Besviken på mina föräldrar.. :( obs! långt...

Mrs T2011; tack för ditt svar!
Alltid bra att se på saken från olika håll
& jag håller helt med dig om att "så många relationer som går förlorade på grund av människors envishet..."
Är själv en stark förespråkare emot envishet och konflikter & har hittils under mina 30 år alltid,
alltid varit den som tagit emot, förlåtit och försökt gå vidare utan ältande.

De tidigare gånger som det hänt stora & viktiga saker i mitt liv;
som bl a förlovning & högskoleantagning så har mina föräldrar varit de första att få veta &
även då reagerat starkt och obegripligt, men jag har försökt att förstå och förlåta dem.
nu känner jag dock att mitt förtroende, respekt och tillit till dem är förbrukad för en bra tid framåt.
En relation kan inte bara bygga på att ena sidan "vänder kinden till", det måste finnas någorlunda balans.

I övrigt har vi haft en okej relation, de är också väldigt generösa och snälla människor,
men får/blir det inte som de vill; då blir de väldigt jobbiga att ha att göra med,
och jag måste ju ändå ha en pyttignutta självrespekt även i förhållande till dem.

När du skriver "min familj", är även mormor inkluderad där eller är det bara färäldrar och syskon? Tänkte att ett bra tillvägagångssätt kanske kan vara att prata/skriva till mormor och se om hon kan hjälpa till att lösa konflikten. Hon kanske kan prata med din mamma och förklara på ett sätt som "går fram" bättre än om du hade gjort det? Givet att hon är glad för er skull förstås, vilket jag verkligen hoppas :)

Annars tror jag att MrsT2011's råd om att ringa hem kanske är det bästa, även om jag nog också hade dragit mig för det ett tag (synd att man ska vara så stolt!) Lycka till oavsett du gör!

vill bara skicka en kram och säga att jag hoppas att det löser sig för er. och att ni får ett underbart bröllop i alla fall :)

TS: är du enda barnet eller har du syskon?  Du kanske har skrivit det nånstans, jag kan ha missat den infon i så fall. Jag fick för mig att om du är enda barnet så blir det som att dina föräldrar inte kan "släppa" ut dig i vuxenvärlden (du ÄR ju vuxen såklart men giftermålet blir "beviset" på att du är vuxen, om du förstår?) Om du har syskon, är dom gifta? Har dom i så fall låtit dina föräldrar veta först?

Jag spånar hejvilt nu....Kan det vara så att dom känner sig "utanför ditt liv"? Att dom känner att du är "icke-lojal" mot dom på nåt sätt, att dom trodde att dom fortfarande stod dig närmast, och att du då "borde berätta ALLT" för dom? Kan dina föräldrar ha missat den här biten med att när barnen blir vuxna och blir ihop med en kille/tjej så hamnar lojaliteten automatiskt hos killen/tjejen? Det är ju så det ska vara, man står inte sina föräldrar närmast utan den man är ihop med, det är ju naturligt...men kom det kanske som en chock för dina föräldrar?

Dina föräldrars är oavsett anledningen, barnslig och egoistisk. Prova att prata med din mormor om hon brukar vara vettigare. Ta en paus från dina föräldrar, du kan vänta med att höra av dig. Du kan ju göra så att du ringer upp dom efter ett tag (om dom inte hör av sig), du behöver inte be om ursäkt utan bara försöka prata som om inget hänt och se vad som händer. Om dom säger nåt så kan du faktiskt ryta i " Jamen nu gjorde vi såhär, det får ni respektera! Sluta älta!" Och sen försöka styra in konversationen på nåt annat...tror du att det kan fungera eller skulle det bli gap och skrik från deras sida?

