Besviken på mina föräldrar.. :( obs! långt...

Detta har hänt;
Vi ska gifta oss i sommar & tänkte överraska hela vår familj/släkt
med att skicka "save the date & julkort-i-ett"-kort dagarna innan jul.
Ett trevligt tillkännagivande .. tänkte vi ..

Vi satt och pysslade tillsammans i flera dagar och korten blev jättefina!
De skickades iväg med julfrimärke på, till alla familjer på luciadagen.
( och till mormor som bor utomlands i Europa, två dagar tidigare.)
Allt var noga uträknat så att alla skulle få korten samtidigt d.v.s den 17/12 eller 18/12, trodde vi...

Istället blev det så att mormor fick sitt redan den 14/12 och resten i sverige den 18/12 och 20/12 (??!!)

Jag ringde hem till mamma och pappa 14/12 på kvällen, intet ont anande,
pratade först med mamma, sen med pappa, kände på mig att allt inte var 100%
men alla kan väl ha en dålig dag;

frågar pappa om han äntligen har kommit på vad han önskar sig i julklapp då det inte är många dagar kvar;
han svarar med ironi och anklagan i rösten; - vi har redan fått vår julklapp!
-jaha, vad då? frågar jag
-dina "så kallade" hemliga framtidsplaner..(fortfarande ironiskt)
-vad menar du? har ni redan fått vårat kort eller vad? ( blir helt förvirrad av hans röstläge, har korten kommit fram på en dag, & isåfall varför är de inte glada om de vet att vi ska gifta oss??)
-ja, giftermålet med din sambo i sommar ..
jag; -men hur har ni fått reda på detta? och är ni inte glada för våran skull?
farsan; - mamma pratade med mormor idag och hon hade fått erat kort ( fortfarande torr och anklagande)
jag; - oj! fasen vad tråkigt! vi hade ju tänkt att alla skulle få det samtidigt, det har ju alltid tagit minst 1 vecka för brev att komma fram till mormor.. men nu när ni vet, ska ni inte gratulera oss iallafall?
.. tyst i luren ..
jag (uppgivet men irriterat) ; jaha, det var ju synd! men då får du väl sova så gott då! Hej då!

Detta är bara början tyvärr, & jag vill tillägga att ingen i vår familj har något som helst emot mig, min pojkvän eller giftermålet, tvärtom har du tjatat i många år om när vi ska gifta oss .. så ja fattar noll..

Iallafall; vi blir ju självklart ledsna och besvikna över detta mottagande, men som tur är får vi glada reaktioner från min pojkväns familj och alla våra vänner :)
Det närmar sig julafton och vi ska ses med båda våra familjer under julhelgen som vi alltid har gjort, men min familj hör inte av sig ..
vi väntar på att de ska ringa och åtminstånde tacka för kortet, annars är det ALLTID jag som hör av mig till dem,
men inget händer,
jag känner bara att om inte de tar första steget denna gång så blir det inget julfirande tillsammans detta år, hårt mot hårt.

Jag är ingen långsynt eller konfliktsökande person, men denna gång känner jag verkligen att det är de som gjort oss ledsna med sitt agerande; jag väntar mig absolut inget förlåt från deras sida; det har jag aldrig fått,
men de kan åtminstånde ringa, åtminstånde samma dag på förmiddan, så att vi kan bestämma vilken tid vi ska komma.

Inget händer förrän på eftermiddagen; då "hurra!" ringer mamma,
jag svarar så glatt jag bara kan- Heej!
Mamma ( ursur): -skulle ni inte komma hit idag, var är ni?!
jag; - vi är kvar hos svärmor, ( helt soft & sansad, fasten jag känner hur jag börjar bli upprörd över henes ton och fullkomliga nonnchalans över bröllopet) har ju inte hört något från er & dessutom är vi ledsna över att ni inte har gratulerat oss för bröllopet..
mamma; - det är helt erat val!
jag;- vaddå, vårat val, vad menar du?
mamma; - ett sånt besked ska din familj få reda på först av alla och personligen!
jag: - nej, vi ville att alla skulle få vårat kort och få reda på det samtidigt.
mamma; - ja, då är det ju erat val.
jag: - nej, vårat val är att göra våra familjer glada! men om ni väljer att reagera på det här sättet så är det helt och håller erat problem.
mamma: - jaha, då kommer ni inte idag då?
jag; - nej, inte om det ska vara på detta viset.
Mamma; - jaha, ha en god jul då! *klick* (smäller igen luren )

