Världens underbaraste svärföräldrar!

Härligt. 

Här är en till som har underbara svärföräldrar

Jag med, känns jätteskönt :) Svärfar som är från syrien håller hela tiden på och säger att han ser mig som sin egen dotter och det är den yngsta man tycker mest om (blir yngst av alla hans "barn"). Lite genant ibland men så otroligt gulligt :)  

Vad roligt sagt och härligt att han ser dig på det sättet ! "Det är den yngsta man tycker mest om"......klockrent!

Åh..det är så jag önskar att jag hade det också! Det skulle vara underbart, ni är verkligen lyckligt lottade =)

Vi skulle gärna ha en bra relation med middagar ihop, umgås, få ideer och tips och barnpassning utan en massa ojjande över hur det ska gå, om de verkligen måste och om vi kommer tillbaka så fort som möjligt.
När vi bad om hjälp inför bröllopet dvs bröllopshelgen och undrade om min blivandes föräldrar kunde komma dagen innan och hjälpa till och sedan hjälpa till med barnen (har 3 st varav den äldsta är 6 och den yngsta snart 2) under dagen så var svaret; "måste vi verkligen komma dagen innan" Kan verkligen försäkra er om att ett sådant svar gör en inte speciellt lycklig och framförallt inte när det gäller en så stor händelse som vårt bröllop och känna att även då är det besvärligt att hjälpa oss.
Mina svärföräldrar är mest upptagna, de lever sitt liv och har inte riktigt tid med barn och barnbarn. De var också hennes tröstande ord till mig ganska nyligen; om 10 år så har ju ni chansen och ni är ju fortfarande inte så gamla när era barn blir stora.

Så njut verkligen av era underbara svärföräldrar för det är verkligen guld värt!

Det är alltid tråkigt att höra höra att vissa relationer mellan par/gifta och deras föräldrar inte är så väl fungerande. "Behandla andra som du själv vill bli behandlad" - är bra ledord, det behöver inte vara svårare än så.
 
När jag tänker mig framåt i livet har jag så svårt att se mig själv som avvisande, självupptagen och oengagerad inför mina barn och deras respektive. Vill verkligen kunna finnas till hands för dem i alla lägen.

Roligt också att höra att många är lyckligt lottade i sakfrågan!

Skall ikväll förbereda litet för middag i morgon kväll - med just svärisarna =)

Och jag hör till dem som förr upplevde förhållandet som svårt och att jag var den som "tog" sonen ifrån dem. De var överbeskyddande och snabbare till att kritisera och ifrågasätta snarare än att uppmuntra och pusha oss framåt. Idag, 5 år in i förhållandet har allt förändrats. Jag har förändrats, blivit självsäkrare och vågar stå på mig. De har förändrats och är idag de snabba med att påpeka hur bra jag har varit för honom och hur han har ändrats till det bättre och mognat sedan jag kom i hans liv. Min blivande svärmor medger gärna i dag vilken separationsångest hon hade och vi kan skratta år hur vi kanske inte hanterade varann på bästa sätt i början...

Senast igår var vi och fikade och shoppade ihop. Jag har följt med henne och varit smakråd när hon handlar kläder och jag hör omvägar hur hon omtalar mig som om jag är fantastisk. Något som inte kunnat ske för 1-2 år sedan...

Så det finns hopp!

Och som tidigare sagts, behandla andra som du vill bli behandlad själv...

Åhh jag har också världens bästa svärföräldrar! De är omtänksamma och heeelt underbara! Läser på många forum om framförallt kvinnor som har stora krig med sin svärmor. Det glädjer mig att jag inte är en av dem och mina svärföräldrar har en stor plats i mitt hjärta!

Jag har alldrig träffat mina svärföräldrar och kommer troligtvis alldrig göra det. Jag acceptera och respektera det att min fästman var tvungen att bryta med sin familj, han lämnade dom bakom sig för över 10 år sen. Fast han ser inte dom som sin familj, han ser mig och sin bästa vän som sin familj. Min mamma ser min fästman som en del av familjen. Dom kommer bra överens, min fästman tycker om att umgås med min släkt. Om jag haft trevliga svärföräldrar så skulle jag vilja träffa dom men nu är det inte så. Jag vill inte träffa några som bara fick min älskling att mår dåligt, dom svek han när han behövde dom som mest. Så när vi gifter oss kommer vi självklart bara bjuda min familj. Men min fästmans bästa vän kommer vara marsalk och min syster tärna.

Jag klickade med mina svärföräldrar redan första gången jag träffade dom...

