Det blir inget bröllop..

Läste endel här under hösten, skrev litegrann också. Vi är inne på vårt elfte år tillsammans, är i 30-års åldern och har tre barn ihop. Hade efter lång tid planerat att gifta oss 2011. Jag har egentligen viljat gifta mig i flera år men min sambo har varit ganska "anti-äktenskap".

Det är bara jag som sparat pengar på bröllopskontot vi öppnade sommaren 2009. Jag önskade att vi skulle gifta oss i samband med vårt sista barns dop (vilket vi även fick "hintar" om av prästen). Men han vägrade. Då bestämde vi (men i efterhand förstår jag att jag bara övertalat honom med mitt tjat) att gifta oss 2011. Nu är det 2011 och vi har inte fått ihop några direkta summor som räcker för ens ett litet bröllop. Bilen behövde nya vinterdäck osv.. *suck* Jag har studerat i flera år och inte kunnat spara så mycket. För mig är det inte summan men det hade känts viktigt och symboliskt om han hade låtit en slant gå in på bröllopskontot varje månad. Eller någon gång vid tillfälle. Det har inte hänt. Han har "lånat" därifrån till vinterdäck (som vi visserligen verkligen behövde) och för att helförsäkra våran nya bil ett år framåt. Vi har såklart gemensam ekonomi, och jag har inte sagt nej till dessa lån, men symboliken.. Man är ju kvinna..

När jag tog fram kalendern i början av detta år för att föreslå datum skruvade han väldigt mycket på sig och inget passade. Han tog det väldigt oseriöst. Vi har svårt att planera så långt fram som till hösten 2011, det vet jag. Men hur gör alla andra? Man kanske måste sätta ett datum så man har något att utgå ifrån? Jag vet inte.. Det rann ut i sanden. vi har inget stort umgänge. Vi har tre barn. Jag hade inte ens funderat på något "stort". Kanske bara en vigsel i kyrkan och sedan äta lite gott med de närmaste, en avslappnad middag, inga tal, inget "stort" alls. Bara få en fin dag, ett fint minne från bröllopsdagen. I drömmen reser vi bort hela familjen och vigs på en strand utomlands men jag skulle inte vilja vänta massor av år på att få ihop den summan.

Vi hade en diskussion idag. Han blev så eld och lågor över en klassfest ett visst datum långt fram i en annan stad som han blivit inbjuden på. Den vill han VERKLIGEN gå på. DÅ helt plötsligt kan man försöka planera långt fram och anpassa. Jag kunde bara inte låta bli (fast jag borde ha gjort det.. ) att börja med mitt äktenskaps-tjat. FY på mig.. Orkar inte dra allt men en viktig mening framkom och den var ungefär " det (gifta sig)  är som att ge upp det sista man kan bestämma över".
Han vill inte. Han har aldrig tyckt att äktenskap är viktigt. Han har inte ens uttalat orden "gifta sig" när vi pratat om bröllop.  Jag trodde ändå att han ändrat sig. Att vi skulle gifta oss.

Varför är det så viktigt för mig. Jag blir ledsen på mig själv. Jag tycker att tryggheten rent juridiskt är bara det ett skäl för sambos med barn att hellre gifta sig, "en riktig familj", hela familjen har samma efternamn, det känns lite "status" att vara gift. Inte ringen i sig men att man liksom valt varann och vet att "vi är på allvar" och att omgivningen också vet det.

Jag är inte perfekt det vet jag, jag har fel och brister. Jag har ofta känt att han kanske vill "ha mig fullt ut" om jag skärper till mig. Blir en bättre sambo, en bättre mamma, inte gnäller i tid och otid om saker vi går igenom som är jobbiga. Som jag vet också stärkt oss och gett oss många erfarenheter. Hur jag än försöker resonera i den här äktenskapsfrågan, så slutar det alltid med att jag får rent ut sagt ont i hjärtat och gråter. För jag fylls med känslan av att han inte vill ha mig. Han har kanske aldrig älskat mig så mycket att han VILJAT fria eller gifta sig. När det bubblat över så kan han säga att det är inte alls så, han TYCKER OM MIG.

Men varför duger jag inte då?
Hade jag bara otur och träffade en man som inte vill gifta sig (jag förstår inte att så många gifter sig, jag har så svårt att tänka mig att män verkligen friar och vill gifta sig med sin kvinna, när man lika gärna kan låta bli).

Eller är jag inte värd att få gifta mig med den jag älskar och valt att dela mitt liv med. Kanske ingen någonsin skulle viljat ha mig fullt ut och gifta sig med mig, oavsett vilken man jag hade mött?

Känns kört nu. Jag kan inte tvinga honom att gifta sig, jag kan inte vänta längre, jag orkar inte efter alla dessa år, och skulle jag planerat inför ett bröllop och njutit av att välja ring och klänning och satt ett datum, då hade han känt sig överkörd, det har han sagt. Skulle jag väntat på honom, att han skulle tagit några initiativ så hade det aldrig blivit av. Jag låter väldigt drivande nu, men jag har gett honom tid. Jag har stått tillbaka, väntat. Hoppats. Efter vi hade bestämt? (2009) att gifta oss så kändes det jättebra. Men nu är vi där, året vi sagt, och han vill inte sätta ett datum. Jag har frågat honom, om han vill göra på något annat sätt. Viga sig på tu man hand på fjället, jag är flexibel, för mig är det viktiga att det känns bra och känns det bra för honom så känns det bra för mig.

Jag kan ju inte lämna honom för att han inte vill gifta sig.
Samtidigt som det känns ofattbart jobbigt för mig att alltid sakna äktenskapet. Jag vet att man kan leva ihop utan att vara gift. Såklart. Men när det fattas mig, både känslomässigt och trygghetsmässigt, hur ska man kunna arbeta bort de känslorna?

Nu ska jag avsluta bröllopskontot och lägga in den lilla besparingen på barnens sparkonto.

Ursäkta långt och hopplöst..

Önskar er alla lycka till med era bröllop och kommande eller fortsatta liv ihop med era partners.
Och gläds åt att ni hittat någon, som verkligen vill ha er fullt ut och dela sina liv med er.