Det blir inget bröllop..
Du bara måste prata med någon, en kurator, coach eller psykolog som kan hjälpa dig med självkänslan. Det är precis det som allt det här handlar om, jag lovar. Du är en fantastisk sambo och mamma! Det är dumt att generalisera men tyvärr är det vanligare att kvinnor klankar ner på sig själva. Till slut tappar partnern lite av respekten för en, det blir jobbigt att lyssna på någon som hela tiden ber om ursäkt för sin existens.
Jag vet ingenting om er relation så jag kan inte avgöra om du ska stanna eller gå. Å ena sidan borde du kanske kunna nöja dig med en lycklig samborelation, men han borde å andra sidan kunna tänka sig att gifta sig med kvinnan han älskar. För ni älskar väl varandra? Försök prata om framtiden, era drömmar och förhoppningar, i helt andra ordalag. Hur och var vill ni bo, vart vill ni resa, vad vill ni jobba med, vilka vill ni umgås med, vad vill ni göra när ni får en barnfri kväll? Om vardagen ska fungera och ni ska kunna öppna er för varann, då måste ni båda kunna visualisera ett lyckligt "äktenskap", oavsett om ni gifter er eller ej! Lås inte diskussionen vid "jag vill gifta mig!" och "jag vill inte!"
Min sambo får många syrliga kommentarer om att han borde ha friat till mig om han nu vill leva med mig. Men det var jag som friade, och jag tycker tvärtom att kraven har ökat på mig sedan dess att visa hur mycket HAN betyder, att det inte bara är bröllopet som räknas. Hur mycket JAG betyder vet jag redan, han har på alla möjliga sätt visat att jag är den viktigaste personen i hans liv. Kan du ärligt säga att du känner likadant, att du är den viktigaste personen i din sambos liv? På din beskrivning låter det tyvärr inte så...
En sak är i alla fall säker, du duger som du är och det faktum att du mår jättedåligt över det här visar att något är fel...
