldrar så var svaret. "Aha måste vi komma redan på fredagen" Sådant känns inte kul att få till svar.

Så är ju min mamma med känslorna, hon gläds nog men kan inte visa det. hon vet inte hur man gör helt enkelt. Hon framstår alltid som kall och avståndstagande.

Men min sambos föräldrar är ju sådär likgiltiga, man tar upp något och berättar och så blir det bara jaha eller så, inget mer liksom. De frågar inte hur det går eller om vi behöver hjälp eller så.
Jo en gång så frågade min sambos mamma (när jag tagit upp ämnet) om stället dukar och ja sa det hoppas jag för jag vet inte hur vi ska hinna åka dit och duka och fixa med grejjer när vi har barnen. Svaret var bara; ok (inte  att vi kan  kanske hjälpa er eller så)

Vad roligt! Det är ju lite så som jag önskat nu med facit i hand. Jag vill liksom inte be om det, jag vill ju att de ska vilja vara delaktiga i det själva. Självklart så fixar vi ju allt själva och betalar för det, har inte förväntat mig ekonomisk kompensation. Men vissa praktiska saker måste vi ändå ha hjälp med. Har försökt kolla på ringar med barnen med tex, vi hinner väl prata sisådär 1 minut och sedan måste någon av oss avbryta för att grejja med barnen. En liten smyckesbutik är inte så roligt för små barn.

Likaså med kläder, försökte prova ut kläder med barnen med och det är svårt för det är många fina klänningar och de ska ju inte pilla och inte röra och inte springa runt i lilla butiken. Samtidigt som min sambo ska prova och man ska försöka tycka till och minstingen bara skriker och vill bli buren (hon är 1,5 år) Så även om vi skulle vilja klara allt själv så är det inte så möjligt i alla lägen tyvärr. Och vi vill ju såklart precis som alla andra att dagen ska bli perfekt och helt underbar.

Jo men så var ju vårt svar; måste vi komma redan dagen innan.  Och den kom från svärmor.

Vi gifter oss på pingstafton och det är studenthelg så man behöver vara ute i ganska god tid. Hittade tex en jättefin klänning men den var redan uppbokad den helgen. Så så mycket iute i god tid är vi ju ändå inte. dessutom så har jag lärt mig med barn att man måste ta vara på tiden och passa på, för det tar lite längre tid. Jag vill vara ute i god tid och få de saker som jag vill ha, istället för att vänta och så får man nöja sig. Men sådan är jag, jag vill ha det ordnat så att säga.
Men det hindrar väl inte dem från att glädjas och vara lite engagerade egentligen.

Ja vi är också vana vid det, löser ju det mesta på egen hand. det är ju inte det att vi inte vill sköta allt, det är vårt bröllop och vårt ansvar.
Men det jag önskar mer skulle vara lite engagemang, inte i form av pengar eller att göra saker som laga mat eller så. Men en hjälpande hand med lite praktiska detaljer för att underlätta lite. Bolla lite idéer ihop eller komma med lite förslag och tankar.

Vi hade funderingar länge på att gifta oss för oss själva bara vi och barnen, åka någonstans. Men så kände jag att jag är enda barnet och att mina föräldrar skulle bli besvikna om de inte fick vara med och även hans föräldrar. Samtidigt som man hade en önskan att ha denna stora dag och dela med nära och kära. Kanske därför jag blir mer besviken över att de är som de är...

Ja att tex ha hand om våra barn hoppas jag ju inte att de ser som en tråkig uppgift som vem som helst kan göra. det är ju ändå deras barnbarn. Vi har inte visat någon förväntning så till dem, vi är inte sådana männsikor alls men i detta fall tillåter jag mig faktsikkt att få tycka såhär ändå.
Vi brukar klara av det mesta själva, men någon gång och ffa nu skulle det få vara kul att bara få njuta och glädjas och inte stressa och kämpa igenom det hela. Dvs lite hjälp och avlastning skulle vara skönt.
Men mest av allt lite glädje och intresse för det skulle vara ännu mer värt!

Vi berättade i slutet av oktober.

Antar att era barn är äldre än vår? De är 1,5, 3 och 6 år.

Kan ju tillägga att när min sambos mamma vid ett tillfälle när jag sa att sambon tagit ledigt från jobbet 3 dagar innan bröllopet att det visade sig att jag kanske måste iväg på seminarium (om det vill sig illa dagen innan tom) för mina kurser håller tydligen på till 17 juni. (läser en specialistutb på högskolan)Nämnde det i anknytningen till dukningen och att vi känner att vi inte kan lägga ner så mycket på den för vi kommer inte riktigt hinna med. För vi vet inte hur vi ska komma ifrån och fixa med det och därför hoppas vi på att restaurangen ordnar den biten. Får då till svar att vi kanske borde valt ett mer passande datum istället.

Blev både paff och ledsen över sättet hon sa det på och att hon sa det. Det är sådana svar som gör det tråkigt.

oj vilken konstig mening det blev, hoppas det går att begripa vad jag ville få fram ändå!

Jo visst är det olika.  Vi har som sagt aldrig förväntat oss hjälp, vi brukar inte få så mycket hjälp utan pusslar och kämpar med att få saker att gå ihop. När det gäller vardagliga saker som avlastning eller far-morföräldrar som hämtar på dagis sådant händer aldrig oss.

Vi brukar inte få hjälp fastän vi frågar heller och det händer inte ofta.

Men det jag eftersöker är inte  bara praktiskt hjälp för att vi behöver det. Vi har valt att ha det på restaurang med städning, dukning och personal för vi hinner inte själva och anser inte att det är en självklarhet att våra föräldrar ska hjälpa till med sådant slit.

Ekonomisk ersättning förväntar vi oss absolut inte.

Däremot skulle jag önska lite intresse eller engagemang, det är som sagt det viktigaste. Och gärna om de skulle vilja och tycka det var roligt att vara en del av detta och erbjuda sig lite hjälp med sådant som de skulle tycka vara kul. Att prata om och glädjas med ser inte jag som att lägga sig i.

Men det verkar kanske vara för mycket begärt då, eller begärt och begärt  det är snarare  en önskan. Vår önskan är att komma iväg några dagar på hotel bara min blivande och jag utan barnen några dagar från  ex tors-söndag men jag vet inte ens om det är möjligt att få en sådan smekmånad över huvudtaget.

 

nej jag är enda barnet och sambons bror bor långt borta. Vill inte vara alltför gnällig nu.
Klart vi löser det ändå, tyckte bara det var lite konstigt men ffa ledsamt att det verkar vara så ointressant för de närmaste som våra föräldrar.

Fast visst är det stor press, men vi har ju satt oss i situationen själva så det är ju enbart vårt ansvar. Min dröm har alltid varit en stor familj där alla värnar om varandra men jag får väl börja inse att det inte händer nu men det är något som jag och min blivande får skapa tillsammans med våra barn och framtida barnbarn.