På något sätt kändes det som att dom helt enkelt var överlyckliga över att deras äldsta son (som faktiskt är rätt nördig, men väldigt charmig) faktiskt hade hittat någon som stod ut med honom *S*
Han är extremt, och då menar jag verkligen EXTREMT, kräsen på mat. Han har massa konstiga idéer och han skrämde mig halft från vettet första gången vi träffades (eller tja första gången JAG såg honom ska jag säga, han hade sett mig på en tidigare fest hos samma gemensamma vän)...

Så dom verkade ha gett upp hoppet om att deras (då) 29-årige förstfödde skulle hitta någon alls...
Och så dök jag upp  

Min svärmor kan vara lite VÄL hjälpsam ibland, på gränsen till att hon ska lägga sig i saker lite för mycket. Men det är av välvilja och om man säger ifrån så backar hon på en gång.
Hon skämmer bort oss när vi kommer och hälsar på så det är inte sant...
Jag känner mig verkligen älskad och välkommen hos dom.
Jag tycker faktiskt bättre om hela hans släkt än vad jag tycker om min egen *S* 

Men jag behandlar inte dem på något illa sätt. Jag är alltid trevlig mot dem och omtänksam för sådan är jag som person. Min önskan har alltid varit en familj som bryr sig om varandra, umgås och värnar om varandra. Det är ju en sorg att mannen jag älskar inte har en sådan familj. Han har ett syskon som vi knappt träffar heller.  Trösten är att jag och min blivande har skaffat en sådan familj själva nu och ska föra det vidare genom våra barn. Jag kan inte heller se att jag ska leva mitt eget liv så fort barnen är stora. jag kan inte förstå varför man själv inte vill vara mer delaktig i sina barnbarns liv. jag kan uppriktigt bli ledsen när jag hör mina jobbarkompisar prata om tiden och de som de ska göra med sina barnbarn  när jag vet att mina inte får uppleva det med sin farmor och farfar, att de aldrig skulle komma på eget bevåg och erbjuda sig eller bjuda oss på middag hos dem. Om de mot förmodan är hos oss och har barnen några timmar så är de nästan utanför dörren innan vi hunnit ta av oss ytterkläderna. Lyckades tjata till oss en kväll då jag och min sambo tillsammans för förtsa gången på länge kunde träffa våra kompisar och dricka vin, när vi kom hem kl 3 på natten så åkte de hem och kvar var vi med barn som går uppp kl 7. Det är som om de får panik om de måste vara med oss för mycket och ofta påpekar de hör slut de är om de haft hand om barnen. när vi frågade varför de inte kom och hälsade på lite oftare så blev svaret; "jag vill inte springa här och lägga mig i" men att umgås och lägga sig i är ju inte riktigt samma sak.

Jag är glad för er!

Tänk omjag kunde ha en trevlig svärmor! Hatade min från första stundoch hon har inte gjort något för att ändra min åsikt.

Vi vill flytta utomlands,vilket vore perfekt eftersom hon inte reser :D

2010 2010 , jag är övertygad om att du behandlar dem väl och försöker så gott du kan och förmår att prata med dina svärföräldrar. Jag menade att man, tråkigt nog, ofta läser om relationer som inte är så väl fungerande, så det var absolut inget illa menat mot dig och det du skrev. I ditt fall så är det de som ska behandla dig som du behandlar dem! Många gånger verkar det precis som du skriver - de "yngre" försöker nå sina svärföräldrar och vill ha en avslappnad och okomplicerad relation till dem men de visar ingen vilja tillbaka.  

Visst kan jag många gånger undra över varför en del föräldrar sätter sig på tvären och tycks omöjliga att ha att göra med. En god kommunikation är alltid viktig, inte bara vad man säger utan också hur man säger det och även det man inte säger. Sedan handlar det mycket om vilja - från bådas håll. Men om man aldrig får höra något gott från sina svärföräldrar utan bara negativa saker och att de ger en känslan av att vara besvärlig, inte god nog, att man ställer krav på dem -  då  kanske man får överväga hur mycket kontakt man vill ha med dem. En relation får aldrig ta mer energi ifrån en än vad det ger. Men som skrivits ovan så får man inte ge upp i första taget, det kan ordna sig till det bästa till slut!

Jag tror dock att när någon beter sig illa, på olika sätt, så finns det bakomliggande bekymmer hos den personen som medför beteendet. Men det är ingen vidare bra ursäkt för att man uppför sig illa. Det borde ligga i var och ens ansvar att vara en god medmänniska, har man obearbetade bekymmer i garderoben så måste man ta tag i det så att man kan uppföra sig väl. 

Lycka till alla ni som ska gifta er/har gift er med era svärföräldrar!
 

har bra svärföräldrar, går att prata med och tänker alltid på mig. =) 

Sedan tycker vi inte lika om allt, men kan diskutera öppet utan sura miner, de är jordnära vilket jag gillar.

Har inga barn än, men min m2b bror har precis fått barn och de är där mkt och ställer upp.