• Verus

    Det blir inget bröllop..

    Läste endel här under hösten, skrev litegrann också. Vi är inne på vårt elfte år tillsammans, är i 30-års åldern och har tre barn ihop. Hade efter lång tid planerat att gifta oss 2011. Jag har egentligen viljat gifta mig i flera år men min sambo har varit ganska "anti-äktenskap".

    Det är bara jag som sparat pengar på bröllopskontot vi öppnade sommaren 2009. Jag önskade att vi skulle gifta oss i samband med vårt sista barns dop (vilket vi även fick "hintar" om av prästen). Men han vägrade. Då bestämde vi (men i efterhand förstår jag att jag bara övertalat honom med mitt tjat) att gifta oss 2011. Nu är det 2011 och vi har inte fått ihop några direkta summor som räcker för ens ett litet bröllop. Bilen behövde nya vinterdäck osv.. *suck* Jag har studerat i flera år och inte kunnat spara så mycket. För mig är det inte summan men det hade känts viktigt och symboliskt om han hade låtit en slant gå in på bröllopskontot varje månad. Eller någon gång vid tillfälle. Det har inte hänt. Han har "lånat" därifrån till vinterdäck (som vi visserligen verkligen behövde) och för att helförsäkra våran nya bil ett år framåt. Vi har såklart gemensam ekonomi, och jag har inte sagt nej till dessa lån, men symboliken.. Man är ju kvinna..

    När jag tog fram kalendern i början av detta år för att föreslå datum skruvade han väldigt mycket på sig och inget passade. Han tog det väldigt oseriöst. Vi har svårt att planera så långt fram som till hösten 2011, det vet jag. Men hur gör alla andra? Man kanske måste sätta ett datum så man har något att utgå ifrån? Jag vet inte.. Det rann ut i sanden. vi har inget stort umgänge. Vi har tre barn. Jag hade inte ens funderat på något "stort". Kanske bara en vigsel i kyrkan och sedan äta lite gott med de närmaste, en avslappnad middag, inga tal, inget "stort" alls. Bara få en fin dag, ett fint minne från bröllopsdagen. I drömmen reser vi bort hela familjen och vigs på en strand utomlands men jag skulle inte vilja vänta massor av år på att få ihop den summan.

    Vi hade en diskussion idag. Han blev så eld och lågor över en klassfest ett visst datum långt fram i en annan stad som han blivit inbjuden på. Den vill han VERKLIGEN gå på. DÅ helt plötsligt kan man försöka planera långt fram och anpassa. Jag kunde bara inte låta bli (fast jag borde ha gjort det.. ) att börja med mitt äktenskaps-tjat. FY på mig.. Orkar inte dra allt men en viktig mening framkom och den var ungefär " det (gifta sig)  är som att ge upp det sista man kan bestämma över".
    Han vill inte. Han har aldrig tyckt att äktenskap är viktigt. Han har inte ens uttalat orden "gifta sig" när vi pratat om bröllop.  Jag trodde ändå att han ändrat sig. Att vi skulle gifta oss.

    Varför är det så viktigt för mig. Jag blir ledsen på mig själv. Jag tycker att tryggheten rent juridiskt är bara det ett skäl för sambos med barn att hellre gifta sig, "en riktig familj", hela familjen har samma efternamn, det känns lite "status" att vara gift. Inte ringen i sig men att man liksom valt varann och vet att "vi är på allvar" och att omgivningen också vet det.

    Jag är inte perfekt det vet jag, jag har fel och brister. Jag har ofta känt att han kanske vill "ha mig fullt ut" om jag skärper till mig. Blir en bättre sambo, en bättre mamma, inte gnäller i tid och otid om saker vi går igenom som är jobbiga. Som jag vet också stärkt oss och gett oss många erfarenheter. Hur jag än försöker resonera i den här äktenskapsfrågan, så slutar det alltid med att jag får rent ut sagt ont i hjärtat och gråter. För jag fylls med känslan av att han inte vill ha mig. Han har kanske aldrig älskat mig så mycket att han VILJAT fria eller gifta sig. När det bubblat över så kan han säga att det är inte alls så, han TYCKER OM MIG.

    Men varför duger jag inte då?
    Hade jag bara otur och träffade en man som inte vill gifta sig (jag förstår inte att så många gifter sig, jag har så svårt att tänka mig att män verkligen friar och vill gifta sig med sin kvinna, när man lika gärna kan låta bli).

    Eller är jag inte värd att få gifta mig med den jag älskar och valt att dela mitt liv med. Kanske ingen någonsin skulle viljat ha mig fullt ut och gifta sig med mig, oavsett vilken man jag hade mött?