TS: Hoppas allt löser sig och att du får ur dig dina ledsna känslor genom att prata och skriva om det så att du kan släppa det jobbiga sedan och gå vidare känslomässigt med bröllopsplanerna. Jag och min sambo gjorde precis likadant som ni med save the date-korten till jul och fick enbart positiva reaktioner på det så jag tycker absolut inte dina föräldrar har ngn anledning att gnälla. Sen finns det andra saker mina föräldrar är krångliga med kring bröllopet, men jag tror man får göra som du -visa att man inte tänker ge upp sin egna vilja och självrespekt för att inte stöta sig med dem. Sedan att vara tydlig med att man inte accepterar dålig attityd och att samtidigt förklara att de är viktiga för en är nog lika betydelsefullt. En jäkla balansgång!
Lycka till med allting och god fortsättning!

hej, prinsessgrodan!
tack för ditt svar; precis så som jag själv resonerar..

jag är äldsta dottern ( har en 10 år yngre lillebror, vuxen, som fortfarande bor hemma & är väldigt "mammig"/osjälvständig, något som jag aldrig själv varit)
och mina föräldrar har haft väldigt svårt att "släppa mig" & markerar gärna ofta och tydligt föräldrar/barn-relationen.

det finns oskrivna regler och föreställningar som de tagit med sig från sin uppväxt;
hela det här tjafset om att äldre alltid ska respekteras och vet bäst "no matter what",
man får aldrig "dua" sina föräldrar eller "höja rösten" mot dem,
jag (barnet) ska alltid ge med mig och foga mig efter deras vilja;
i gengäld får jag deras gränslösa kärlek och att de ställer upp så gott de kan..

Detta är ett väldigt konservativt synsätt som nog inte är så vanligt i sverige nuförtiden (?) 
någon sorts light-variant på hederskultur..

TACK för allas engagemang i den här frågan;
ni hjälper mig verkligen att se klarare och må bättre!

du har inte sagt något om relationen till din mormor? skulle det rent av kunna vara så att du kan förklara för henne att brevet var tänkt att komma till ALLA antingen den 17-18 dec och att din familj nu är besvikna på dig för att mormor fick veta först... kan inte hon som är en vuxen och gammal person förklara för din mamma hur det ligger till?

Visst, du är själv stor och vuxen men mot sina föräldrar kan det ändå vara svårt att ta sånt här och risken att gå från 30 till 10 är stor pga att man blir ledsen och besviken och allt det gamla sedan barndomen väller upp igen.  Om det finns någon såndär människa i din närhet som alltid har funnits där och stöttat; kan vara mormor/morfar farmor/farfar, moster/morbror eller en gammal vän till familjen osv så kan det faktiskt vara ett helt okej tillfälle att räcka ut handen och be om lite hjälp.

Jag känner med dig, min pappas sida skulle nog reagera precis likadant. också med dethär om att ringa och "be om förlåtelse". 

Jag hoppas att det löser sig för dig! Och så får jag gratulera till bröllopet och önska er all lycka till på er kommande stora dag!

Låter inte alls kul med sådanna familjerelationer... hur ställer sig din sambo till allt det här???

Tror själv att jag skulle låta det gå lite tid, sen skulle jag nog ta dom i hampan med ett ordentligt snack, väldigt vuxet då ...inga hårda ord eller anklagelser utan lungt och sakligt, öga mot öga berätta varför ni ville göra som ni gjorde...
Kan dom sen inte acceptera det är det dreas problem tycker jag...vet att det låter hårt men du måste kunna få känna lite glädje äver det här oxå...
Jag vet om att i sina föräldrars ögon kommer man alltid att vara deras lilla flicka, gud förbjude att hon tar egna beslut...min pappa var inte sen att berätta för alla att jag var hans lilla flicka på mitt eget bröllop (jag e 35), men sen hade lite fylle gått in och då flyr vettet sin kos...

Hej!

Känner igen mig en del, mina föräldrar är lite likadana. Främst min mamma. Förändringar är farliga och ingen vill en väl, dvs den väldigt negativa livssynen.  Toppat på det att hon inte kan visa känslor. Har haft många konflikter då hon rentav sårat mig, men det har alltid varit jag som fått höra av mig. De gör det inte och en ursäkt är inte att drömma om. Min pappa känner att han hamnar emellan och vet aldrig vad han ska göra. När vi skulle flytta till v¨årt hus och de fick veta så var det bara negativt från mammas sida; allt var fel: det låg i en grannstad, det hade för många fönster och hon skulle minsann aldrig vilja bo i ett sådant hus. Jag blir förbannad säger ifrån och vi hörs inte på ett tag och sedan när jag hör av mig igen (för att någon måste ju vara resonlig, dessutom har vi ju barn också) så är allt som vanligt som att inget hänt. Kan tillägga att jag är enda barnet.