Usch, tycker att detta är såå tråkigt och jobbigt,
nu har vi inte hört något sedan dess och då har det gått 1 vecka sedan samtalet med mamma.
Tror inte att de kommer höra av sig i första taget & jag känner faktiskt att jag inte har någon lust att komma krypandes, med "svansen mellan bena" och ta första steget i detta fallet, har alltid förut varit den som får "ge med mig."
Tyvärr så är mina föräldrar både långsynta & pessimister och tror att alla alltid vill dem något ont,
och de sprider så mycket negativ energi genom att vara så här mot sin enda dotter.
Men denna gången har de gått för långt!

Undrar om någon orkar läsa det här...
och om ni ändå kommit ända hit, så får ni gärna dela med er av era tankar, funderingar och gärna lite pepp! ;)

Önskar alla ett gott nytt år & lycka till med alla bröllopsförberedelser; det är ju som att driva ett företag ibland!

oh yeah

Äldre 1 Jan 22:47

#4

Hej & tack alla snälla, fina för era värmande tankar!

Tar verkligen till mig det ni skriver & har som tur är kommit över den värsta besvikelsen,
men det är skönt att bara få skriva av sig och samla på lite god energi igen..

det är omöjligt att tillgodose min familj och deras krav,
de har sina föreställningar om saker och ting och blir det inte på deras sätt så är det fel och negativt.
synd bara att de uppför sig så omoget ..

Vet bara inte hur vi ska gå vidare just nu?
;om jag låter det bero ett tag, så finns risken att de blir ännu surare och gör värsta dramatiken av detta..
men om jag hör av mig till dem, så kommer de antagligen att tolka detta som ett "förlåt mig.." från min sida,
och det vill jag inte, för vi har ju inte gjort något som helst fel.

oh yeah

Äldre 1 Jan 23:07

#7

hmm, tror att det får bli vänta och se...

(skickade faktiskt ett "gott nytt-år sms" till brorsan som bor kvar hemma,
och fick svar, men vet ej om han vidarebefordrade hälsningen)

oh yeah

Äldre 1 Jan 23:10

#8

1700tal skrev 2011-01-01 23:07:34 följande:

Vad tråkigt, känner med dig...

Om jag var du skulle jag skriva ett kort brev där du förklarar hur du känner.. Berätta sakligt och utan att bli för sentimental och känslosam att ni valde att berätta den glada nyheten på detta vis för ni trodde det skulle vara ett fint och trevligt sätt att överraska familjemedlemmarna, att ni väntade spänt på att få deras glada respons och hur hårt avsaknaden av gratulationer tog. Säg hur det kändes när du upplevde det som att de inte glädjer sig för er skull, att de denna gång gått över gränsen och att du förväntar dig att de tar nästa steg. Efter brevet ligger bollen hos dem.

Säkerligen skulle de höra av sig då?

Tills vidare, försök att fokusera dig på er två, det är ju han som är din framtid. Och dina blivande svärpäron verkar super, håll fast vid dem!

tack, har faktiskt funderat på att skriva ett brev,
men tror tyvärr att det skulle fått motsatt effekt; att jag gör "ännu mera narr" av stackars dem,
genom att höra av mig postledes IGEN!

oh yeah

Äldre 2 Jan 00:12

#11

Mrs T2011; tack för ditt svar!
Alltid bra att se på saken från olika håll
& jag håller helt med dig om att "så många relationer som går förlorade på grund av människors envishet..."
Är själv en stark förespråkare emot envishet och konflikter & har hittils under mina 30 år alltid,
alltid varit den som tagit emot, förlåtit och försökt gå vidare utan ältande.