    Känns kört nu. Jag kan inte tvinga honom att gifta sig, jag kan inte vänta längre, jag orkar inte efter alla dessa år, och skulle jag planerat inför ett bröllop och njutit av att välja ring och klänning och satt ett datum, då hade han känt sig överkörd, det har han sagt. Skulle jag väntat på honom, att han skulle tagit några initiativ så hade det aldrig blivit av. Jag låter väldigt drivande nu, men jag har gett honom tid. Jag har stått tillbaka, väntat. Hoppats. Efter vi hade bestämt? (2009) att gifta oss så kändes det jättebra. Men nu är vi där, året vi sagt, och han vill inte sätta ett datum. Jag har frågat honom, om han vill göra på något annat sätt. Viga sig på tu man hand på fjället, jag är flexibel, för mig är det viktiga att det känns bra och känns det bra för honom så känns det bra för mig.

    Jag kan ju inte lämna honom för att han inte vill gifta sig.
    Samtidigt som det känns ofattbart jobbigt för mig att alltid sakna äktenskapet. Jag vet att man kan leva ihop utan att vara gift. Såklart. Men när det fattas mig, både känslomässigt och trygghetsmässigt, hur ska man kunna arbeta bort de känslorna?

    Nu ska jag avsluta bröllopskontot och lägga in den lilla besparingen på barnens sparkonto.

    Ursäkta långt och hopplöst..

    Önskar er alla lycka till med era bröllop och kommande eller fortsatta liv ihop med era partners.
    Och gläds åt att ni hittat någon, som verkligen vill ha er fullt ut och dela sina liv med er.

  • Svar på tråden Det blir inget bröllop..
  • TheD

    Be  inte om ursäkt att det blev långt! jag vill kunna svara men det är svårt när jag inte känner dig eller din sambo. Det gamla vanliga:PRATA. Fast på en lugn nivå :) Förklara för honom hur du länner dig, har känt osv. Be honom läsa ditt inlägg. hur kommer du att komma vidare när du mår så här dåligt? Det blir inte bättre av att du sitter tyst om hur du mår. Kan det bli bättre? Ja, men hur? Kommer ni att hålla ihop...?

    Jag har inte emnat att såra dig på något sätt med det jag skrev. Som alltid när det gäller forum kan saker missrörstås osv. Du måste ta hand om DIG! Verkligen lyssna på din kropp och följa den. PRATA. Jag önskar DIG lycka till med allt :) Ta hand om DIG!!!

    Kram

  • AnnSofie

    Känner med dig! Vad bra att du tog dig tid och skrev av dig lite. 
    Varm styrkekram till dig, och hoppas framtiden blir ljus, oavsett bröllop eller inte.... 

  • Verus
    TheD skrev 2011-02-10 14:46:19 följande:
    Be  inte om ursäkt att det blev långt! jag vill kunna svara men det är svårt när jag inte känner dig eller din sambo. Det gamla vanliga:PRATA. Fast på en lugn nivå :) Förklara för honom hur du länner dig, har känt osv. Be honom läsa ditt inlägg. hur kommer du att komma vidare när du mår så här dåligt? Det blir inte bättre av att du sitter tyst om hur du mår. Kan det bli bättre? Ja, men hur? Kommer ni att hålla ihop...?

    Jag har inte emnat att såra dig på något sätt med det jag skrev. Som alltid när det gäller forum kan saker missrörstås osv. Du måste ta hand om DIG! Verkligen lyssna på din kropp och följa den. PRATA. Jag önskar DIG lycka till med allt :) Ta hand om DIG!!!

    Kram
    tack för svaret.. Han vet hur jag känner, han vet allt jag skrev, verkligen, men det bekommer honom inte att jag känner så. Skulle jag visa honom inlägget så skulle han fnysa och undra när jag ska "ge mig" med mitt tjat...

    :´(
  • TheD
    Verus skrev 2011-02-10 14:49:05 följande:
    tack för svaret.. Han vet hur jag känner, han vet allt jag skrev, verkligen, men det bekommer honom inte att jag känner så. Skulle jag visa honom inlägget så skulle han fnysa och undra när jag ska "ge mig" med mitt tjat...

    :´(
    Det är att kanske ta ett steg för långt....men är det värt att hålla ihop med den mannen om du mår så här och får sådana kommentarer?
  • Verus

    tack annsofie och lycka till med ditt bröllop.

    Jag hoppas jag kan komma över alla känslor och stryka ett streck och börja jobba på att acceptera att han helt enkelt inte ville ha mig som sin fru. Vi har ju barnen och många andra ljusa saker ihop, men han vill inte ha mig "på det sättet".

    Jag är så ledsen, jag önskade att jag också skulle få fördriva tid här, planera (älskar att planera! ), drömma, kika på klänningar och ringar, blommor, inbjudningar.. Åh det hade varit så underbart att få bjuda mina föräldrar. De köpte bröllopstidning åt mig när vi hade fått vårt andra barn och köpt hus, för fyra år sedan.. De tyckte väl att nu fattas bara bröllopet. Jag blev rätt snopen och skämdes lite inför min sambo minns jag.. Pappa är nu väldigt sjuk i långt framskriden cancer och det hade känts så bra om han hade fått vara med, på mitt bröllop. Det kommer inte att bli så nu.