Nu i stundande bröllop så har hon inte visat något intresse, hon har visserligen inte fällt massa negativa kommentarer heller men pratar jag om det kan hon mitt i byta samtalsämne och börja prata om något helt annat. Hon är ganska känslomässigt avtrubbad egentligen och tycker det blir jobbigt om hon måste visa känslor ellr hon vet inte hur hon ska hantera det.

På min blivandes sida så är väl inte allt ljuvt heller, ang stundande bröllopet så visar inte de något intressse heller fast de blev glada när vi berättade iaf.
I båda föräldrarrelationerna är det alltid jag som får ta iniativ annars ses ingen och det är ju ännu tråkigare när man har barn inblandade också. Min "dröm" har varit en stor familj där alla värnar om varandra, håller hårt på att umgås och fira storhelger tillsammans. Istället har jag hamnat i två familjeförhållanden som är tvärtemot och det tycker jag är väldigt tråkigt. Men min blivande och jag med våra barn får starta upp en egen sådan tradition istället.

TS: jag vet faktiskt inte hur jag ska råda dig, jag förstår precis hur du känner har som sagt varit i liknande situationer flera gånger och önskat och kännt att nu får de allt höra av sig men alltid har det varit jag som fått göra det iaf.

Tror att det bästa just nu, för min egen skull, är att bara låta det vara ett tag..
Vänta och se, i vår skickar vi ju ut de "riktiga" inbjudningarna, så då får vi se om de åtminstone hör av sig innan o.s.a -datumet gått ut.. ha ha

Känner mig inte tillräckligt glad och stabil för att kunna ta upp det på ett lugnt och moget sätt.
Känns så synd bara att det blivit en sådan stor grej,
som tur är har jag massa annat att tänka på som nyföretagare + goa vänner, fina forumskamrater,
och en himla massa bröllopsbestyr!!

2010; tråkigt att höra med din mamma, ibland kan man ju undra vad som egentligen rör sig därinne...
även om det kan kännas skönt att låtsas som om inget hänt, så funkar det ju inte i längden,
aldrig bra att lägga locket på gång efter gång och det vore skönt om de kunde inse,
för en enda gång, att de faktiskt allvarligt sårar sina egna barn. Hoppas det blir bra för er!

Usch, jag förstår om du mår dåligt över det här. Jag skulle gå med konstant ont i magen. Det är synd att dina föräldrar inte kan acceptera att du gjort någonting på ett annat sätt än dom skulle göra.

Jag vet inte riktigt hur jag själv skulle reagera. Antingen skulle jag bli riktigt arg och åka dit och fråga om de hade tänkt vara med på det här och vara glada för min skull eller svika sin dotter bara för att tillkännagivandet inte gick till enligt deras önskningar. Skälla ut dom helt enkelt.

Eller så skulle jag strunta i att ta upp det och istället be om tips och hjälp med bröllopsplanerandet. Be mamma titta på bröllopsklänning med mig när det är dags, fråga om tips på mat mm.  Inte många mammor kan stå emot att få hjälpa till och ge råd och att bli involverade kan få dom att mjukna.

Kanske inte tips som är superbra eller fungerar, men det är nog nåt sånt jag skulle ta till, för att säga att man ska prata ut med dom är lätt men att faktiskt göra det är inte alltid det lättaste.

Men gud vad tråkigt för er skull.Ni ville ju alla väl och kan inte rå för att posten inte funkar riktigt som den ska.

Låter som att din mamma/familj har ett visst tänkande att allt ska vara på ett visst sätt och är det inte på det sättet så kan det vara. Det är ert bröllop. DITT OCH DIN BLIVANDE MAKES. Inte din mammas, inte någon annans.           Er dag. En dag som  ni ska få precis som ni vill ha det. De som är inbjudna ska känna sig ärade att få delta.

Om inte din mor förstår det så är det hennes problem. Förklara fint för henne hur du känner... Mammor kan vara knepiga. Har en knepig mamma själv.

Lycka till & all lycka! 

Tror det kommer att lösa sig med tiden. låt inte det här trycka ner dig.  Se frammåt och se den underbara dag ni ska ha tillsammans du och din blivande :)

Kram