Besviken på mina föräldrar.. :( obs! långt...

Jättejobbigt att höra att det blev så :( Hoppas verkligen det löser sig på något sätt! Ta inte åt dig det negative och glädja dig häller över ditt kommande bröllop!  Tänk på att du inte skall behöva göra andra glade, detta är din och din man sin stora dag som kommer- gör det som blir bäst för er för det är ju ni två som bygger en framtid tillsammans. Mitt bröllop gick bra, men om jag fick göra det om så skulle jag nog inte bry mig så mycket om att göra allt 'rätt' och forsöka göra alla till lags. Det går inte och man brinner ut sig själv vid att forsöka att göra det, och sedan så ser ju inte andra ens att man har försökt. 
Så snälla låt inte detta göra dig ledsen, det är ju en underbar nyhet att ni skall gifta är! Önskar er varma lyckönskningar och det är bara att skriva till mig om du behöver någon att prata med.
kram 

Låter ju helmärkligt tycker jag.
Försök att inte ta åt er utan se till att glädjas åt ert kommande bröllop och allt roligt planerande, nånstans på vägen ska väl din familj haka på tycker jag.. 

jag är ledsen för er skull att det blev så. Man vill ju få ett garttis och hest ett glädjerop. Tycker nog att din föräldrar borde döljt sitt dåliag humör och grattat stort ändå.. De är ju trots allt dina föräldrar.. stå på dig och var lycklig för du ska ju gifta dig!

Hej & tack alla snälla, fina för era värmande tankar!

Tar verkligen till mig det ni skriver & har som tur är kommit över den värsta besvikelsen,
men det är skönt att bara få skriva av sig och samla på lite god energi igen..

det är omöjligt att tillgodose min familj och deras krav,
de har sina föreställningar om saker och ting och blir det inte på deras sätt så är det fel och negativt.
synd bara att de uppför sig så omoget ..

Vet bara inte hur vi ska gå vidare just nu?
;om jag låter det bero ett tag, så finns risken att de blir ännu surare och gör värsta dramatiken av detta..
men om jag hör av mig till dem, så kommer de antagligen att tolka detta som ett "förlåt mig.." från min sida,
och det vill jag inte, för vi har ju inte gjort något som helst fel.

Du känner ju din föräldrar bäst. Tycker bara dom beter sig lite barnsligt. Det var ju meniningen att dom skulle få veta samtidigt. Gör det som känns rätt. men säg inget om du inte vill. det är ju ett tag kavr till bröllopet väl så låt dom må lite dåligt ett tag....

Vad tråkigt, känner med dig...

Om jag var du skulle jag skriva ett kort brev där du förklarar hur du känner.. Berätta sakligt och utan att bli för sentimental och känslosam att ni valde att berätta den glada nyheten på detta vis för ni trodde det skulle vara ett fint och trevligt sätt att överraska familjemedlemmarna, att ni väntade spänt på att få deras glada respons och hur hårt avsaknaden av gratulationer tog. Säg hur det kändes när du upplevde det som att de inte glädjer sig för er skull, att de denna gång gått över gränsen och att du förväntar dig att de tar nästa steg. Efter brevet ligger bollen hos dem.

Säkerligen skulle de höra av sig då?

Tills vidare, försök att fokusera dig på er två, det är ju han som är din framtid. Och dina blivande svärpäron verkar super, håll fast vid dem!

hmm, tror att det får bli vänta och se...

(skickade faktiskt ett "gott nytt-år sms" till brorsan som bor kvar hemma,
och fick svar, men vet ej om han vidarebefordrade hälsningen)

tack, har faktiskt funderat på att skriva ett brev,
men tror tyvärr att det skulle fått motsatt effekt; att jag gör "ännu mera narr" av stackars dem,
genom att höra av mig postledes IGEN!

Åh vad tråkigt att det blev så, man vill ju så gärna att alla ska glädjas. Hoppas att det ordnar sig och att de inser sitt misstag. Har tyvärr inga bra tips men tycker du fått ganska bra råd av andra. Vill bara önska dig lycka till med bröllopet!

Jag vet att jag går mot strömmen här men jag blev mest ledsen av din historia, så många relationer som går förlorade på grund av människors envishet... Jag tycker att dina föräldrar gör helt fel men mitt råd är ändå att du ringer dem. Du behöver ju inte säga förlåt utan kan bara säga att du mår dåligt av att ni är ovänner. Jag är helt övertygad om att dina föräldrar också mår dåligt och är ledsna över det som hänt, de verkar tyvärr bara sakna förmågan att uttrycka det på ett vettigt sätt.

Livet är för kort för att byggas kring konflikter, man får ta illa vid sig och man får vara förbannad, men det viktiga är att försöka gå vidare. Nu vet jag ju inte vad ni har för gammalt groll mellan er som dykt upp genom åren, men en enkel fras som till exempel "jag vill inte att vi ska vara ovänner" tror jag kan räcka långt i det här fallet. Och än sen då om ditt samtal får ett kyligt mottagande? Då har du ju i alla fall sträckt ut en hand. Vad är det som är bättre med att ni tiger ihjäl varann i varsitt hus?

Det är jättesvårt att ge råd till främlingar där man inte har hela bakgrunden klar för sig, men utifrån mina egna erfarenheter är detta mitt råd. Min blivande man, mina föräldrar och min bror är de överlägset viktigaste personerna i mitt liv, det skulle krävas riktigt dramatiska svek om jag skulle sluta höra av mig till dem. Vem som har rätt och vem som ska komma krypande är oviktigt, stoltheten får faktiskt komma i andra hand.