  • MrsT2011

    Du bara måste prata med någon, en kurator, coach eller psykolog som kan hjälpa dig med självkänslan. Det är precis det som allt det här handlar om, jag lovar. Du är en fantastisk sambo och mamma! Det är dumt att generalisera men tyvärr är det vanligare att kvinnor klankar ner på sig själva. Till slut tappar partnern lite av respekten för en, det blir jobbigt att lyssna på någon som hela tiden ber om ursäkt för sin existens.

    Jag vet ingenting om er relation så jag kan inte avgöra om du ska stanna eller gå. Å ena sidan borde du kanske kunna nöja dig med en lycklig samborelation, men han borde å andra sidan kunna tänka sig att gifta sig med kvinnan han älskar. För ni älskar väl varandra? Försök prata om framtiden, era drömmar och förhoppningar, i helt andra ordalag. Hur och var vill ni bo, vart vill ni resa, vad vill ni jobba med, vilka vill ni umgås med, vad vill ni göra när ni får en barnfri kväll? Om vardagen ska fungera och ni ska kunna öppna er för varann, då måste ni båda kunna visualisera ett lyckligt "äktenskap", oavsett om ni gifter er eller ej! Lås inte diskussionen vid "jag vill gifta mig!" och "jag vill inte!"

    Min sambo får många syrliga kommentarer om att han borde ha friat till mig om han nu vill leva med mig. Men det var jag som friade, och jag tycker tvärtom att kraven har ökat på mig sedan dess att visa hur mycket HAN betyder, att det inte bara är bröllopet som räknas. Hur mycket JAG betyder vet jag redan, han har på alla möjliga sätt visat att jag är den viktigaste personen i hans liv. Kan du ärligt säga att du känner likadant, att du är den viktigaste personen i din sambos liv? På din beskrivning låter det tyvärr inte så...

    En sak är i alla fall säker, du duger som du är och det faktum att du mår jättedåligt över det här visar att något är fel...

  • Verus
    TheD skrev 2011-02-10 14:50:30 följande:
    Det är att kanske ta ett steg för långt....men är det värt att hålla ihop med den mannen om du mår så här och får sådana kommentarer?
    Absolut är det.. Kan inte tänka mig ett liv utan honom fastän han nog lätt skulle kunna tänka sig ett liv utan  mig. Han tycker inte att man kan lova varandra att vara tillsammans resten av livet, eftersom man aldrig vet vad som händer. Tror dock att hans inställning har gjort mig endel svartsjuk genom åren. Lite nojig kanske helt obefogad känsla, över att kanske bli lämnad den dag han hittar något bättre. Åh jag är så fånig jag vet..
  • lemfi

    Vill heller inte låta negativ... men han verkar inte värdesätta dig som man bör.
    Har levt i ett förhållande själv i 15 år med fem barn och kände precis som du (inte detta med äktenskap) men att inte blivit tagen på allvar och fnyst åt. Alltid mindre vetande än honom osv.
    De få vännerna jag hade kvar sa åt mig att lämna honom, men jag ville inte. DET ÄR INTE BARA ATT GÅ!!! som folk verkar tro

    Idag lever jag helt i en annan relation och jag mår bra. Ska ju gifta mig med honom och mår bra, jobbar dock med min självkänsla och kommit väldigt långt. Jag vill bli respekterad och blir det nu (oftast iaf)

    KRAM och lycka till

  • frallan

    Känner med dig!


    Det finns inga svar, vilket känns jobbigt... men jag hoppas du hittar till ditt hjärtas önskan oavsett vart det skulle vara, där du är nu eller någon annanstans. Men att låta något som betyder så mycket för dig pyra i det tysta kan nog bara sluta i bitterhet... men jag hoppas verkligen att det löser sig för dig!


    Hoppas du får rätsida på vad det är som föranleder hans känslor inför äktenskapet, han har ju uppenbarligen mycket starka känslor för dig då ni har 3 barn ihop. Kan säga att min sambo hade lite samma tankar som honom förut. Han var inte rädd för att skaffa sig barn (som ju på alla sätt förändrar ens liv för förhoppningsvis hela livet) men att gifta sig det tyckte han var mycket större på något konstigt sätt (trots att det går att upphäva om det skulle skita sig tillskillnad från barn). 


    Tänker på dig!

  • TheD
    Verus skrev 2011-02-10 14:58:20 följande:
    Absolut är det.. Kan inte tänka mig ett liv utan honom fastän han nog lätt skulle kunna tänka sig ett liv utan  mig. Han tycker inte att man kan lova varandra att vara tillsammans resten av livet, eftersom man aldrig vet vad som händer. Tror dock att hans inställning har gjort mig endel svartsjuk genom åren. Lite nojig kanske helt obefogad känsla, över att kanske bli lämnad den dag han hittar något bättre. Åh jag är så fånig jag vet..
    Fånig ska du inte känna dig! Skärpning ;) Gå till en psykolog, kurator... Du MÅSTE prata av dig och förklara men till en levande själ.
Svar på tråden Det blir inget bröllop..