Besviken på mina föräldrar.. :( obs! långt...

Jag vet att jag går mot strömmen här men jag blev mest ledsen av din historia, så många relationer som går förlorade på grund av människors envishet... Jag tycker att dina föräldrar gör helt fel men mitt råd är ändå att du ringer dem. Du behöver ju inte säga förlåt utan kan bara säga att du mår dåligt av att ni är ovänner. Jag är helt övertygad om att dina föräldrar också mår dåligt och är ledsna över det som hänt, de verkar tyvärr bara sakna förmågan att uttrycka det på ett vettigt sätt.

Livet är för kort för att byggas kring konflikter, man får ta illa vid sig och man får vara förbannad, men det viktiga är att försöka gå vidare. Nu vet jag ju inte vad ni har för gammalt groll mellan er som dykt upp genom åren, men en enkel fras som till exempel "jag vill inte att vi ska vara ovänner" tror jag kan räcka långt i det här fallet. Och än sen då om ditt samtal får ett kyligt mottagande? Då har du ju i alla fall sträckt ut en hand. Vad är det som är bättre med att ni tiger ihjäl varann i varsitt hus?

Det är jättesvårt att ge råd till främlingar där man inte har hela bakgrunden klar för sig, men utifrån mina egna erfarenheter är detta mitt råd. Min blivande man, mina föräldrar och min bror är de överlägset viktigaste personerna i mitt liv, det skulle krävas riktigt dramatiska svek om jag skulle sluta höra av mig till dem. Vem som har rätt och vem som ska komma krypande är oviktigt, stoltheten får faktiskt komma i andra hand.