De tidigare gånger som det hänt stora & viktiga saker i mitt liv;
som bl a förlovning & högskoleantagning så har mina föräldrar varit de första att få veta &
även då reagerat starkt och obegripligt, men jag har försökt att förstå och förlåta dem.
nu känner jag dock att mitt förtroende, respekt och tillit till dem är förbrukad för en bra tid framåt.
En relation kan inte bara bygga på att ena sidan "vänder kinden till", det måste finnas någorlunda balans.

I övrigt har vi haft en okej relation, de är också väldigt generösa och snälla människor,
men får/blir det inte som de vill; då blir de väldigt jobbiga att ha att göra med,
och jag måste ju ändå ha en pyttignutta självrespekt även i förhållande till dem.

oh yeah

Äldre 2 Jan 12:25

#16

hej, prinsessgrodan!
tack för ditt svar; precis så som jag själv resonerar..

jag är äldsta dottern ( har en 10 år yngre lillebror, vuxen, som fortfarande bor hemma & är väldigt "mammig"/osjälvständig, något som jag aldrig själv varit)
och mina föräldrar har haft väldigt svårt att "släppa mig" & markerar gärna ofta och tydligt föräldrar/barn-relationen.

det finns oskrivna regler och föreställningar som de tagit med sig från sin uppväxt;
hela det här tjafset om att äldre alltid ska respekteras och vet bäst "no matter what",
man får aldrig "dua" sina föräldrar eller "höja rösten" mot dem,
jag (barnet) ska alltid ge med mig och foga mig efter deras vilja;
i gengäld får jag deras gränslösa kärlek och att de ställer upp så gott de kan..

Detta är ett väldigt konservativt synsätt som nog inte är så vanligt i sverige nuförtiden (?)
någon sorts light-variant på hederskultur..

TACK för allas engagemang i den här frågan;
ni hjälper mig verkligen att se klarare och må bättre! ${#emotions_dlg.flower}$

oh yeah

Äldre 5 Jan 19:27

#20

Tror att det bästa just nu, för min egen skull, är att bara låta det vara ett tag..
Vänta och se, i vår skickar vi ju ut de "riktiga" inbjudningarna, så då får vi se om de åtminstone hör av sig innan o.s.a -datumet gått ut.. ha ha

Känner mig inte tillräckligt glad och stabil för att kunna ta upp det på ett lugnt och moget sätt.
Känns så synd bara att det blivit en sådan stor grej,
som tur är har jag massa annat att tänka på som nyföretagare + goa vänner, fina forumskamrater,
och en himla massa bröllopsbestyr!!

2010; tråkigt att höra med din mamma, ibland kan man ju undra vad som egentligen rör sig därinne...
även om det kan kännas skönt att låtsas som om inget hänt, så funkar det ju inte i längden,
aldrig bra att lägga locket på gång efter gång och det vore skönt om de kunde inse,
för en enda gång, att de faktiskt allvarligt sårar sina egna barn. Hoppas det blir bra för er!

oh yeah

Äldre 7 Jan 14:15

#23

TrueLove skrev 2011-01-06 18:57:13 följande:

Men gud vad tråkigt för er skull.Ni ville ju alla väl och kan inte rå för att posten inte funkar riktigt som den ska.

Låter som att din mamma/familj har ett visst tänkande att allt ska vara på ett visst sätt och är det inte på det sättet så kan det vara. Det är ert bröllop. DITT OCH DIN BLIVANDE MAKES. Inte din mammas, inte någon annans. Er dag. En dag som ni ska få precis som ni vill ha det. De som är inbjudna ska känna sig ärade att få delta.

Om inte din mor förstår det så är det hennes problem. Förklara fint för henne hur du känner... Mammor kan vara knepiga. Har en knepig mamma själv.

Lycka till & all lycka!

Hej & tack!
Så skönt att läsa ditt inlägg,
Stort lycka till med allt själv :)

Besviken på mina föräldrar.. :( obs! långt...

INNEHÅLL